1.
Göra barn-instruktion:
Ha tillgång till person med spermier.
Ha tillgång till person med livmoder och ägglossning.
Ha tillgång till en aseptisk burk och en plastspruta. Finns att beställa online eller att sno från i princip vilken vårdinrättning som helst.
Ha tillgång till en lägenhet eller ett hus med minst en avskiljande dörr. Det är skönt att kunna stänga om sig i samband med ejakulering respektive insemination.
Prata jättemycket med varandra mellan befruktningsförsöken. Skriv ner grejer. Risken är stor att ni inte kommer ha tid att titta på det nedskrivna på grund av det överväldigande som förhoppningsvis väntar.
2.
För länge sedan skrev jag en dikt om bögar som hämtar bebisar från en grotta bakom ett vattenfall. Den finns med i en bok som handlar om att som homosexuell man orientera sig i en ännu ung men redan etablerad kärleksrelation – samboskap, arbetsliv, födelsedagskalas med släkten – och att förhålla sig till identitetsskapande bilder – stereotyper, filmer, en historia av skam. Med andra ord handlar den boken om min relation med Rosen, pojkvännen som jag försökte bli vuxen ihop med, under några år i slutet av 00-talet. Jag brukade spela slingan ”Now that we found love what are we gonna do with it”, i Heavy D and The Boyz version, på ashög volym när jag var ensam hemma och försökte skriva.
I efterhand är det svårt att veta varför svaret på frågan om barnlängtan blev en bild av ett förtrollat vattenfall. Eller rättare sagt: hur bögig var den bilden? Innan man är där, med ungen på armen, framstår anknytningen till ett helt nytt liv som en magisk saga för vem som helst.
3.
Jag tror inte på att man väljer sina familjer. Jag önskar att vi i queervärlden hade ett bättre uttryck än ”chosen families” att tillgå. ”Att välja” är i samtiden något så konsumistiskt och snabbt avklarat. Djupa, mänskliga relationer tar tid och kräver massor av uppmärksamhet, oftast fruktansvärt mycket tålamod. Vilka vi valt att leva ihop med är så litet i sammanhanget. Det är långt efter att valet är gjort som den verkliga samhörigheten uppstår. Det är då man har chansen att hänge sig till någon på allvar och det är där det familjelika börjar.
4.
Jag och min medförälder brukar säga att vårt samarbete fungerar så bra eftersom vi båda har så nära till skuld.
”Oj, sorry, det ligger på mig!”
Orden har studsat ur våra munnar som en besvärjande ramsa när någon missförstått en tid eller glömt något. Skuld kan låta som en ganska dålig grund att stå på när man ska dela ansvar. Men den där ramsan har blivit ett sätt att hoppa över den typen av tjafs som kan kortsluta vilken gemenskap som helst. En sorts familjelogistikens vardagliga reset-knapp:
”Oj, sorry, det ligger på mig!”
Den fungerar för det mesta.
Lika sant är det att vi under spädbarnsåret, när vi bodde tillsammans, var svintrötta och lättretliga. För att ingjuta övertygelse i det ovissa livsprojektet såg vi på varandra i hallen om morgnarna, inför att en skulle jobba och en skulle vara med barnet, och artikulerade i allt mer forcerat och gällt tonfall:
”Det går bra det här!! Eller hur?!”
En liknande besvärjelse, för att komma vidare.
5.
Vi flackade en del kring ordet ”familj” under de första åren då vi var föräldrar tillsammans. Runt klämpåsarna med persikogröt och de första julklapparna där de krullade paketsnörena visade sig vara det mest intressanta. Min medförälder står så nära sin ursprungsfamilj, kände att ordet ”familj” var förbehållet dem som ingår i den. För mig var innebörden av ordet en glashal gåta. Sedan tittade vårt barn tillbaka på oss.
6.
Herregud.
Allting som du kan, älskling.
Så kul, ju.
7.
För några år sedan skrev jag en roman om att som bög skaffa barn med en straight tjejkompis. I ett par av de intervjuer jag gjorde i samband med den utgivningen framgick att den jag pratade med inte förstod hur själva fortplantningsproceduren gått till. Av detta kan vi lära oss två saker: För det första att journalister inte alltid läser böckerna de intervjuar folk om. För det andra att det inte ingår i allmänbildningen hur ett barn kan bli till, utan vare sig heterosexuellt samlag eller sjukvård.
8.
Den brittiska författaren Deborah Levy liknar i en av sina självbiografiska böcker rollerna i det heterosexuella, barnalstrande äktenskapet vid masker som de respektive parternas ansikten växer fast i. Under mina småbarnsår blev jag ofta påtvingad en mask som verkligen inte fäste. Det finns värre kränkningar i denna värld än att bli tagen för heterosexuell på vårdcentralen. Eller att så oerhört sällan se bilder av det föräldraskap och det familjeliv som påminner om det man själv försöker orientera sig i. Men det var något med att jag inte bara hade mig själv att ta hand om som gjorde den vardagliga heteronormativiteten smärtsam, liksom på nytt. Jag kände mig många gånger som en obegriplig främling, plötsligt lika osäker som när jag var en tonåring i garderoben och livet framstod som omöjligt. Erfarenheten är fysisk. Främlingskapet bland andra föräldrar i sandlådan kom med skammens muskelminne. En skam som jag var förtvivlat orolig för kunde komma att kleta av sig på den oerhörda varelsen i toppluva som satt i mitt knä.
9.
Eller: Det var mycket tröttsamt att få dumma frågor om mitt föräldraskap av förstående heteromammor. Deras ytliga entusiasm över ”hur fint det låter” gjorde mig till en maskot. Samtidigt var det bara genom dessa frågor som formerna för mitt föräldraskap tog plats i tillvaron utanför mitt barns hem överhuvudtaget.
10.
Jag var dålig på att söka upp sammanhang med andra bögpappor. Men jag hade väldigt bråttom med att dejta när det blev mammahelg.
En pojkvän jag hade, B, sa vid ett tillfälle att jag verkade ha varit så ensam. Det var en barnfri kväll och vi käkade middag hemma, långsamt. Av någon anledning hade vi varken tänt kökslampan eller några stearinljus, så vi satt och tuggade i ett illavarslande mörker. Trots att jag skrivit en bok om den där ensamheten hade jag svårt att vara uppriktig. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag visade B hur skör jag emellanåt kände mig som homosexuell man i föräldrarollen. Att det skulle rubba en balans mellan oss, blotta mig som obehagligt svag snarare än en trygg far, som om någon smittsam smuts skulle välla fram. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag bad honom komma närmare.
11.
Ibland stelnar bilden av den västerländska bögen framför mig. En högblank människa som är exceptionellt förstörd av senkapitalismens löfte om frihet. Allt ska vara flexibelt, alla möjligheter ska förbli öppna, inget ska kosta något annat än pengar.
Som om drömmen är att frigörelseprocessen bara ska fortsätta. Som om den där extra skjutsen som den sociala processen ”att komma ut” krävt av honom ska hålla honom och hans superkropp i konstant rörelse. Så att han aldrig behöver stanna. Och fundera över vad homofobin har gjort med honom och hans relationer.
12.
Min kompis Juvelen skjutsar oss ut genom Stockholms södra förorter. När färgen på klipphällarna skymtar mellan tallarna tänker jag alltid på det ledsna som finns i poeten Willy Granqvists dikter. I skarven mellan 1970- och 80-tal körde han runt här i en Saab. Skrev förtvivlade saker ibland:
”Den avvikande, den utanförstående äger en frihet som endast
är retorisk. Mänsklig aktivitet är allra oftast beräknad
och begränsad efter det normalas förutsättningar.
Den avvikande är inlåst, stängd ute
från milda stunder av hugsvalande samhörighet.”
(Ur ”En ängel i vår tid”, 1976)
13.
Jag och mitt barn är på semester i huvudstaden. För ett par somrar sedan drog hon med mig ut på bryggorna och fick mig att börja bada igen. En av alla grejer jag inte hade en aning om att hon skulle lära mig tjusningen med. Hon och Juvelen tänker hoppa från femman direkt, säger de. Han parkerar och strax efter kommer Rosen på cykel med deras barn i en skumpande kärra. Mitt barn blåser upp småttingarnas neongröna armpuffar innan hon springer mot hopptornet. Livet händer. Hon har blivit väldigt bra på att simma. Så kul, ju.
Kristofer Folkhammar är författare och litteraturkritiker.