”Om varmhållning av levande döda” av Isabella Nilsson
”Isabella, Isa, Isen – såväl mitt dopnamn som mina smeknamn leder tankarna till något fruset”. Med den reflektionen inleder Isabella Nilsson sin nya bok ”Om varmhållningen av levande döda”. Boken består av elva texter om liv och skrivande, om Isabella Nilsson själv och om andra författare. Hon skriver om Gunnar Ekelöfs nonsenspoesi, poeten Anna-Greta Wides brevkorrespondens och Marguerite Duras kortroman ”Dödssjukdomen” bara för att nämna några.
Boken är också en berättelse om en människa, en beskrivning av hur världen ser ut just därifrån hon står. Hon skriver ömsom poetiskt och nästan drömskt om det som omger henne, kläderna, ljusförhållandet i lägenheten, vädret utanför, ömsom om sina innersta tankar och rädslor. När jag läst klart minns jag inte var de mest brännande styckena var placerade – om det var i de till synes rent självbiografiska partierna eller när hon skriver om ett ämne utanför sig själv.
Att skriva framstår hos Isabella Nilsson inte som något hon kan välja att göra. Snarare beskriver hon det som ett missbruk, omöjligt att förena med något annat än ensamhet. Det finns absolut humor, som när hon har fått ett arbetsstipendium av konstnärsnämnden och säger att det är som att ge en alkoholist gratis öl sju dagar i veckan. Ändå är det svårt att skratta, ensamheten är för påträngande, avgrunden för djup. På ett ställe citerar hon författaren Stig Sæterbakken: ”Skriver er det man gjør når man ikke elsker”.
Men hon citerar inte bara, utan tillägger ”Det är inte som att inte alla författare djupast inom sig vet att det förhåller sig så. Men jag trodde att det fanns en tyst överenskommelse att vi inte skulle säga något till någon.” Men nu säger hon det ju själv, tänker jag upprört när jag läser, för just det där gör mig av någon anledning kall.
När jag närmar mig slutet av boken får jag en känsla av en destruktiv magi
Det är ju egentligen ett helt orimligt påstående. Ändå känner jag igen något i det innan jag hinner värja mig. ”Min fertilitet irriterar mig”, skriver hon vidare, ”den utgår ett hot mot mitt fortsatta och ostörda missbruksliv. ”Mammor får nämligen inte skriva ihjäl sig, de måste hålla sig vid liv för sina barns skull.”
Mitt liv ser annorlunda ut. Jag är en mamma, och jag lever i en relation. Men boken påminner mig om rädslan att jag gapat efter för mycket, att jag är en sån det inte går att leva med egentligen och att jag inte räcker till som förälder, jag är för konstig, för kufig. Det känns nästan farligt att tänka på och jag undviker det helst. När jag närmar mig slutet av boken får jag en känsla av en destruktiv magi, som om boken lägger en förbannelse över mig.
Någon gång under 2000-talets första decennium började det ske ett skifte i landets stora butikskedja för konstnärsmaterial. Ritkol, målarduk och linoljefärg fick ge vika för stansmaskiner, stickers och färdiga hobbykit. I det stora hela blev det någon slags inrättning för pyssel. Det var som att själva praktiken var det viktiga, det är ju så bra att folk skapar! Som att det inte längre behövde leda någonstans.
Det irriterade mig och samma irritation kan jag känna över att så stor del av samtalet om litteratur handlar om att få folk att över huvud taget öppna en bok. Även jag blir överlycklig om barnen läser oavsett vad, bara de släpper mobilerna. Men det är också något provocerande duktigt över hela ”konst är viktigt för demokratin”-pratet. Som att litteraturen ska motiveras med sin nytta, inte med sin förmåga att skaka om oss.
Därför jublar jag över skavet Isabella Nilssons texter ger, över skönheten i hennes språk och över känslan att skrivandet är en förgörande eld. Eller att hon beskriver det snarare, och hur hon gör det. Vi kan aldrig helt se det den andra ser, eller förklara vårt inre så att andra förstår, alltså verkligen förstår. På så sätt är vi ensamma. Men ganska nära varandra kan vi komma. Det gör vi genom att först våga lyfta blicken, även om det skrämmer oss. Isabella Nilsson ger inga svar i ”Om varmhållningen av levande döda”. Men hon har visat mig en liten skärva sann mänsklighet.
Nina Hemmingsson är konstnär, serietecknare och författare.
Fakta
POESI
» Om varmhållning av levande döda
Isabella Nilsson
Ellerströms förlag
Läs mer