RECENSION. För drygt 20 år sedan fick jag idén till en film om en fotvandring genom Galiléen i norra Israel, från Medelhavet till Genesarets sjö. Under mina tidiga tonår i Israel i början av 1960-talet hade jag deltagit i denna för unga sionistiska pionjärer närmast rituella femdagarsmarsch från ”hav till hav”, yam el yam (hebreiskan har samma ord för sjö och hav). Fotvandringar var ett återkommande inslag i min tidiga israeliska fostran. Det var viktigt att lära känna landet, att få en känslomässig anknytning till dess natur, landskap och historia. Vi vandrade på våren när landet var som mest betagande. Dalgångarna doftade av blommor och örter, sluttningarna var gröna av vårregnen, i de annars torra bäckfårorna blänkte vatten och nätterna var friskt kyliga.
Jag behöver kanske inte tillägga att vi vandrade iklädda hårdbrytande sionistiska glasögon. Det vi fick se var ett Galiléen som var ”vårt” att befolka, inte ett Galiléen som till stor del redan befolkades av det vi kallade ”araber”. Det enda vi såg av araberna var deras nattetid svagt upplysta byar på betryggande avstånd från vandringsleden. Deras osynliga närvaro därtill markerad av de symboliska mausergevär (oladdade) som några av oss var betrodda med att bära och som skulle inpränta att ”vårt” land måste försvaras mot ”araberna” som ville ta det ifrån oss.
I filmen ville jag göra om samma vandring för att se vad jag då inte hade sett; lämningarna efter raserade byar, fördrivna befolkningar och konfiskerade jordar, liksom de nödtorftigt övertäckta minnena av övergrepp och massakrer. ”En jordnära betraktelse av den israelisk-palestinska konflikten”, var min korta sammanfattning av filmens idé.
Palestinska byar och israeliska bosättningar på Västbanken mellan Jerusalem och Betlehem.
Foto: SHAI KENDEL
Öppna bild i helskärm
Den judiska staden Karmiel är byggd på konfiskerad arabisk mark i Galiléen.
Foto: WIKIMEDIA COMMONS
Öppna bild i helskärm
Jag är fortfarande övertygad om att det var en bra idé. En konflikt som ytterst gäller vem som ska ha rätt att behärska, bebygga och bebo ett och samma stycke jord kan kanske bäst ses och förstås på fotvandrarnivå. Jag ville dessutom kunna visa att den konflikt om jorden som med tiden hade kommit att förknippas med judiska bosättningar på den mark som ockuperades av Israel i kriget 1967 (Västbanken) fortfarande pågick på den mark som låg inom 1967 års gränser (Galiléen).
…militära vägspärrar, förbjudna vägar, nya bosättningar, våldsamma bosättare…
Det var jag själv som till sist backade ur. En orsak var att det landskap jag hade vandrat genom som tonåring inte fanns kvar. Överallt på kartan nya vägar, nya bebyggelser, nya gränser, nya hinder för det slags vandring jag hade sett framför mig. Vad fanns kvar att se i ett landskap som så till synes oåterkalleligen hade fått sitt förflutna nedgrävt och övertäckt? Jag fick en växande känsla av otillräcklighet inför uppgiften.
Allt det här kommer över mig när jag än en gång följer den palestinske advokaten och författaren Raja Shehadeh på hans ”strövtåg i Palestina”. Jag läste boken redan när den kom ut på engelska för snart 20 år sedan och såg den redan då som ett intagande försök att ge känsla och konkretion åt vad jag med tiden har kommit att kalla den palestinska saken, det vill säga den sak jag hade hoppats kunna gestalta med min fotvandring genom Galiléen.
Foto: Omslagsbild: Wirestock Creators / Celanders förlag
Öppna bild i helskärm
Raja Shehadeh fotvandrar återkommande över kullarna runt sin hemstad Ramallah på den ockuperade Västbanken. Att ge sig ut på en sarha kallar han det; ”man vandrar utan mål, låter sig inte hindras av tid och plats, man går dit man har lust för att känna livsandarna vakna.” Med säker blick för landskapets särpräglade natur och kultur låter han oss inte bara få syn på de människor och de samhällen som format det, utan också på alla de små och stora ingrepp som undan för undan fått det att försvinna framför hans ögon; militära vägspärrar, förbjudna vägar, nya bosättningar, våldsamma bosättare, den målmedvetna utestängningen och undanträngningen av palestinierna från den jord de nyss hade sett som sin.
Annons
I dag är det inte längre möjligt för en palestinier att göra en sarha på kullarna i Palestina, konstaterar Shehadeh i ett nyskrivet förord (2024). ”Jag som växte upp här och har förfäder som anlade terrasser och odlade marken, nekas nu till och med nöjet att få vandra i fred.” Med sina tidiga strövtåg ”i ett försvinnande landskap” hinner han likväl gestalta den palestinska saken i jordnära och sinnlig detalj; vyer, dofter, färger, växter, artefakter, traditioner, minnen, och därmed visa vad den sionistiska kolonisationen av Palestina är i full färd med att förstöra. Det är inte bara hänsynslösheten mot det palestinska folket som upprör Shehadeh utan också hänsynslösheten mot det palestinska landskapet. ”Efter en kort färd nerför sluttningen stötte vi på en fem meter hög mur av stål och betong runt Albinas mark”, skriver han från en av sina vandringar. Albina var en palestinsk markägare som Shehadeh i egenskap av advokat hade företrätt gentemot en grupp judiska bosättare. ”Jag mindes den mjuka sluttningen som kantades av några pinjeträd. Nu hade den här mycket gamla byn fått ett abrupt avslut, som om ett fängelse hade placerats vid kullens södra ände.”
Raja Shehadeh skriver om palestinska landskap.
Foto: MARIANA COOK / Celanders förlag
Öppna bild i helskärm
Göran Rosenberg minns att dalgångarna i Galiléen doftade av blommor och örter.
Foto: Bruno Helgesson/N/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
1979 grundade Raja Shehadeh människorättsorganisationen Al-Haq i hopp om ”att internationell rätt, förnuft och anständighet till slut skulle segra”, men under sina vandringar får han på nära håll bevittna hur det sionistiska koloniseringsprojektet fullföljs och fullbordas, och hur utrymmet för rätt, förnuft och anständighet bokstavligen försvinner framför hans fötter. ”Länge var jag medveten om att friheten att vandra på kullarna inte skulle [bestå]”, skriver Shehadeh, ”men jag var inte beredd på vilken besvikelse det skulle bli när mina farhågor besannades.”
Om Raja Shehadeh tillhör en palestinsk generation som för en tid kunde intala sig att ockupationen skulle hävas och bosättningarna stoppas och den palestinska saken vinnas genom internationell lag och rätt, och som därmed har ett liv av svikna förväntningar och brustna illusioner att se tillbaka på, så tillhör poeten och författaren Mohammed El-Kurd en generation som inte har några som helst illusioner i det hänseendet. Allra minst sedan Israel med den folkmordiska attacken på palestinierna i Gaza och den statsstödda terrorn mot palestinierna på Västbanken, inför hela världen klargjort sin avsikt att göra slut på den palestinska saken en gång för alla.
Foto: Omslagsdesign Daidalos och Glänta. / Daidalos och Glänta.
Öppna bild i helskärm
För den 28-årige El-Kurd, född i stadsdelen Sheikh Jarrah i ockuperade östra Jerusalem, gäller den palestinska saken inte längre ett stycke framförhandlad mark här eller där, eller det slags fred som förutsätter att palestinierna ”sköter sig” och slutar vara monster och terrorister och tillåter att Israel drar ut ”huggtänderna” på sig. Som elvaåring fick han se sitt hem tas över av judiska bosättare och familjens möbler slängas ut på gatan, och en lillasysters spjälsäng eldas upp, och busslaster av judiska turister flockas på gatan utanför och peka mot huset ”som om vi var djur på en marknad”, och israeliska poliser ”med ett hånflin” räcka över vräkningsordrar och domstolskallelser till farmor i namn av en ”judisk” stat.
Annons
Han har därmed föga till övers för dem som kräver att palestinierna ”med kirurgisk precision” skiljer mellan judar och sionister. Han kan heller inte förstå varför det anses vara viktigare hur palestinierna talar om sina fångvaktare än det faktum att de hålls fångna överhuvudtaget. För Mohammed El-Kurd handlar den palestinska saken ytterst om palestiniernas rätt att betraktas och behandlas som människor utan att om och om igen behöva bevisa att de är det. I Hannah Arendts efterföljd ser han hemlöshet, statslöshet och rättslöshet som steg på vägen mot palestiniernas avhumanisering, och i förlängningen mot deras undanskaffande på det ena eller andra sättet.
Jag läser hans bok ”Perfekta offer och vädjandets politik” som ett trotsigt stridsrop från avhumaniseringens rand, en tidvis bitter uppgörelse med en ideologi och en stat som helst hade sett att palestinierna inte existerade, och som fortsatt helst skulle vilja bli av med dem, och som därför frammanat bilden av dem som primitiva, våldsamma, oresonliga, omöjliga att leva samman med, nödvändiga att ”humanisera” genom att om och om igen dra ut huggtänderna på dem.
El-Kurd tror inte att den palestinska saken kan vinnas genom att palestinierna ”humaniserar” sig själva och demonstrerar sin ”närhet till det oskuldsfulla”, som El-Kurd formulerar det. Vid det här laget, menar han, borde det stå klart att resultatet av självhumaniseringens strategi har blivit det motsatta. ”Sionismens motvilja mot det palestinska folket”, skriver han, ”handlar inte om hur vi existerar, utan om att vi existerar överhuvudtaget.”
Mohammed el-Kurd har skrivit ett stridsrop från avhumaniseringens rand.
Foto: NAN GOLDIN / Glänta/Daidalos
Öppna bild i helskärm
Och så är det nog. Vad än palestinierna har sagt och gjort genom åren, för att inte tala om vad de har fått utstå, så har steget till deras avförmänskligande varit kort. När de i oktober 2023 betecknades som ”mänskliga djur” (human animals) av Israels försvarsminister (som argument för att svälta ut dem) så var det varken första gången eller sista gången som Palestinas araber av företrädare för Israel betecknats som lägre stående varelser. I mitt tidiga Israel hade självaste ordet ”arab” en klang av något sämre och användes återkommande som ett invektiv. Ett arabiskt hantverk, avoda aravit, var beteckningen på ett fuskverk. ”Araber” var potentiella terrorister som ständigt måste kontrolleras och övervakas. En palestinsk pojke som kastar sten på en israelisk soldat är fortfarande en farlig terrorist, medan en judisk bosättare som attackerar palestinska hem och olivlundar på sin höjd är en ostyrig bråkmakare. Medan palestinier om och om igen tvingats betyga sin avsky för vad Hamas gjorde den 7 oktober 2023, så ställs inga motsvarande krav på alla de som stillatigande eller rentav applåderande har bevittnat vad Israel gjort och fortsatt gör mot palestinierna.
Det är inte svårt att förstå den blandning av bitter besvikelse och trotsig beslutsamhet som präglar den unga palestinska generation som El-Kurd gör sig till tals för. Mer brutalt och eftertryckligt än tidigare har den fått se sin palestinska framtid slås i spillror, men likväl får dess företrädare inte tala i egen sak utan att bli stämplade som terrorister och få sina protestmanifestationer censurerade eller rentav förbjudna. Vi har blivit ”mörkrets barn”, skriver El-Kurd, tvingade att ”med kvävda röster muttra ord som vi borde skandera.”
Och kanske är det detta som är det mest (ned)slående med den palestinska saken, beredvilligheten hos alltför många att förtiga den, förtränga den, förtala den, bortförklara den, ja rentav förneka den.
Yoav Gallant, tidigare försvarsminister i Israel, sa 2023: ”Vi strider mot mänskliga djur och vi agerar därefter”
Foto: POLARIS / POLARIS POLARIS IMAGES
Öppna bild i helskärm
El-Kurd ger själv inget konkret svar på vad palestinierna kan göra åt saken, annat än sluta vara ”perfekta offer” och lita till ”vädjandets politik”, för att i stället ”förkroppsliga ett tillstånd av motstånd och vägran”. Men vad en sådan politik är tänkt att resultera i förblir oklart. I denna del blir därmed boken, om än starkt berörande, snarare en bekräftelse på den palestinska maktlöshet som den avser att besvärja och motverka.
Från sina skilda utsiktspunkter har Raja Shehadeh och Mohammed El-Kurd likväl lyckats synliggöra och tydliggöra den palestinska saken i jordnära och mänsklig detalj.
Det är gott nog.
SAKPROSA
Mohammed El-Kurd
Perfekta offer och vädjandets politik
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi
Glänta Produktion & Bokförlaget Daidalos, 240 sidor.
Visa merESSÄ
Raja Shehadeh
Strövtåg i Palestina. Till fots i ett försvinnande landskap
Översättning Meta Ottosson
Celanders förlag, 262 sidor.
Visa mer
Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hans bok ”Det förlorade landet Israel. En personlig historia” gavs 2026 ut på engelska av Penguin Modern Classics.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare