Uppdaterad 29 jul 2026 kl 09.00Publicerad 29 jul 2026 kl 06.00

I sin sista bok ”Min mamma skrattar” skriver Chantal Akerman om sin döende mor Natalia.

Lejla Cato uppskattar att filmskaparen aldrig blir sentimental trots det tunga ämnet.

Chantal Akermans sista bok ”Min mamma skrattar” finns nu i svensk översättning av Benjamin Wagner.

Foto: Courtesy Everett Collection/TT

Öppna bild i helskärm

Filmskaparen Chantal Akerman, 1950–2015.

Foto: Chris Ashford / Camera Press / TT

Öppna bild i helskärm

Lejla Cato är litteraturvetare och kritiker. Hon debuterar på Albert Bonnier i januari 2027.

Foto: Amanda Edwall

Öppna bild i helskärm

RECENSION. I sin sista film ”No home movie” från 2014 riktar den belgiska regissören och författaren Chantal Akerman (1950–2015) vid två tillfällen kameran mot sin datorskärm. Där syns mammans pixliga ansikte. Hon zoomar in på skärmen tills modersansiktet är konturlöst, en oigenkännlig grå textur. Bilden tycks säga: Det här är närhet, det här är världen.

Öppna bild i helskärm

Filmen handlar, likt Akermans sista bok ”Min mamma skrattar”, som nu översatts till svenska av Benjamin Wagner, om hennes döende mamma Natalia. Efter att Natalia får en hjärtinfarkt på väg till Mexiko och behöver opereras förändras allt fort. Hon kan inte längre skära sin mat och en sjuksköterska är med dygnet runt. Under tiden flyger jagberättaren till Mexiko, till flickvännen som misshandlar henne i New York, sedan till mamman i Bryssel, och till Paris. 

I boken reflekterar Akerman över att hon har en lägenhet i Paris, men aldrig känner sig varken hemifrån eller hemma. Det är lätt att förstå rotlösheten som ett modernistiskt tillstånd. Mer specifikt skildrar Akerman den judiska diasporan efter Förintelsen. Natalia som har överlevt Auschwitz är ensam kvar i Belgien, resten av släkten är utspridda världen över och vissa har de ”till och med tappat bort”.

Tystnaden kring traumat kontrasterar Akerman med foton ur familjealbum och film som fogas in i ett språk som är slående direkt och enkelt på franskspråkig arbetarlitteraturs vis (tänk Marguerite Duras, Édouard Louis eller Fatima Daas). Samtidigt kan det framstå som barnsligt, nästan naivt. 

Trots bokens tunga ämnen blir ”Min mamma skrattar” aldrig sentimental, utan håller sig till vad den vet med osäkrande formuleringar som ”jag vet inte”, ”jag tror” och ”det borde”. Med ett barns öppenhet beskriver Akerman klarsynt människan utan att göra henne bättre eller sämre än vad hon är.

Vid ett tillfälle höjer Natalia näven mot dottern för att hon går runt smutsig.

Även om mamman är Akermans kreativa källa – påfallande likt hur filosofen Roland Barthes skrev diktboken ”Sorgedagbok” och sin kända studie i fotografi utifrån sin mors död – förblir hon mänsklig. 

Vid ett tillfälle höjer Natalia näven mot dottern för att hon går runt smutsig. En annan gång liknar Akerman umgänget med mamman vid ett fängelse. Smärta och våld finns där, liksom det själviska i att vilja vara någon annanstans, börja om. Men kärleken till modern framstår inte som svagare för det. Utan tvärtom, för att låna ur Iman Mohammeds efterord, som ”en kärlek som inte ens döden kan släcka.”

ESSÄ

CHANTAL AKERMAN

Min mamma skrattar

Översättning Benjamin Wagner

Filmögon

Visa mer

Lejla Cato är litteraturvetare och kritiker. Hon debuterar på Albert Bonnier i januari 2027.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare