Jag är besviken att det är Ryan Murphy som regisserar ”The shards” och inte, som ryktet sa, Luca Guadagnino som gjorde ”Call me by your name”. Den handlar om en sur ung man som inte låter sin sexualitet spira, tills han gör det. Det är en vacker komma ut-historia i ett vidunderligt landskap. Ryan Murphy gör också gay-anthems, men utan att aldrig nånsin säga det är gay. Det är så mörkt. Bret Easton Ellis själv twittrade 2011, långt innan ”The Shards” ens fanns som bok och ett samarbete var på tapeten, ”Jag gillar ’Glee’ men det är som råka trampa i en pöl av HIV”.

Själv hatade jag tv-serien ”Glee”, som alltså skapades av Murphy. Det gör mig inte homofob. Tvärtom. Jag vill lösgöra föreställningen att en viss typ av kultur ska häftas vid någon bara för den är gay. Det är förnedrande. Mello är ett annat sånt haveri. Varför ska vissa med en viss sexualitet behöva förknippas med den skiten?

 

Men det blev alltså Murphy och inte Guadagnino som regisserade ”The shards”. När jag ser resultatet blir jag än mer övertygad om att jag inte tror på det essentiella berättandet. Ta bara den här diskussionen som exempel. Murphy är konstnärligt extremt olik Guadagnino. Och varför skulle han vara lik? Det finns inget ”gay berättande” som en person som är gay besitter. Det är ytligt. Och ja, resultatet är ytligt. Fint ytligt, när det ska handla om yta. Det är ju romantiskt. Rosa himlar, palmer, vackra plåtiga nedcabbade bilar. Smala höfter. Kokain och Malibu-villor.

Jag gillar David Hockney av samma orsak, och Eve Babbitz och Bret Easton Ellis. Jag minns när jag blev golvad av hans författarskap i mitt minimalistiska flickrum i den lilla skånska hålan. Hur kunde någon skriva så? Hur kunde den här världen finnas? Jag har inte sett någon filmatisering av hans böcker tidigare. Men jag har läst allt och de är fucking great. De är storslagna och vackra. De berättar vid sidan om, om känslor vid sidan om. Och det är så … glansigt allting. Det gör ont för det är vasst och glansigt och vackert. Dessa blanka, glansiga liv, hala, fulla av framtidens löften. Skyskrapor. Swimmingpoolar. Yuppies. Mitt 17-åriga huvud sprängdes.

 

Det är orättvist att jämföra en streamingprodukt med den kraften. Man ska ju bedöma varje verk för vad det är, inte för vad det inte är och tv-serien är inte boken. Tv-serien ”The shards” är ett tonårsdrama. Jag gillar inte genren. Det finns en pedofil voyeurism i den, mot min vilja. Tonåringars kroppar är för ofullständiga för att kvala in som sexuella objekt. Denna åsikt delas inte av alla. Så kanske är det ointressant att jag säger det, för om man är inne på tonåringar är serien otrolig.

Det är så ytterligt tråkig att jag önskar att jag var hon som ligger där, sexig och blodig, så jag slapp se mer

LA är verkligen en vibe. Bilarna. Den dallrande luften. Torkan. Kropparna. Allt det finns här. Plasten. Skönheten. Om man liksom jag älskar sånt här, vill jag tipsa om Tom Fords ”A single man” (2009). Den är mer Bret Easton Ellis än den här Easton Ellis-produktionen. Ibland är det inte så enkelt att orden på pappret är orden i rutan. Det är därför regi är viktigare än manus vad gäller rörlig bild och de valde en keff regissör. I bra film är plotten underordnad resten av den konstnärliga produkten.

Vad gör film och tv bra? Vad är faktorn? Det är hantverket. Språket i litteraturen. Takten i filmen. Musikaliteten i båda. Mellanrummen. Svartrutan. Tystnaden och punkt. Romanbygge och dramaturgi enligt manusdoktorer är sysselsättning för begravningsentreprenörer. Det är nära döden. Och det är det levande vi vill åt.

 

Adorno kallade det där oerhörda ofattbara i konst för aura och ja ”The shards” saknar aura. Serien blir än mer formalistisk som när den gör om ett åldersgap-sexmöte som i boken skildras oproblematiskt – kyligt, klingande vasst, Ellis-style – men i serien blir moralistisk, ett tillfälle att vaska fram god och ond. Offer och förövare. Trauma som motor är lika förutsägbart som att en smal tjej med stora bröst blir brutalt mördad. En estetik som är oförsvarbar. Det är så ytterligt tråkig att jag önskar att jag var hon som ligger där, sexig och blodig, så jag slapp se mer. Våldet är extremt och äckligt och inte på det subversiva sättet. Det är platt porr. Vanligt vanligt, tråkigt tråkigt, och liksom också pedofilt i besattheten av att skända nakna tonårskroppar. En blick som inte förhöjer något.

Med det sagt är den fin. Fina färger. Serien gestaltar palmerna väldigt väl, en dum tuggummihimmel som någon blåst bimbos utblåsta bubbla. Men det är för många tonåringar och för svag plott för att allt ska bygga på plotten, som är att någon vill döda tonåringar? Ingen vill döda tonåringar. Vem bryr sig om tonåringar.

 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är författare och regissör. I höst kommer hennes novellsamling ”Sex in the city”.

 

Fotnot: Texten baseras på de två första avsnitten av serien. Övriga sju avsnitt släpps veckovis fram till 10 september.

Café Bambinos bokcirkel