Lydia Wålsten
Publicerad 31 jul 2026 kl 06.10
Vi hade fel om fetma. Vi har fortfarande fel om anorexi.
Tänk om Kate Moss aldrig var problemet?
Foto: Alan Davidson / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/REX/IBL
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Lydia Wålsten
Människor möter inte din blick. Flyttar sig. Tittar efter dig på gatan.
Förra året förlorade dramatikern och debattören Stina Oscarson sin över trettio år långa kamp mot anorexi. Hon beskrev sjukdomen som att vara sin egen värsta fiende. Många gånger hade hon försökt sluta kriga, men misslyckats.
Hur kan en människa göra så mot sig själv? Svälta sig till döds.
De flesta har utgått från att det bottnar i ett skruvat skönhetsideal – nothing tastes as good as skinny feels – som sedan utvecklats till en sjukdom.
Men ungefär en procent lider av anorexi världen över. Om fenomen som heroin chic och looksmaxxing var grundorsaken, borde inte förekomsten vara så oberoende av tid och rum. Dessutom är det få som utvecklar anorexi, trots att de utsätts för precis samma Kate Moss-smala ideal.
Att det kunde finnas genetiska orsaker till anorexi var en ovanlig position i början av 2000-talet. En av dem som tidigt anade att överideologin inte stämde var psykologen Cynthia Bulik. Hon såg något konstigt, nämligen att energiunderskott hade en lugnande effekt på anorektiker.
Sedan dess har bland annat hennes tvillingstudier bekräftat att anorexi är ärftligt. Mycket ärftligt. Miljöfaktorer spelar roll, men betydligt mindre än man tänkt sig.
Hobbyteorierna om anorexi har uppenbara likheter med den moraliserande synen på fetma före Ozempic.
Forskningens senaste språng är att sjukdomen har både psykiatriska och metabola förklaringar. Data från 17 000 anorektiker från 17 länder visar delade genetiska drag som vid andra psykiatriska diagnoser som tvångssyndrom, ångest, depression och schizofreni men också unika egenskaper som rör ämnesomsättning, blodsockerreglering och blodfetter.
Påminner det inte om något?
Hobbyteorierna om anorexi har uppenbara likheter med den moraliserande synen på fetma före Ozempic. Länge betraktades fetma som karaktärsbrist. Människor åt för mycket, rörde sig för lite. Läkare skrev ut motion på recept. Behandlingarna var ruggigt ineffektiva.
Sedan upptäckte forskare att överviktigas mättnadssignal var svag och att den gick att förstärka med injektioner. Medicinen gjorde att den vilja och den kunskap som alltid funnits hos patienterna äntligen kunde slå igenom.
Plötsligt började läkarna se resultat.
Snart kommer även synen på anorexi att framstå som medeltida.
Kliniska tester görs med hormoner som har potential att lösa upp några av de biologiska knutar forskarna hittat. I år avslutas en studie i Schweiz med fokus på leptin som skulle kunna hjälpa kroppen ur svältläge. På sikt skulle anorektikerna kunna få sitt eget Ozempic.
På Viaplay kan man just nu se dokumentären ”Sveket”. Den handlar om hur det S-ledda Region Stockholm har beslutat att stänga en privat ätstörningsklinik.
Debatten har delvis handlat om vilka behandlingsmetoder som är effektiva och inte. Men även de mest effektiva behandlingsmetoderna mot anorexi är i dag förhållandevis ineffektiva. Återfallsgraden är hög. Alldeles för många vandrar Stina Oscarsons väg, och förlorar kriget mot sig själva.
De nya medicinska insikterna bäddar för mer effektiva behandlingar. Men tills de kommer kan ”det är ju inte ens snyggt att vara så smal!”-kommentarerna skippas. Att reducera anorexi till en fråga om ideal är ett svek mot dem som kämpar.
Det handlade aldrig om det.
LÄS MER: Här är lögnen S vill att du ska tro påLÄS MER: Självsmeket på jobbet är skadligt för alla