DEBATT. ”Hur dör man egentligen? Gör det ont? Vad händer med mig om mamma dör?” När barn möter döden i sin vardag tystnar ofta vuxna omkring dem, men det är fel väg att gå. Barn behöver prata om döden och förstår mycket mer än många vuxna tror. För att kunna möta deras tankar behöver vi vuxna börja med oss själva och vår egen rädsla: prata mer om döden!

Barn möter döden långt innan många vuxna tror det. De möter den när ett husdjur dör, när en anhörig blir sjuk, när medier rapporterar om krig och våld, när någon i skolan förlorar en förälder eller när de själva börjar förstå att livet har ett slut.

Ändå behandlas döden ofta som något barn helst ska skyddas från. Vuxna väntar med information, använder otydliga omskrivningar eller byter ämne när frågorna blir svåra. Avsikten är ofta god, men resultatet kan bli att barn lämnas ensamma med sina frågor. Detta är inte bara ett problem i enskilda familjer, det är ett samhällsproblem

Barn behöver vuxna som vågar lyssna, använda tydliga ord och stå kvar

Vi behöver höja dödsliteraciteten i Sverige: vår gemensamma förmåga att förstå, tala om och hantera död, döende, sorg och förlust. Dödsliteracitet handlar inte enbart om vård, begravning, juridik eller praktisk krishantering. Det handlar främst om språk, relationer, kultur och delaktighet.

I mitt arbete som forskare om barn i sorg har jag återkommande sett hur avgörande vuxnas språk och närvaro är. Barn behöver inte vuxna som har perfekta svar, de behöver vuxna som vågar lyssna, använda tydliga ord och stå kvar när samtalet blir svårt.

När vuxna säger att någon har “somnat in”, “gått bort” eller “lämnat oss” kan det kännas varsamt ur ett vuxenperspektiv. För barn kan sådana uttryck däremot skapa förvirring. Om döden beskrivs som sömn kan barnet börja undra om det är farligt att sova eftersom man kanske inte kommer tillbaka. Om någon “gått bort” kan barnet undra när personen kommer tillbaka.

Ett barn som får höra att en förälder “gått bort” kan fortsätta leta, inte för att barnet saknar förmåga att förstå, utan för att vuxnas språk har gjort verkligheten otydlig. Barn fyller i tomrum själva, och barns egna förklaringar kan vara mer skrämmande än sanningen.

Det är inte hos barnen tystnaden finns

Forskning visar att barns frågor om döden ofta är konkreta. Frågorna kan handla om kroppen: Hur dör man egentligen? Gör det ont att dö? Smittar cancer? De kan handla om skuld: Var det mitt fel? Hade jag kunnat hindra det? De kan handla om trygghet: Vad händer med mig om mamma också dör? Och de kan handla om mening: Varför ska vi leva om vi ändå ska dö? Det är inte hos barnen tystnaden finns. Barn frågar, märker, tänker och försöker förstå. Tystnaden finns ofta hos vuxna.

Därför behöver vi tala mer om barns rätt till information och delaktighet när död, svår sjukdom och sorg berör deras liv. Det räcker inte att vuxna har ett barnperspektiv, alltså att vuxna försöker tänka ut vad som är bäst för barnet. Vi behöver också barnets perspektiv: vad barnet själv ser, hör, undrar, tror och behöver förstå.

Skillnaden är avgörande. Ett barnperspektiv kan leda till att vuxna säger: “Vi berättar inte än, för det är bäst för barnet.” Barnets perspektiv kan visa något annat: att barnet redan har förstått att något allvarligt händer, men saknar ord, sammanhang och någon som vågar bekräfta det.

Barn har rätt att få information på ett sätt som är begripligt för dem. Barn har rätt att komma till tals i frågor som rör deras liv. Det betyder inte att barn ska bära vuxnas ansvar. Det betyder att barn ska inkluderas med information, samtal och lyhördhet, och inte lämnas utanför.

Problemet är att många vuxna saknar träning. I vårt samhälle har döden ofta flyttats ut ur vardagen. Den hör hemma på sjukhuset, hos begravningsbyrån eller i det privata sorgearbetet. I skolan, på arbetsplatser, i föräldragrupper och i vardagliga samtal är döden ofta frånvarande.

Samtidigt förväntas barn kunna hantera konsekvenserna av det som vuxna själva undviker. När någon dör ska de förstå förändringar i familjen, hantera andras sorg, delta eller inte delta i ritualer, återvända till skolan och fortsätta fungera i vardagen. Men deras möjlighet att förstå påverkas starkt av vilka vuxna som finns omkring dem. Det är inte rimligt att barns tillgång till tydlig information och stöd ska bero på om en enskild förälder, lärare, sjuksköterska eller kurator råkar ha språk för döden. Dödsliteracitet måste byggas gemensamt.

Prata mer om döden – till exempel i bastun

Jag menar att Sverige behöver agera på flera nivåer.

  • För det första måste vuxna börja använda tydligare språk. När någon är död bör vi säga död. Det går att vara varsam utan att vara otydlig. Barn har rätt till begriplig information, också när informationen är svår. 
  • För det andra måste vi fråga barn vad de undrar, inte bara hur de mår. Frågan “hur mår du?” är ofta för stor, särskilt för ett barn i sorg. Mer konkreta frågor kan öppna samtal: Vad vet du om det som hänt? Är det något du undrar över? Har du tänkt på något särskilt sedan vi sågs sist? Barn behöver få visa vad de redan förstått, och vad de ännu saknar språk för.
  • För det tredje behöver professionella som möter barn få bättre stöd. Lärare, förskolepersonal, vårdpersonal, kuratorer, socialsekreterare och andra vuxna i barns närhet behöver kunskap om hur de kan tala med barn om död och sorg. Detta bör inte lämnas till personligt mod eller improvisation när en kris redan har inträffat. Skolan är en central arena. Många barn återvänder snabbt till klassrum, raster och läxor efter att någon har dött. Där möter de både vuxna och andra barn. Skolan kan erbjuda stabilitet, vardag och gemenskap, men då behöver skolpersonal ha beredskap att hantera mer än praktisk krisinformation. De behöver kunna möta barnets frågor, inte bara organisera vuxnas respons. Vården är en annan central arena. När en förälder, ett syskon eller barnet själv är svårt sjuk måste frågan om barn som närstående ställas systematiskt. Finns det barn i familjen? Vad vet de? Vad tror de har hänt? Vem pratar med dem? Och lika viktigt: har någon frågat barnet självt?
    Socialtjänst, elevhälsa, barn- och ungdomspsykiatri, civilsamhälle och trossamfund har också viktiga roller. Barns sorg passerar inte genom en enda institution. Den rör sig mellan hemmet, skolan, vården, fritidsaktiviteter, digitala miljöer och relationer med andra barn. Därför kan inte ansvaret placeras på en enda profession.
  • För det fjärde behöver vuxna själva öva på att tala om döden. Den vuxna osäkerheten är central. Om vuxna inte själva har ett språk för död, sorg och förlust blir det svårt att möta barns frågor. Jag föreslår därför att vi borde prata mer om döden – till exempel i bastun. Det kan låta oväntat och banalt, men poängen är inte bastun i sig. Poängen är att vi behöver rum där samtal om döden kan föras innan allt är kris, innan någon ligger för döden, innan barnet står med sin fråga och den vuxna saknar ord. Bastun är ett sådant möjligt rum eftersom den sänker kraven på samtalet. Människor sitter ofta bredvid varandra, inte mitt emot varandra. Du behöver inte hålla ögonkontakt, och det kan göra det lättare att säga sådant som annars är svårt. Det syns inte heller alltid om någon gråter; ansiktet är redan vått av svett. Dessutom får du lämna bastun när du vill. Blir samtalet för svårt, eller värmen för stark, kan du gå ut och återvända senare. Den möjligheten är viktig eftersom svåra samtal inte bara kräver mod, utan också en känsla av kontroll och möjlighet att pausa. Bastun ska förstås inte romantiseras. Alla har inte tillgång till en bastu, och alla vill inte tala om döden där. Men som exempel visar den vad många vuxna saknar: vardagliga sammanhang där döden kan bli talbar utan att samtalet först måste vara en kris, en behandling eller ett myndighetsärende.

Sådana rum behövs i föräldragrupper, skolor, vårdutbildningar, arbetsplatser, föreningsliv och civilsamhälle. Vi talar redan om hälsa, psykisk ohälsa, relationer, träning och krisberedskap. Vi borde också kunna tala om död, sorg och förlust.

Ett samhälle med högre dödsliteracitet är inte ett mörkare samhälle. Det är ett samhälle där människor är bättre rustade för något som förr eller senare berör oss alla. För barn kan det innebära skillnaden mellan att lämnas ensamma med sina föreställningar och att få stöd i att förstå det som hänt. Barn skyddas inte av vuxnas tystnad. De skyddas av vuxna som vågar vara ärliga, lyhörda och närvarande.

Om vi menar allvar med barns rätt till delaktighet behöver vi också låta dem vara delaktiga i samtal om det svåraste livet innehåller. Det börjar inte med barnen. Det börjar med oss vuxna. Sverige behöver höja sin dödsliteracitet. För barnens skull, men också för vår egen.

Rakel Eklund, docent i vårdvetenskap, Uppsala universitet

I mitt arbete som forskare om barn i sorg har jag återkommande sett hur avgörande vuxnas språk och närvaro är. Barn behöver inte vuxna som har perfekta svar, de behöver vuxna som vågar lyssna, använda tydliga ord och stå kvar när samtalet blir svårt, skriver Rakel Eklund, docent i vårdvetenskap, Uppsala universitet.I mitt arbete som forskare om barn i sorg har jag återkommande sett hur avgörande vuxnas språk och närvaro är. Barn behöver inte vuxna som har perfekta svar, de behöver vuxna som vågar lyssna, använda tydliga ord och stå kvar när samtalet blir svårt, skriver Rakel Eklund, docent i vårdvetenskap, Uppsala universitet. Foto: Isak Eklund.Visa mer

Fakta

Så skriver du en debattartikel

Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.

► Debattartikel:

Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se

Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.

► Replik:

Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se

Läs mer