Publicerad 13 aug 2026 kl 06.10
Efter valet kan Sverige få en regering som driver en riktigt ruggig agenda för näringslivet. Varför ringer inte larmklockorna hos Svenskt Näringsliv?
Svenskt Näringslivs ordförande Jacob Wallenberg.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
V-ledaren Nooshi Dadgostar.
Foto: Christine Olsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
I början av juni dök en replik upp på Svenska Dagbladets debattsida av Leif Östling, Svenskt Näringslivs tidigare ordförande (ni vet : ”Vad fan får jag för pengarna?”). Han riktade udden mot sin efterträdare Jacob Wallenberg.
Svenskt Näringsliv hade i sin debattartikel lyft behovet av tillväxt efter valet: stabil energiförsörjning, mindre regelkrångel, bättre kompetensförsörjning. Det vanliga.
”Ändå finns här någonting som skaver,” skriver Östling. Han menar att näringslivets företrädare är för fega i regeringsfrågan.
Av barn, alkoholister och före detta näringslivstoppar får man höra sanningen. Replikväxlingen såg kanske ut som en liten konflikt, men är toppen av ett isberg.
Vilken roll näringslivets tyngsta intresseorganisation ska inta gentemot partier och fackförbund är en konflikt som pågått länge.
Svenskt Näringsliv är en federation: ett femtiotal självständiga arbetsgivar- och branschförbund delar på makten. Fokus försökte för tio år sedan reda ut de komplexa maktspelen och utvecklingen. I korthet: från att Svenskt Näringsliv centralt stod hyggligt fria att bedriva långsiktig opinionsbildning har branschförbundens makt ökat.
Eftersom det alltid pågår avtalsförhandlingar någonstans har handlingsutrymmet för offensiv opinionsbildning krympt. Alltför skarpa uttalanden från centralt håll kan äventyra kortsiktiga förhandlingsvinster mot olika fackförbund. Personer med insyn beskriver det som att snabba vinster mot facken har prioriterats framför långsiktighet.
Har Jacob Wallenberg drabbats av Stockholmssyndromet?
Opinionsbildningen från landets viktigaste näringslivsorganisation har därför blivit mer och mer konstruktiv. Så konstruktiv att Jacob Wallenberg coachat Vänsterpartiet.
Kanske ser vi konsekvenserna av det nu.
Parallellt har nämligen fackförbunden agerat precis tvärtom. LO har lobbat stenhårt för frågor som slopade karensregler och förkortad arbetstid.
Med veckor kvar till valet befinner sig Sveriges företagare nu i en utsatt position. Det rödgröna blocket leder stort och driver en agenda som är tydligt näringslivsfientlig: uppskattningsvis 145 miljarder i skattehöjningar, avskaffad självrisk för sjukersättning (karensen) och förkortad arbetstid.
Inte nog med det: Vänsterpartiet kommer kanske för första gången ta plats i Rosenbad. Väl där är det osannolikt att Nooshi Dadgostar kommer att lyssna på näringslivet.
I debattartikeln som Östling kritiserade nämndes inte skatter en enda gång – en fråga där det finns en tydlig blockkonflikt. Däremot efterlystes en ”Samling för tillväxt” med alla partier.
Det historiska minnet är uppenbarligen kort. Det låter som en favorit i repris på de tillväxtsamtal som Göran Persson hade med facken och arbetsgivarna 2003.
Hur gick de samtalen då? Blev det några resultat av mazarin-mumsandet och kafferepen?
Det ledde snarare till en enorm besvikelse. Vd:n Urban Bäckström skrädde inte orden utan beskrev det som att näringslivet blev ”lurat” och ”gisslan i systemet”.
Svenskt Näringsliv verkar vara glada med gisslanpositionen. Har Jacob Wallenberg drabbats av Stockholmssyndromet?