Publicerad 6 aug 2026 kl 06.00
Valeria Luisellis nya bok ”Början mitt slut” berättar om fyra generationer kvinnor.
Annina Rabe följer med på en roadtrip genom en värld utan framtid.
Den mexikanska författaren Valeria Luiselli tänjer på fiktionens gränser.
Foto: Clayton Cubitt / Ramus förlag
Öppna bild i helskärm
Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.
Foto: PRIVAT
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Som vanligt när jag avslutat en bok av mexikanska Valeria Luiselli undrar jag vad det är för bok jag har läst. Att läsa Luiselli är inte svårt, man glider skönt igenom hennes stundtals magiskt flytande prosa. Det är först efteråt det verkliga arbetet börjar. ”Början mitt slut”, hennes femte bok, lysande översatt av Niclas Nilsson, är inget undantag.
Öppna bild i helskärm
Är det en självbiografisk essä? Nej det är det inte, även om läsaren lätt kan förledas att tro det då huvudpersonen bär klara likheter med författaren. Är det en dokumentärroman? Det skulle man kunna föreställa sig eftersom Luiselli när en besatthet för dokumentering och inventering.
Hennes böcker innehåller ofta fotografier och listor, denna har även en ljudfil som nås via en QR-kod. Dessutom finns det alltid en verklighetsbaserad politisk dimension; den förra, ”De förlorade barnen”, handlade om USA:s inhumana flyktingpolitik. I den nya hotar klimatkrisen högst påtagligt. Men Luisellis böcker innehåller också fiktion. Ännu mer så i ”Början mitt slut” som till stora delar är ett utforskande just av fiktionens gränser.
En mamma och hennes tolvåriga dotter befinner sig på en planlös roadtrip genom Europa och hamnar på Sicilien, där släkten har sina rötter. Bakom sig har de en sårig skilsmässa och mamman, som är författare, försöker skriva en roman. Hon oroar sig i sin tur för sin mor, flickans mormor, som hon misstänker håller på att bli dement. Ännu en generation bakåt i tiden gör sig påmind: författarens bortgångna mormor som var arkeolog.
Ja, det kallas fiktion.
Samspelet och dialogen mellan mor och dotter är den bärande punkten. Bådas perspektiv skildras. Dottern är ännu ett av dessa märkliga barn som även tidigare förekommit i Luisellis romaner; ett litet orakel med få ”barnlika” egenskaper som dryftar djupa filosofiska frågor och i tid och otid lägger ut texten om Plinius den äldre.
Ja, det kallas fiktion.
Det här är en stor och ibland lite väl mångordig roman som inte försöker dölja sina anspråk. Genom dessa fyra kvinnogenerationer speglas verkligen inget mindre än början, mitten och slutet, i dess mest definitiva bemärkelse. Att världen står inför ett ”slut” och inte en ”framtid” eller ”fortsättning” framstår som allt klarare ju längre berättelsen fortskrider.
Vad händer då med minnena, historien, myterna, fantasin och fiktionen i en tid som blir allt knappare? Den här boken trotsar visserligen alla försök till genrebestämning, men frågeställningen lyser i eldskrift.
ROMAN
VALERIA LUISELLI
Början mitt slut
Översättning Niclas Nilsson
Rámus, 392 s.
Visa mer
Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.