Uppdaterad 2 aug 2026 kl 19.03Publicerad 2 aug 2026 kl 14.00
Claudio Monteverdis ”Poppeas kröning” är årets föreställning på Drottningholms slottsteater.
Gunilla Brodrej ser en fulländad föreställning om sex, makt och korruption.
Giulia Semenzato och Arianna Vendittelli som Poppea och Nerone i ”L’incoronazione di Poppea”.
Foto: Foto Markus Gårder / Drottningholms slottseater
Öppna bild i helskärm
Giulia Semenzato och Josefine Mindus som Poppea och Amore i ”Poppeas kröning”.
Foto: Markus Garder
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Tänk om operan egentligen aldrig överträffade detta. Det skulle i alla fall dröja mer än två sekel innan Verdi, med Shakespeare som sprängstoff, gav musikdramatiken ny nerv. Så mycket skräp man sett! Så många dåliga libretton.
Claudio Monteverdis opera ”Poppeas kröning” från 1642 är fortfarande mer drabbande än mycket av det som senare skrevs under barocken och klassicismen, hur sublim musiken än var. Förlåt, men senbarockens da capo-arior (A-B-A) kan ibland ge känslan av att tonsättaren tvingar på lyssnaren sin musik. ”Tyckte ni om det? Då tar vi en repris!”
”Poppeas kröning” rymmer också något av det mest erotiskt laddade som skrivits för operascenen.
Hos den tidiga barockens Monteverdi är det tvärtom: framåtrörelsen är stark, musiken tjänar texten, dramat och därmed – publiken. Librettot är glasklart och hjälpsamt. Rollerna presenterar sig till och med ibland själva. Genom Poppeas kärleksaffär med kejsar Nero (Nerone) skildras mänskliga tillkortakommanden och drivkrafter, som sex, ärelystnad och korruption. Rådgivaren Seneca måste dö för att han hindrar deras kärlek. Hustrun Ottavia förskjuts. ”Lagar är för undersåtar” kastar Nerone ur sig.
”Poppeas kröning” rymmer också något av det mest erotiskt laddade som skrivits för operascenen. Det gäller förstås finalens intima kärleksduett ”Pur ti miro”, men även fylleduetten där Nerone och hans dryckesbroder Lucano besjunger Poppeas läppar i musik som till sist tippar över i vokal orgasm.
Arianna Vendittelli (Nerone) och Zachary Wilder (Lucano) i ”Poppeas kröning”.
Foto: Markus Garder / Drottningholms slottsteater
Öppna bild i helskärm
Och liksom hos Shakespeare ryms här mer än hovets maktspel. Lägre samhällsklasser tar plats i form av soldater, husfolk och ammor. En page driver till exempel hejdlöst med filosofen Seneca och livvakterna kritiserar Nero för att han ligger med Poppea när han borde ägna sig åt utrikespolitik.
Allt detta förutsätter förstås en uppsättning som kan bära fram det.
Och Drottningholms slottsteater bjuder på gräddan av europeiska sångare, de flesta italienare. Man får förmoda att teaterns italienska musikchef Francesco Corti, som undervisar vid Schola Cantorum Basiliensis i Basel, vet hur man hittar dem. Lite synd att bara en enda svensk får chansen, nämligen Josefine Mindus som gör en strålande uttrycksfull Amore.
Marco Saccardin, Luca Cervoni, Lucile Richardot (Arnalta) Trevor Eliot Bowes (Seneca).
Foto: Markus Garder / Drottningholms slottsteater
Öppna bild i helskärm
Giulia Semenzato skulle kunna förföra vem som helst med sin sensuella men samtidigt påstridiga sopran. Här är det gott om intensiva ögonblick med henne och mezzosopranen Arianna Vendittelli i byxrollen Nerone. Särskilt berörd blir jag av Roberta Mameli, i rollen som Nerones försmådda hustru Ottavia. Förtvivlad inser hon att kvinnans roll är att amma sin bödel. Att hon föder död. Hon lyckas därmed med något väldigt sällsynt, att med Busenellis text och Monteverdis musik tala rakt in i samtiden. För att nämna några i en helgjuten ensemble.
Till detta kommer en scenisk form som är så väl genomförd och tät att publiken låter bli att hacka sönder föreställningen med applåder och ”bravi”.
Regissören Benjamin Lazar har utarbetat en stiliserad gestik, organiskt samspelt med musiken, och kostymerna av hans parhäst Alain Blanchot tar andan ur en. Romersk antik möter fransk haute couture från 1950-talet. Oh là là.
Till operans slut, när de älskande äntligen har fått varandra och sjunger sin sinnliga duett, har regissören adderat kyla och distans. De har ju gått över lik för sin kärlek. Det är sällan en bra start på en relation.
Resultatet är en föreställning som känns sällsynt självklar, med musiker som andas i takt och verkar födda med instrumenten i famnen.
Biljetterna är som vanligt redan slut. Bänkarna är som vanligt vidriga att sitta på. Och att detta inte spelas in för opera på bio är som vanligt ett stort misstag.
OPERA
L’INCORONAZIONE DI POPPEA
(Poppeas kröning)
Av Claudio Monteverdi
Libretto efter Giovanni Francesco Busenello
Dirigent Francesco Corti
Regi Benjamin Lazar
Scenografi Christer Nilsson
Ljus Christophe Naillet
Kostym Alain Blanchot
Mask- och perukdesigner Mika Hedström
Med Giulia Semenzato, Arianna Vendittelli, Roberta Mameli, Paul-Antoine Bénos-Djian, Trevor Eliot Bowes, Lucile Richardot, Luca Cervoni, Giulia Bolcato, Josefine Mindus, Désirée Giove, Zachary Wilder, Marco Saccardin
Drottningholmsteaterns orkester
Konsertmästare Emmanuel Resche-Caserta
Drottningholms slottsteater
Speltid 3 timmar och 30 minuter inklusive paus
Visa mer
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare