DEBATT. Homofobi är fortfarande en stark norm i många muslimska miljöer. Det betyder inte att alla muslimer är homofober. Men så länge vi inte vågar diskutera hur våra religiösa grundtexter har tolkats kommer vi heller inte att kunna förändra de föreställningar som gör HBTQ-personer till syndare.
Berlin Pride. Människor samlas för att fira rätten att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson. Sedan förvandlas firandet till våld.
När en sådan händelse inträffar och det samtidigt finns frågor om religiös extremism är det förståeligt att diskussionen snabbt handlar om säkerhet, radikalisering, integration och polisens arbete. Allt detta måste diskuteras. Men jag saknar en annan diskussion, en som börjar långt före våldet. För varifrån kommer föreställningen att det är något fel på homosexuella?
Jag är själv både muslim och homosexuell. Jag föddes inte med föreställningen att homosexualitet var förbjuden av Gud. Den föreställningen lärde jag mig. Det är viktigt. För homofobi börjar inte med terrorism eller våld. Den börjar ofta mycket mer vardagligt. Ett barn får höra att homosexualitet är synd. En tonåring hör att två män inte kan älska varandra på samma sätt som en man och en kvinna. En predikant hänvisar till en religiös text. Föräldrar upprepar det de själva en gång fick lära sig. Till slut framstår en mänsklig tolkning som Guds egen röst.
Religiös konservatism leder inte automatiskt till våld.
Det betyder självklart inte att alla muslimer är homofober. Det är de inte. Inte heller leder religiös konservatism automatiskt till våld.
Men vi gör HBTQ-muslimer en otjänst om rädslan för att stigmatisera muslimer hindrar oss från att erkänna att homofobi fortfarande är en stark norm i många muslimska miljöer.
Problemet finns också i hur vi läser våra texter. Efter våldsdåd diskuterar vi ofta gärningsmannen. Jag vill att vi också diskuterar idéerna.
Vi kan tala hur mycket vi vill om integration, socioekonomi, geopolitik och extremism. Men om en människa har fått lära sig att Gud fördömer homosexualitet måste vi också våga fråga varifrån den övertygelsen kommer.
Koranen är helig för mig som muslim men läser inte sig själv
Då hamnar vi till slut i religionens grundtexter och i människans tolkning av dem. Koranen är helig för mig som muslim. Men Koranen läser inte sig själv. Mellan texten och människan finns språk, historia, kultur, rättstraditioner och århundraden av teologiska tolkningar.
Islam har aldrig varit en enda oföränderlig uppsättning åsikter. Muslimska lärda har genom historien varit oense om nästan allt: politik, ekonomi, kvinnors ställning, äktenskap, straff, krig och förhållandet mellan människan och Gud. Varför skulle sexualiteten vara den enda fråga där tolkningen plötsligt måste upphöra?
Berättelsen om Lots folk används exempelvis för att säga att Koranens syn på homosexualitet redan är avgjord. Men progressiva muslimska tänkare har frågat om berättelsen verkligen handlar om ömsesidig kärlek mellan två människor av samma kön – eller om våld, övergrepp, förnedring och makt. Man måste inte acceptera den läsningen. Men man måste acceptera muslimers rätt att göra den.
Religioner förändras eftersom människor lever i historien. Detta är heller inget märkligt undantag. Alla stora religioner har utvecklats genom historien. Kristna grundtexter har inte skrivits om, men kristnas förståelse av dem har förändrats. Bibeln har använts för att försvara föreställningar om kvinnor och homosexuella som många kyrkor i dag tar avstånd från.
Islam framställs ibland som den enda religion som måste förbli frusen i sin historiska miljö
I Sverige kan samkönade par vigas i Svenska kyrkan. Bibeln försvann inte. Tolkningen förändrades. Därför blir jag frustrerad när islam ibland framställs som den enda religion som måste förbli frusen i den historiska miljö där dess rättstraditioner utvecklades.
Att reformera islam innebär inte att radera Koranen. Det innebär att skilja mellan den heliga texten och människans historiska försök att förstå den.
Det finns ett olyckligt tänkande från två håll. Här möter progressiva muslimer ett märkligt problem. Från konservativa muslimska miljöer kan vi få höra: Ni förändrar islam.” Från delar av det sekulära samhället får vi i stället höra: ”Islam går inte att förändra.” Båda positionerna leder i praktiken till samma slutsats: ingenting kan förändras. Jag tror precis tvärtom.
Islam har förändrats tidigare och kommer att fortsätta förändras eftersom religioner existerar genom människor. Men reform sker inte av sig själv. Någon måste göra arbetet. Någon måste läsa texterna. Någon måste våga ifrågasätta etablerade tolkningar. Någon måste säga till en homosexuell muslimsk tonåring att hon eller han inte behöver välja mellan Gud och sin egen mänskliga värdighet.
Sverige frågar efter progressiva muslimer – men vem stödjer dem? Här tycker jag att det svenska samhället har misslyckats. När problem inom muslimska miljöer diskuteras frågar politiker och medier ofta efter de progressiva rösterna. Men väldigt lite uppmärksamhet ägnas åt förutsättningarna för att dessa röster faktiskt ska kunna överleva och utvecklas.
Progressiv islam kräver idéarbete, teologiskt arbete, organisationer, mötesplatser, forskning och offentlig debatt. Det kan inte bara vara något som efterfrågas när en journalist behöver en muslim som tar avstånd från det senaste dådet.
Jag har under många år skrivit om reform inom islam och om sexuella rättigheter. Jag behandlar också dessa frågor i min självbiografiska bok Fils d’honneur, som publicerades på franska i november 2025. Boken har ännu inte översatts till svenska eller fått någon svensk utgivning, trots att en stor del av min tid i exil utspelar sig här.
Min erfarenhet är att många gärna säger att progressiva muslimska röster behövs. Betydligt färre frågar vad som krävs för att de ska kunna bli starkare.
Demokratin ska inte bestämma vad islam är. Det betyder inte att politiker ska tolka Koranen. Det vore fel. Staten ska inte skapa en ”svensk islam” och bestämma vilken teologi muslimer ska följa. Men demokratin kan stödja de miljöer där människor försvarar demokratiska värden.
Vi måste klara av flera tankar samtidigt. Antimuslimsk rasism är verklig. Islamistisk extremism är verklig.
Medier kan ge progressiva muslimska tänkare utrymme även när det inte har inträffat ett terrordåd. Universitet kan ta muslimskt reformtänkande på allvar. Civilsamhället kan skapa plattformar för HBTQI-muslimer och reformister. Politiker kan förstå att kampen mot fundamentalism inte bara bedrivs med polis och lagstiftning. Den bedrivs också med idéer.
Vi måste därför klara av flera tankar samtidigt. Antimuslimsk rasism är verklig. Islamistisk extremism är verklig. Homofobi inom muslimska miljöer är verklig. Och progressiva muslimska tolkningar är också verkliga. Att erkänna det ena kräver inte att vi förnekar det andra.
Efter Berlin kommer vi att diskutera säkerheten kring Pride. Det ska vi. Men jag hoppas att vi också vågar diskutera det som händer långt före nästa våldsdåd. Vad lär vi våra barn om homosexuella Vad säger våra religiösa ledare? Hur läser vi våra texter? Och vilka muslimska röster ger vi möjlighet att utmana de gamla svaren?
För en människa föds inte med föreställningen att hennes homosexuella granne är en syndare. Den föreställningen lärs in. Och det som har lärts in genom en tolkning kan också förändras genom en annan.
Om Sverige verkligen vill se reform inom islam räcker det därför inte att fråga var de progressiva muslimerna finns. Sverige måste också börja ge dem utrymme att höras.
Akbar Abdul Rasul, statsvetare, författare, reformtänkare och muslim
Progressiva muslimer möter ett märkligt problem. Från konservativa muslimska miljöer kan vi få höra: Ni förändrar islam.” Från delar av det sekulära samhället får vi i stället höra: ”Islam går inte att förändra.” Båda positionerna leder i praktiken till samma slutsats: ingenting kan förändras. Jag tror precis tvärtom, skriver Akbar Abdul Rasul.Visa mer
Fakta
Så skriver du en debattartikel
Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.
► Debattartikel:
Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.
► Replik:
Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Läs mer