NORA. Vi längtade till Nora men det dröjde flera år innan vi kom dit, och när vi äntligen anlände var staden full av turister, överallt turister. Alla vill till Nora.
Här är staden bevarad, inte bara de gamla pittoreska trähusen, även de gamla stenhusen är bevarade, och stadshotellet är ett riktigt stadshotell, ägt av privatpersoner, och på gatorna runtom finns små butiker. Nora är en stad att promenera i.
Och äta glass. I kön till glasskiosken stod Linn Andersson, 28, med sina barn Tindra, 9, Juvelia, 6, och Bell, 4. De hade åkt från Örebro för att äta glass och cykla. Bell leviterade när hon sträckte sig efter glassen i mammas hand.
Linn Andersson från Örebro köpte glass tillsammans med sina barn. Foto: PrivatVisa mer
Det är märkligt att skriva detta. Att det finns en stad att trivas i. Men så är det i landet som förskonades från krig och som på egen hand rev stadskärnorna för att skapa plats åt bilar och ”ljus och luft”.
Bort skulle det gamla. Framåt, framåt, skulle vi, och framtiden var synonym med att förinta det gamla.
Varför undkom Nora förödelsen?
Lokalhistorikern Stefan Bernström berättar att rivningarna nådde även Nora, men långsammare, man rev ett och annat hus och de nya hade proportioner som passade in i bebyggelsen. Kanske var Noras invånare medvetnare än andra om de gamla husens betydelse:
”Den nya tiden – kollektivhusens, socialvårdens och neurosernas tid – måste tränga in även i sådana stilla städer som Nora. Det är livets obevekliga gång. Ett gammalt hus har liksom en människa sin historia. Men ett hus är stumt – det kan inte självt berätta några minnen.” Så stod det i en insändare i lokaltidningen 1954.
Tio år senare nådde moderniseringshysterin staden. Politikerna antog en ”saneringsplan”. Man tänkte bygga sex (!) parkeringshus i centrum, högre än den övriga bebyggelsen, för att göra Nora öppnare för bilismen.
Lokala aktivister bildade en miljögrupp tillsammans med hembygdsföreningen Noraskog. Deras fokus var att rädda Eliasonska gården, ett handelshus från 1840-talet med stor trädgård.
Aktivisterna och den folkliga opinionen vann, stadskärnan räddades och nu är Nora en blomstrande turistattraktion.
– I början av sommaren frågade chefen för turistkontoret om jag kunde säga när Nora blev ett resmål. Jag har funderat men det finns nog ingen speciell tidpunkt. Det har växt fram under många år, säger Stefan Bernström.
När jag promenerar i staden tänker jag på andra städer som räddade sig från förstörelse. Ystad. Arvika.
Den tidigare stadsarkitekten i Ystad Claes B Persson ansåg att invånarna mer än andra brydde sig om sin stad. Han hade gjort en ovetenskaplig undersökning på andra platser där han verkat och där såg människorna idealen någon annanstans. I Landskrona föredrog de Malmö, i Malmö längtade de till Köpenhamn.
I Ystad föredrog människorna Ystad.
Insändaren i Noras lokaltidning 1954 vittnar också om en stad älskad av sina invånare.
Gemensamt för Nora, Ystad och Arvika är även aktivismen.
I Ystad väcktes folkopinionen när klostret i centrum skulle rivas, det var före första världskriget.
I Arvika vaknade folkopinionen när politikerna ville bygga en trafikled genom stadsparken och centrum samt riva bebyggelse för att ge plats åt parkeringshus.
Det var ungefär samtidigt som Noraborna försvarade sin stad.
Jag köper en glass, tillverkad ett kvarter bort, och tittar på Lina och hennes barn, och andra turister som njuter av sommaren.
I dag är det självklart för de flesta att planerna på enorma parkeringshus och trafikleder rakt genom centrum är bisarra.
Men den tiden var inte bisarrare än vår.
Världen bokstavligen brinner och i Sverige hotas forskaren, miljöaktivisten och EU-medborgaren David Alcer av utvisning på grund av sin aktivism mot koldioxidutsläpp.
Världen bokstavligen brinner och landets näst största parti går till val på billigare koldioxid och med en partiledare som leende tankar bensin på en affisch.
Och ordet aktivist – det är numera ett skällsord.