Jag var sjutton år och producerade en insändare till Nöjesguiden som blev publicerad. Jag och min kompis Bertil tackade för uppmärksamheten genom att underteckna brevet ”Frans Suells revolutionära hattfront”. Vårt hyss med att sätta en kon på en staty i Malmö hamn hade blivit uppmärksammat i spalterna. Vi var sedda.
Det var just detta som gjorde Nöjesguiden till en så fantastisk tidning. Den såg vad andra medier missade och hittade sin egen väg och sina egna kändisar. Den fanns där andra tidningar inte fanns: på kaféer, krogar och i utvalda affärer. Den var gratis och räddade en när man satt ensam och väntade på en kompis.
Detta var alltså på tiden före mobiltelefoner, sociala medier och influencers. Ja, jag vet att det är konstigt att världen fungerade redan då.
En helsida som förändrade allt
Några år senare startade jag min egen konsttidning och ett avgörande steg i vår utveckling var att Nöjesguiden skrev en popsida, alltså en helsida, om oss. 4 500 tecken och en kvadratisk bild. Ytterligare några år senare blev jag redaktör för Nöjesguiden i Malmö i slutet på nittiotalet. Jag ville bli chefredaktör i Stockholm, men fick nobben och gick då till DN På stan, där jag gjorde bilagan till en Nöjesguiden-kopia.
Med tiden lärde sig de andra tidningarna att skribenterna på Nöjesguiden hade kunskaper som man inte fick på landets journalistutbildningar och började anställa dem. Listan över personer som har börjat på Nöjesguiden är längre än den här artikeln någonsin kommer att bli. Vi pratar om tusentals människor.
Viggos dagbok: 25 minuter till en Dry Martini – då är något fel
veckans största tålamodsprövning inträffar på nyöppnade Brasserie Astrid vid Slussen, där en Dry Martini dröjer i 25 minuter. Maten lovar