Publicerad 16 sep 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 15.54

Natalia Kazmierskas bok synar de expanderande vinstdrivande friskolorna.
Theo Vareman läser ett ambitiöst reportage vars drivkraft tycks vara vrede.

Natalia Kazmierska kan inte dölja sin vrede.

Foto: Emil Fagander / Volante

Öppna bild i helskärm

”Fuskarna” av Natalia Kazmierska.

Foto: Emil Fagander / Volante

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Det är inte ofta man vill skrika rakt ut i frustration när man ska recensera en bok. Men just så blir det när jag sätter mig ner med Natalia Kazmierskas ”Fuskarna”.

Inte för att boken är dålig, alltså – tvärtom.

”Fuskarna” är ett ambitiöst reportage om de vinstdrivande friskolorna i Sverige, och hur de äter upp hela vårt utbildningsväsende inifrån. Kazmierska skriver med illa återhållen vrede, ibland nästan raljant, om vinstjaktens konsekvenser. Alltid lika lojal med dem som allt egentligen handlar om: barnen.

Ett vanligt huvudfokus i friskoledebatten är att de vinstdrivande skolorna ofta lockar till sig elever från högre socioekonomisk bakgrund. Sådana elever, går tanken, får redan med sig så mycket hemifrån att det är lätt att snåla ner på undervisningen och ändå uppnå höga resultat. Här tar Kazmierska ett delvis annat perspektiv, och tittar i stället främst på de friskolor som inte lyckats sälja in sig ordentligt till den kulturella medelklassen. Skolor som blir vad hon kallar ”bortvalsskolor”, men som naturligtvis ändå måste fyllas med elever för att kunna generera vinst. Dit lockas man med löften om till exempel Ipads och ett rykte om att det är lätt att bli godkänd (och godkänd blir man förstås – om en lärare inte vill skriva under ett sådant betyg är det bara för rektorn att ringa in en annan).

Så blir vi sakta men säkert ett intellektuellt utarmat land, om vi nu inte redan är det.

Kazmierska är noga med att inte skylla på eleverna här. Även de som tjatar sig till nya betyg agerar enbart utefter ett system där detta alls är möjligt – ett system som i slutändan ändå kommer att straffa dem. Betygsinflationen gör att elever kommer vidare till universitetet utan ordentliga förkunskaper, något som Kazmierska menar i sin tur leder att de hoppar av sin utbildning. Själv är jag nog mer benägen att tro att universiteten, som ju också har ekonomiska skäl till att ge studenter godkänt, anpassar sig efter den nya, lägre nivån. Så blir vi sakta men säkert ett intellektuellt utarmat land, om vi nu inte redan är det.

Betygsinflationen är förstås bara en aspekt. Kazmierska diskuterar den nya vurmen för traditionell disciplin i skolan, integrationsmotstånd från välbärgade föräldrar och mycket mer. Hon går också, mer kortfattat, in på hur friskolekoncernerna försöker expandera internationellt, där projekt i Saudiarabien och Förenade arabemiraten lyfts som graverande exempel. 

Det är intressant, och nog så problematiskt – men att göra skumraskaffärer i Gulfen känns knappast unikt för skoligarkerna. Att Kunskapsskolan har en regimtrogen filial i Saudiarabien är förstås helgalet, men borde nog betraktas som ett symptom på ett mycket större problem än något som utmärker friskolesektorn.

Detta åsido: ”Fuskarna” är en sylvass kritik mot hur svensk skola ser ut i dag. Får boken genomslag är det svårt att tänka sig att valet nästa år kan handla om annat än just detta. 

SAKPROSA

NATALIA KAZMIERSKA

Fuskarna. Den nya hårda skolan och sveket mot barnen

Volante, 314 s.

Visa mer

Theo Vareman är kritiker på Expressens kultursida.