Pressbilder kan se ut på olika sätt. Phoebe Bridgers senaste ser ut så här. Foto: Chris MaggioVisa mer
ALBUM Framgångarna har inte skadat det som är unikt med Phoebe Bridgers. ”Lost weekend” är förmodligen det bästa hon har gjort.
Phoebe Bridgers
Lost weekend
Dead Oceans/Playground
POP Ett av mina i särklass starkaste Way Out West-minnen är från 2018: Phoebe Bridgers på klubben Pustervik mitt i natten, med låtarna från debutalbumet ”Stranger in the alps” och en karisma som i all sin stillsamma anspråkslöshet fick tiden att stanna och ölsorlet att tystna.
Mycket har minst sagt hänt sedan dess. Supergrupperna Boygenius och Better Oblivion Community Center, andra albumet ”Punisher”, samarbeten med alla från The National och Paul McCartney till Taylor Swift och SZA, flera Grammys, omskrivna kändisromanser med skådisen Paul Mescal och komikern Bo Burnham, en stor filmroll i kommande thrillern ”Primetime”.
När 31-åringen från Pasadena kommer till Stockholm i december spelar hon på Avicii Arena.
Hennes tredje album, det första egna på sex år, levereras med en marknadsföringsapparat som den indieartist som gjorde ”Stranger in the alps” bara kunde drömma om. Namn som Taylor Swift-producenten Jack Antonoff finns med i den långa listan av medverkande.
Och nog för att den som vill kan leta kändisskvaller i texterna men trots det nya Hollywood-livet känns Bridgers fortfarande väldigt mycket som samma artist som hon alltid varit, med intakt förmåga att skriva förtätade, djupblå sånger som med de enklaste orden sätter fingret rakt på en känsla och trycker tills det nästan börjar svindla för lyssnaren.
”Lost weekend” blandar vocoder-ballader, gisten folkrock och intim sovrumspop men fogas ihop helt naturligt av det distinkta uttryck som präglar allt den här artisten gör.
Albumet har kommit till under en omtumlande period i Bridgers liv där en relation kraschade och en ny slog rot. Framför allt dog hennes far, som hon hade en mer än komplicerad relation till. Allt medan de karriärmässiga framgångarna som hon suktat efter sedan tidiga tonår avlöste varandra.
De kolliderande känslorna av lättnad, sorg, ilska och ånger kring faderns död är nästan jobbigt gripande i till exempel den nervigt svävande ”Still standing” (”I found her bleeding over the sink/but when you said ’sorry’ you were looking at me”).
Laddat på ett helt annat sätt blir det i ”Bobby”, en ymningt orkestrerad poplåt om blossande förälskelse (”We’ve got stars on the ceiling and clothes on the floor/And a thing in a box I don’t fuck anymore”).
I ”As above” blir sångerskan målande vardagsexistentiell på ett flygplan med den ockulta frasen ”as above, so below” som bärande refräng.
Det är aldrig ointressant, ofta snarare rent gastkramande att lyssna på de 16 låtarna.
Förmodligen har Phoebe Bridgers aldrig varit bättre.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
Fakta
BONUS
BÄSTA SPÅR: ”The governor’s waltz”. ”Being myself wasn’t easy”. Förtjusande liten vals om svunnen kärlek, med eventuell adress till Paul Mescal och hans nya tjej Gracie Abrams.
VISSTE DU ATT… Envisa rykten gör gällande att den Son-John Johnson som sjunger på ”Kill me” och ”I can’t wait” i själva verket är Cameron Winter från Way Out West-aktuella Geese.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Förra albumet ”Punisher”, ”Sable fable” med Bon Iver, ”XO” med Elliott Smith och ”Daughter from hell” med Gracie Abrams.
Läs mer