Redan på BB kände Elin Backström att något inte riktigt stämde
Hon är utbildad barnskötare och älskar barn.
Men när Elin Backström, 32, fick sin egen son kände hon … ingenting.
– Det fanns ingen kärlek, ingenting, säger hon.
Barnmorskan lägger försiktigt den nyfödda pojken på Elins bara bröst och ler med en blick som tycks säga: Känns det inte fantastiskt? Känner du, den starkaste kärleken i världen?
– Men det enda jag kunde tänka på var att jag ville byta liv med sjuksköterskan, ta på mig hennes kläder, lämna sjukhusrummet och bara gå därifrån. Jag kände ingen kärlek alls, säger Elin Backström, 32, från Fagersta.
”Läkarna sa att det skulle bli bättre efter två, tre veckor. Men veckorna passerade och det blev aldrig bättre”, säger Elin. Foto: Anna TärnhuvudVisa mer
Hon såg ner på sin son och försökte slå bort tankarna, intala sig att hon var lycklig. Sonen var frisk och om hon bara ansträngde sig lite till så skulle det bli så där underbart som hon läst att andra mammor upplevde det.
Men över det ansträngda leendet föll tårarna.
– Jag bara grät och grät och grät. Och jag kunde inte förstå varför jag inte grät av lycka.
Elin minns hur sambon satt bredvid henne i sjukhusrummet med bebisen i famnen och tittade på ”något trött inslag på Nyhetsmorgon”. Paniken växte och hon gick ut på balkongen för att få lite luft. Där blev hon stående tyst med blicken över parkeringen.
– Jag kände bara: ”Vad fan är det här, vad har jag gjort?”
Elin kände ångest, klaustrofobi och att enda utvägen var att ta sitt liv. Foto: Anna TärnhuvudVisa mer
Sjukvården erbjöd Elin samtalsstöd, men hon tackade nej. Skammen över tankarna var för stor. Läkarna trodde att det handlade om ”baby blues” och att det skulle gå över inom några veckor. Men veckorna gick. Sedan månaderna. Och i stället för att bli bättre blev hon bara sämre.
– Det var fruktansvärt frustrerande. Jag är annars världens mest barnkära person, jag är utbildad barnskötare, har arbetat som nanny i olika länder, är moster flera gånger om och har själv drömt om barn. Jag trodde att jag skulle vara världens lyckligaste mamma.
Foto: Anna TärnhuvudVisa mer
I dag har det gått nästan ett år sedan den omvälvande förlossningen och Elin sitter nu i soffan hemma i lägenheten i Västerås. I rummet intill sover sonen Sam middag tillsammans med pappa Alec.
Det som började på BB visade sig vara en förlossningsdepression. Till skillnad från den så kallade ”baby blues”, som är vanlig och oftast går över av sig själv inom ett par veckor, kräver en förlossningsdepression behandling.
– Jag gick hos en psykolog, men det hjälpte inte. Allt blev mer och mer klaustrofobiskt. Jag ville bara fly. Så fort vi var ute och promenerade och började närma oss hem igen tänkte jag bara: ”Jag vill inte. Jag vill inte.”
Foto: Anna TärnhuvudVisa mer Ville inte leva längre
Elin åt knappt någonting och tillbringade dagarna och nätterna med att gråta. Hon klarade inte av att vara ensam med barnet och såg till att ha besök så ofta hon kunde.
– Jag hoppades att om andra var här och var exalterade över barnet, så skulle jag också bli det.
Men ingenting förändrades. Vintern gick och i januari nådde mörkret en ny bottennivå.
– Jag ville inte leva längre. Så illa blev det. Jag kände att: ”Är det så här livet ska vara, då vill jag inte mer.” Då hörde jag av mig till psykakuten och fick jättebra hjälp, med mycket fokus på sömn.
Foto: Anna TärnhuvudVisa mer
Hon avbryts av ett plötsligt litet joller från sovrummet.
Pappa Alec och sonen Sam har vaknat från eftermiddagsluren. Sekunder senare kryper Sam ut i vardagsrummet och raka vägen fram till mamma Elins famn. Han skrattar så att hela kroppen skakar.
– Han är väldigt mammig, säger hon och skrattar med honom.
Hur kom du till den här punkten, där du är glad igen?
– Tiden, och att jag vågade be om hjälp. Men också att jag berättade om det på sociala medier. Jag fick kontakt med andra mammor som kände likadant och det hjälpte att veta att jag inte var ensam. Det är tydligen vanligt att man bara vill springa ut i skogen och gömma sig efter att man fått barn. Men jag önskar att jag hade sökt hjälp tidigare, säger hon.
”Psykakuten låter läskigt, men till slut tog jag mod till mig och ringde dit. Där förstod jag vikten av sömn”, säger Elin. Foto: Anna TärnhuvudVisa mer Barnmorskan: ”Handlar främst om hormoner”
Även Ebba Lagercrantz Hedblad, barnmorska på Mama Mia i Stockholm, betonar vikten av att söka hjälp så fort som möjligt.
– Ju tidigare du söker hjälp, desto mindre är risken att du hamnar djupt i depressionen. Det är supervanligt och man behöver absolut inte känna någon skam.
Hon hänvisar till att omkring 10–15 procent av alla mammor drabbas av förlossningsdepression. Anledningen är ofta kopplad till hormoner och sömnbrist, men också psykologiska och sociala faktorer som stress, tidigare psykisk ohälsa och hur mycket stöd man har omkring sig.
– Det är viktigt att veta att förlossningsdepression har biologiska förklaringar och inte beror på att du är en dålig förälder. En del kvinnor är extra känsliga för de hormonförändringar som sker, och tillsammans med stress, sömnbrist och andra påfrestningar kan det utlösa depression.
”Jag kunde inte förstå varför allt kändes så tomt.” Foto: Anna TärnhuvudVisa mer
I lekparken utanför lägenheten i Västerås skjuter Alec fart på gungan medan Sam kiknar av skratt. Elin står bredvid och ser på.
– Det är också tack vare Alec som jag ser så ljust på framtiden i dag. Du har varit ett enormt stöd, säger hon och vänder sig mot sambon.
De turas om att ge Sam fart i gungan.
– Det är otroligt att allt kan vara så annorlunda i dag. Nu älskar jag Sam. Det känns som ett helt nytt liv.