Den fjärde augusti 2026 blev jag filipstassare. Det kom plötsligt och oväntat. Enda skillnaden mot dagen innan är Peter Kadhammars reportage i Aftonbladet.

Journalisten väljer vinkel. Journalisten väljer vilka som ska intervjuas. Journalisten väljer vilka citat som ska tas med. Aftonbladet valde att sätta citatet ”Det finns många lågbegåvade här” som rubrik på reportaget om den höga andelen i Filipstad som har skulder hos kronofogden. För drygt tio år sedan var jag en i statistiken efter att företaget kraschat.

Reportaget träffade mig känslomässigt. Direkt. Det är mitt genetiska arv på min mammas sida det handlar om. Det är mina arbetskamrater det handlar om. Det är platsen där jag valt att bo på de senaste 18 åren det handlar om.

Jag valde att flytta från Göteborg till Filipstad för 18 år sedan. En skjutning bredvid vår sons skola blev droppen

Kadhammar är fullständigt blind för den samhälleliga utvecklingen. Filipstad är ett utmärkt exempel om man vill belysa Sveriges historia. Filipstad är ett utmärkt exempel om man vill belysa imperialism och kapitalism. Filipstad är också ett utmärkt exempel om man vill belysa värme, medmänsklighet och solidaritet.

 

Här finns minnen från en tid då järnet byggde Sverige och världsmarknadspriset på järn sattes i Kristinehamn. Här finns stjärnklara nätter vid Bergslagskanalens vatten. Här finns historien om gruvarbetarstrejken i Persberg 1869. Här finns historien om eldsjälarna i Lesjöfors som håller slalombacken igång. Här finns historien om den så kallade flyktingkrisen då USA-imperialismen, tillsammans med Sverige, förstörde Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien och Bert Karlsson öppnade flyktingboenden. Vinsten privatiserades och kostnaden lämpades över på fattiga kommuner.

Här finns världens mineralrikaste plats, Långban. Här fanns världens största knäckebrödsfabrik. Pinsamt nog har inte det moderata kommunalrådet som intervjuas koll på att tyska Celle numera producerar mer knäckebröd än Filipstad. Men Kadhammar tar honom på orden. De två största privata företagen i Filipstad är Wasa och OLW. De ägs av Barilla och Orkla. Italien och Norge. Kadhammar hade kunnat välja vinkeln ”hur det privata ägandet påverkar små kommuner”. Kadhammar valde genetik. Kadhammar valde lågbegåvade alkoholister som förklaringsmodell.

Många får sitt schema för nästkommande vecka på fredagen innan. Det blir givetvis omöjligt att planera sitt liv

Jag valde att flytta från Göteborg till Filipstad för 18 år sedan. En skjutning bredvid vår sons skola blev droppen. Att ta ekan och ro över spegelblank sjö och hämta barnen vid skolbussen var livskvalitet. Att ha skog och sjöar utanför knuten är livskvalitet. Jag gör mitt eget mjöd med honung från andra sidan höjden, älggräs från ängen och lingon från skogen utanför. Skogen ägs dock av Wallenberg och finska staten. Ungefär 60 procent av marken i Filipstads kommun ägs av Wallenberg och finska staten (Stora Enso). Kalhyggen är modellen för Wallenbergs skogsbruk.

Här finns berättelsen om havererad statlig planering och arbetarrörelsens förlorade drömmar. Här har borgarna lagt ner Folkets Hus och gjort om det till Filipstad Kultur & Konferens. Här har ABF fått slå igen då Tidöregeringen slaktat folkbildning.

När jag var liten kunde jag åka tåg från Göteborg till Daglösen station. Det var längesen persontrafiken lades ner. Det var längesen järnvägen privatiserades. Det var längesen stationen såldes till en privat ägare.

 

I Filipstad finns den unga kvinnan som läser till ingenjör och jobbar extra på knäckebrödsfabriken. Här finns mannen från Etiopien som glatt lånar mina böcker av Kwame Nkrumah och drömmer om ett nytt Afrika där Ibrahim Traoré ses som förebild. Här finns en EPA-kultur med drömmar om frihet. Här finns deltidsbrandmännen som bokstavligen arbetar i sitt anletes svett i knäckebrödsfabriken. Här bygger Ernst sommartorp och här har Carl-Jan sin herrgård. Här sups det och knullas, liksom i min ungdoms Göteborg.

Filipstad är ett utmärkt exempel på bemanningsföretagens entré på svensk arbetsmarknad. Svårigheten för ungdomar att få ett fast jobb har ökat markant. Många får sitt schema för nästkommande vecka på fredagen innan. Det blir givetvis omöjligt att planera sitt liv.

Filipstad är också ett bra exempel på den relativt nya frågan i Sverige – välfärd eller vapen? Här blir även frågan mat eller vapen. I grannkommunen Karlskoga expanderar vapenföretagen enormt. De lockar med 10 000 kronor mer i månaden. Lågavlönad livsmedelsindustri eller bättre betalt inom vapenindustrin? Som fotbollstränare och kursledare i foto har jag mött en del av barn- och ungdomarna i Filipstad. De är både begåvade och talangfulla. Men vilken framtid möter de?

 

Tystnaden lägger sig över höjden och den tidiga augustikvällen ger en frisk luft. En uggla hoar. Ljusföroreningar saknas. Jag ger hunden lite mat, tar pannlampan och går upp till den gamla kolmilebottnen, och som nybliven filipstassare pissar jag i Wallenbergs skog.

 

Mounir Rabhi Hallner är livsmedelsarbetare och fotograf. Han är styrelseledamot i Livsklubben Wasabröd samt representant i Barillas European Work Council.