Publicerad 8 aug 2026 kl 14.00

”Drömhotellet” är den finska konstnären Taika Mannilas debutroman.

A-K Selberg längtar bort från den parfymerade Bianca Ingrosso-världen.

Helsingforsbaserade konstnären Taika Mannila (född 1988) romandebuterar med ”Drömhotellet”.

Foto: Silja Minkkinen / Schildts & Söderströms

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”Drömhotellet” är den finska konstnären Taika Mannilas debutroman om en bedagad, överkåt it-girl. Den utspelar sig i en ultrafeminin, parfymerad Bianca Ingrosso-värld som skulle få Alexander Bard att genast gå off grid i ett mansläger i skogen och Andrew Tate att bli taliban. (Eller har han redan blivit det?)

Öppna bild i helskärm

Titeln är namnet på ett rehab för kändisknarkande kvinnor – eller möjligen på en helt vanlig psykvårdsavdelning. Huvudpersonen Spacebaby anländer för detox ungefär som Venus i en Botticelli-snäcka, men med sina nerpissade trosor hoprullade i handen. I dem smugglar hon en liten flaska av idolen Justin Bobbys parfym. 

Hennes tillstånd kan beskrivas som en rosa sockerpsykos. Allt i henne är sötsliskigt riktat mot Justin, den moderna guden som ger mening åt hela fanskarans liv. Hans blotta uppenbarelse är helig eftersom det är han som skapar världen – den värld hon anländer till i sin snäcka varje gång han lajkar hennes instagraminlägg.

På Drömhotellet är det dock förbjudet att lägga upp i sociala medier och man måste följa en strikt rutin för att undvika återfall. Tillsammans med tre andra intagna Justin-fans ser Spacebaby tillbaka på hur de slickat i sig sin idol, tuggat och slukat honom. Själv har Justin balanserat på avgrunden, men med hjälp av kommunikationsexperter lyckats hålla fanskaran på exakt rätt avstånd. Lika mycket som de har behövt honom, har han behövt dem för att iscensätta sin onlinevärld med stories om fester, resor och lyxliv.

Likt en luttrad influerare produktplacerar Mannila sin berättelse i ett ständigt flöde av intellektuella referenser: de intagna på Drömhotellet sitter vid hysterikollegorna Sylvia Plaths och Anne Sextons gamla bord, förgäves försöker man pracka på dem integritet och ett eget rum à la Virginia Woolf och Justins hatade flickvän läser så klart Chris Kraus ”I love Dick”.

Den har fastnat i sitt eget rosa klibb.

Det räcker inte för att göra boken till den romanen om besatthet och försvinnandets smak Mannila vill skriva. Den har fastnat i sitt eget rosa klibb eftersom författaren nöjer sig med att produktplacera snarare än att låta berättelsen tänka, på Spacebabys egna villkor. 

Om influeraren Bibs i Tone Schunnessons ”Dagarna, dagarna, dagarna” var en karaktär av kött och blod förblir Mannilas fangirls tomma, utbytbara pappfigurer. Redan efter tjugo tungt parfymerade sidor börjar jag själv fantisera om att försvinna, men tyvärr från själva boken. Är det för sent att få lift av Bard till skogen?

ROMAN

TAIKA MANNILA

Drömhotellet

Schildts & Söderströms, 272 s.

Visa mer

A-K Selberg är författare och skribent på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare