Det är bengalen det handlar om.

Varje gång.

Så låt oss prata om den på riktigt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bengaler under ett derby mellan Djurgården och AIK.

Foto: MICHAEL CAMPANELLA / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärmNoa Bachner

Svensk fotboll håller andan.

Inte på grund av rökutveckling eller någon spänning i Mjällby-spelarnas guldstrid mot sig själva.

Nej, det handlar om samma sak som vanligt. 

Bengaler. Det enda ämnet i fotbollens Sverige som kan utmana Zlatan Ibrahimovic i medialt, sportsligt och kulturellt genomslag. Helgens allsvenska omgång blir nämligen en testkörning: Hur kommer de nya poliskraven på avbrutna matcher vid ”organiserad maskering” att påverka själva fotbollen?

Förmodligen jättemycket. 

Varför händer det här? Eftersom kampen om bengalerna står över allt. Över Carl Bennets miljonsponsring i Halmstad. Över lagstiftningen. Över en fungerande liga. Maskeringen äger rum på grund av bengalen, en pyroteknisk pjäs med förmåga att tränga undan allt i sin väg.

För att förstå varför det är så räcker det inte med att prata om maskeringsförbud, ordningslagen, exkluderingsstrategin eller proportionalitetsprinciper. 

Dilemmat ser ut så här: Vi talar å ena sidan om ett olagligt inslag runt svenska fotbollsmatcher. Och samtidigt om någonting som har tillfogats existentiell mening. För läktarkulturen är bengalen en droppe anarki, en självständighetssymbol, en markering mot mainstream och majoritetskultur. En brinnande signal om en subkulturs icke-förhandlingsbara frihet.

Vad vi har är en låsning som gör svensk fotboll sämre. Det måste kanske inte vara så.

Finns ingen statistik i ryggen

Höstens holmgång om läktarna är nog bara en försmak av det som kommer när den så kallade Hübinetteutredningens förslag ska omsättas i eventuell lagstiftning nästa år.

Frågan är hur mycket som kan klubbas igenom. 

Remissvaren från olika intressenter har inte saknat invändningar. Ett av de mest intressanta tillbakaspelen kommer från Svea hovrätt.

Utöver att hovrätten ratar utredningens förslag till ändringar av ordningslagen förs ett resonemang som är centralt för att förstå hela den här frågan.

”Det hade vidare varit önskvärt med en närmare undersökning av och redogörelse för vilka person- och andra skador som användning av pyroteknik vid idrottsevenemang i Sverige faktiskt har gett upphov till historiskt; en hög sådan skadefrekvens kan tala för att kraftfulla åtgärder är motiverade, särskilt om inträffade skador också är allvarliga, medan motsatsen bör gälla om den faktiska skadefrekvensen är låg och inträffade skador är bagatellartade”.

Kritiken ringar in ett centralt problem. Bengaljaktens legitimitet.

Annons

Liknande invändningar kommer i Malmö universitets remiss-svar. En redogörelse för de teoretiska riskerna finns i Hübinette-utredningen, men precis som på andra håll i debatten saknas statistik som visar hur dessa återspeglas i verkligheten. Den statistiken finns inte.

Det kan förstås vara så att en insamling av underlag skulle stärka intrycket av att bengalanvändningen behöver stävjas även om priset är högt – men utan data i ryggen försvagas motivbilden.

Och här blir det problem.

Långtgående åtgärder för att komma åt bengalerna, med stora konsekvenser för övrig publik och själva fotbollen, saknar samma typ av trovärdighet som kampen mot våld i anslutning till fotbollen. Eller kampen mot bangers, eller mot inkastade föremål, eller inslag som misogyni, homofobi och extremism på läktarna.

Svensk fotboll går i cirklar

Bristen på underlag verkar snarare ge eldunderstöd till uppfattningen att det är självständigheten som står under attack, att det vi nu ser är en frihetsinskränkning, inte ett logiskt ingripande för att ta bort något farligt.

Hur kan en lösning se ut?

Här borde mer diskussion äga rum. I Stockholmspolitiken finns en blocköverskridande vilja att undersöka nya riktlinjer för användning av pyroteknik. I direktivet från Jakob Forssmed och Gunnar Strömmer till Anders Hübinette fanns en punkt som handlade om legal pyroteknik. Den ägnades inte mycket utrymme eller ambitiösa efterforskningar i själva utredningen – och det var synd.

För maskeringen på läktarna är inte alls roten till alla ordningsstörningar, eller till oroligheterna som svävar över allsvenskan inför helgen. Inte samlingarna av personer under så kallade overhead-flaggorna heller. 

Tvärtom. Båda är företeelser som är helt sprungna ur bengalen: Viljan att antända den och jakten på den som gör det.

Vi skulle naturligtvis inte bli kvitt alla problem eller destruktiva inslag runt fotbollen om lagstiftningen runt pyrotekniken genomgick ett omtag – men vi skulle ha färre konflikter av den här sorten om vi en gång för alla benade ut en gemensam idé om bengalen; vad den innebär, huruvida den kan beredas en plats, och på vilka villkor.

Svensk fotboll går i cirklar och slösar dyrbar tid på det här ämnet, gång efter annan. Kulturen kör fast. Sporten förlorar uppmärksamhet. Visionerna uteblir.

För att vi någonsin ska kunna bli en fotbollsnation där frågor som faktiskt behöver tid och energi inte begravs under den här uppgörelsen tror jag att vi måste sluta trippa runt ämnet 

Prata om det som brinner, inte verktygen som används för att dölja vem som tänt på.

LÄS MER: Per Engström: ”Kan inte komma som en överraskning”LÄS MER: SFSU svarar polisen: ”Inte så det funkar”LÄS MER: Noa Bachner: Jag tror inte att det här slutar bra för någon