Uppdaterad 13 aug 2026 kl 06.07Publicerad 13 aug 2026 kl 06.00
Sommarens regler är benhårda och fruktansvärda.
Josefine Jinder har brutit mot allihop.
Götgatan i sommarljus.
Foto: HENRIK ISAKSSON / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
ESSÄ. Här kommer jag med svindlande nyheter från bowlingvärlden! Om en nyhet från 2008 får kallas för nyhet. Kanske inte per definition, men det känns som en nyhet eftersom ingen bryr sig om bowling. Utom jag. Nyheten är att Jason ”Belmo” Belmonte bröt mot bowlingens grundprinciper genom att kasta klotet med två händer. I stället för en. Och eftersom tvåhandsgreppet inte stred mot reglerna egentligen – och han spöade skiten ur exakt alla han mötte – så blev världen tvungen att acceptera hans sjuka stil. Hur inspirerande?
En av sommarens grundprinciper är att den ska vara härlig. Det är en genre med några obligatoriska inslag: spontana kvällar som pågår längre än man tänkt, barn i sand med glass i ansiktet, solkyssta vänner runt ett rangligt bord i kvällssolen på en plats med dålig täckning. Allt ska bli lättare i värmen. Sommaren är den tiden på året då lycka går från möjlighet till plikt. Ingen har någonsin tänkt att man verkligen måste ta vara på vintern.
Min sommar blev lika deprimerande som den förra och enligt sommarens alla regler är det ett fruktansvärt stilbrott. Det måste alltså vara en konstnärlig revolution jag håller på med. Två somrar i rad har varit en film utan intrig. En låt utan refräng. Ett dyrt plagg som sitter fult. Tiden är ljus, jaget är mörkt. Två somrar utan sommarlycka.
Stockholm i juli är postapokalyps och det bästa jag vet, som bekant. Jag skrev om det förra sommaren. Götgatan är äntligen tömd på folk man känner och man kan lugnt strosa runt i sin sommarmelankoli utan att vara rädd för att bli påkommen. Det enda som stör den inre friden är vad min bästa vän med djup aversion kallar sommarinsta. Till skillnad från julen, då det åtminstone finns en allmän intention om att visa empati med ensamma människor, så anstränger contentpundarna sönder sig på sommaren för att ingen ensam, övergiven, familjelös eller fattig ska glömma sin lott i livet.
Jason ”Belmo” Belmonte under premiären av tv-serien ”Born to bowl”.
Foto: Andy Kropa /AP/TT
Öppna bild i helskärm
När dagarna kan flyta ihop och rutinerna suddas ut gör de gärna det. När det inte finns utrymme, för att någon annan behöver min omsorg, gör de inte det. Därför är det en himla tur att jag fick barn. Veckorna med honom hade ett bubbligt skimmer över sig till skillnad från mina ensamma veckor som löstes upp som en trög brustablett. Jag ägnade dem åt att ställa in, öva på vapekonster, inte kunna skriva, inte kunna sova, inte kunna äta, förakta andras liv och älta mitt eget i otaliga trådar med ”väninnekören”.
Om vad? Det tänker jag inte berätta. Det gäller som ni säkert redan gissat någon jag inte kan beskriva med trevliga adjektiv. Inte av integritetsskäl, utan av juridiska. För tillfället skulle allt jag har att säga klassas som förtal. Har man inget snällt att säga ska man inte säga någonting alls, har jag lärt mig the hard way.
En person som långsamt förlorar sommaren åt apati och väntan på bättre tider känner sig bara sviken.
Glömmer inte när jag fick feeling och ägnade en hel intervju åt att avslöja vilka artister i Sverige jag tyckte var tråkiga, vilket var exakt alla verksamma, och sedan hade svårt att röra mig i möblerade rum utan att få mördande blickar av deras skivbolagspersoner, producenter, pojkvänner, flickvänner, vänner, släktingar och fans. Jag fick arbeta hårt socialt för att reparera det och det har jag inte energi till längre, även om det är själsligt satisfying att säga som det är.
Annons
Det är också svårt att lita på orden som kommer ur en själv innan man kan skryta med att såret blivit ett ärr. Innan man kan säga att man hittat tillbaka till sig själv. Innan man lärt sig något. Innan det känns som att allt hände av en anledning. Att man är glad igen och kan rekommendera processen.
Kan man inte ge ett löfte om avkastning på sorgen känns det olagligt att öppna munnen. Vad ska man ens säga. Läget? Åt helvete. Själv? Det värsta är inte att man är ledsen, utan att ledsamheten inte leder någonstans. Den är ingen katastrof, bara ett faktum. Ingen vändpunkt, bara ett konstaterande. En stämning som pågår.
Jag är bättre på att göra musik om nedstämdheten än att acceptera den. Jag tolererar lidande när det blivit en erfarenhet, diagnos, återblick eller konst. Det jag inte klarar är tillståndet: att vara en människa som inte kan förklara vad hon håller på med. Varför är du inte där du ska vara? Varför gör du inte det du ska göra? Varför känner du inte som du vill känna?
Sommaren lärde mig ingenting i alla fall. Den tog bara slut.
En tvåhandsbowlare ser ut som ett barn som inte lärt sig än. En vuxen sad girl gör också det. Men allt är relativt så klart. Jag blev väldigt upplyft en sommarkväll på västkusten när solen gick ner över klipporna och jag hade druckit tillräckligt mycket för att hjärtat skulle vara bedövat när en kompis berättade om en kille som fått syfilis i hjärnan. Han hade blivit gravt handikappad av det och satt mest på Instagram och postade tusen bilder från sin pappas begravning som ägt rum femton år tidigare varvat med bilder på sitt senaste inte helt nöjda ex som han också gett syfilis. Sämre sommar. Bättre story. En människa som fått neurosyfilis har i alla fall en intrig. En person som långsamt förlorar sommaren åt apati och väntan på bättre tider känner sig bara sviken. Det dramatiska legitimerar smärtan. Det odramatiska gör den svårare att förstå.
Jag vågar inte skriva i presens nu. Det är för otäckt. Tänk om jag ljuger om mitt eget liv? Tänk om jag blir motbevisad av mitt framtida jag? I efterhand kan man välja den version av sig själv som visade sig ha rätt.
Nu är jag fortfarande vad psykologer skulle kalla känslomässigt oreglerad. Det är ett perfekt läge att skriva låtar som tiden hinner redigera innan någon hör dem. Inte impulsiva essäer. Men jag är frestad. Fri stil börjar ofta med någon som ser ut att göra fel. Belmo höll klotet med två händer för att han inte orkade bära det annars när han var liten. Sedan fortsatte han bara så, som ett slappt ufo. Det visade sig generera mer kraft och skruv än originalgreppet. Kanske finns det en poäng med att skriva innan man kan formulera sig med facit i hand trots att det känns fel. Det är väl vad jag försöker göra nu.
Sommaren lärde mig ingenting i alla fall. Den tog bara slut.
Josefine Jinder är musiker och medarbetare på Expressens kultursida.