Publicerad 7 aug 2026 kl 06.00

Lennart Sjögrens nya dikter öppnar det enskilda mot hela världen.

Martina Montelius läser vad hon kallar Sveriges friaste nu levande poet.

Lennart Sjögrens dikter förlåter även livet.

Foto: Fredrik Hjerling / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Lennart Sjögren, född 1930, är Sveriges friaste nu levande poet. 

Slå mig på käften behöver han inte. Ej heller tjusa mig med koketta bitterhetsposer. 

Foto: Albert Bonniers förlag

Öppna bild i helskärm

Den som läser mycket nyutkommen poesi kan annars få impulser att ikläda sig rustning inför mötet med nästa litterära stjärnskott. Man tänker: ”Ja, du är intelligent och värdefull – kan du gå ut bildrutan nu, så jag får chansen att läsa din text?”

Hos Sjögren finns inget jag som pockar på beröm. I stället: allt, hela världen, i varje till synes blygsam detalj. Makten, orden, överlämnas till livet självt, dess oerhörda fors som rör sig i ellipser, med ett dån som blir till vaggvisor. 

I förra boken ”Regnbågen” (2024) upphävde Sjögren tiden, och därmed döden. Alla vår tids floskler om hur avgrunden kan administreras sköljdes undan av språkets regelbundna vågor, andningen i livsstafetten, hur en människa glimrar till i ett minimalt ögonblick, för att sedan återvända till en gåtfull gemenskap, inte försvunnen, bara insugen igen i den enkla vardag de högstämda brukar kalla ”evigheten”. 

Nya ”Vi är en, vi är många” reser tillbaka ur universum till jorden, med början i havet. Några av de många, oräkneliga, är havet. En enda kropp, kan tyckas – men samtidigt ett virrvarr av enskilda droppar, varelser, ljusskiftningar. Världen. Innan någon hört talas om det bisarra påfundet ”människan”. Vi har en början, en förutsättning: vattnet som osentimentalt kan döda oss, som format markerna där vi går, där vi bygger våra städer. Och: ”Lade ut en ryssja/för att fånga den stora ålen/Ålen kom/tog med sig ryssjan/försvann” – havets varelser är självsvåldiga när de kan. Vad vi än inbillar oss bestämmer vi inte allt. 

Myrorna bygger sina egna städer och utkämpar sina egna krig, övervintrar, deras liv mullrande strax över våra synfält, speglande vår självupptagna dramatik och våra malande käkar kring smörgåsarna med prickig korv. Livet är oerhört. Och banalt. 

Människorna avskyr titt som tätt varandra, det ser man i deras ögon.

Eftersom den här boken ligger närmare det köttsliga livet än det bortomvärldsliga smyger sig förruttnelsen in. Inget annat är möjligt. Det är nog livet, inte döden, som är ett utslocknande. Inte minst blomningen: ”Detta skimmer/av lust och olust/dessa kransar kring midsommarstången/detta bekransande och avkransande” – hur vi administrerar våra blomster, baxar in dem i våra konstiga ritualer, de som ska binda fast oss vid jordskorpan så att vi får slippa dö. 

Djuren döms till slakt. Människorna avskyr titt som tätt varandra, det ser man i deras ögon. 

Men Sjögrens dikter förlåter även livet. På något sätt lyckas de med detta svåra. Om ondskan är ett torn, skriver han, ett vatten som när som helst kan sluka vem som helst – vad är då kärleken? ”Den har endast sitt ansikte/sitt eget ansikte”. 

Annons

Man måste läsa sakta. Ingen annan tröst gives än att det ömma, det nåderika, också finns. Lika obevekligt som det grymma. 

Lennart Sjögren söker inte det originella. Det är det som är hans absoluta särart. Hans poesi kan tala till klippor, inledas med ”O violetta mörka natt”, vidröra samma frågor som antika dikter, utan att försöka skapa språkliga bonsaiträd eller karnevalståg för att markera sin plats på tidslinjen eller sin särart. 

Texterna är bara sig själva, som stjärnor eller myror. Och den intima relation med orden och världen ur vilken de är sprungna gör dem till väldiga berg av tröst och häpnad. De blir en katapult ur det enskilda livets depression och smärta, de expanderar sin läsares tanke och känsla så att hennes ensamma öde förvandlas till en fjärilssvärm, ett rotsystem, en solkatt som blixtrar till och försvinner. 

LYRIK

LENNART SJÖGREN
Vi är en, vi är många

Albert Bonniers, 48 s.

Visa mer

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare