Uppdaterad 14 aug 2026 kl 21.21Publicerad 14 aug 2026 kl 19.38
Expressens Anders Dahlbom är på plats på Way out west och recenserar de hetaste spelningarna.
Här är fredagens höjdpunkter.
”Nu kör vi.”
Publiken på The Hives på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Publiken på Geeses spelning.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärmThe Hives och Dijon
The Hives på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
The Hives på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
The Hives på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
The Hives på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Dijon, Linné, klockan 19.30
The Hives, Flamingo, klockan 19.40
Dijon och The Hives, nästan samtidigt på Way out west.
Varför välja?
Festivalkrockar är sen gammalt. Allt ska inte gå att hinna med på Way out west, val måste göras. Men på sant festival-manér går det förstås att få en halva här och en halva där. Fredagskvällens jobbigaste dubbelbokning är att den egensinnige Dijon startar i Linnétältet halv åtta och att rockfolket i The Hives drar i gång tio minuter senare på största scenen några hundra meter bort. Jag väljer att inleda med amerikanen och avsluta med Fagerstas stoltheter. För att få lite gött av båda.
Dijon gjorde ett av förra årets bästa album med ”Baby”. Ett helt eget hopkok på r’n’b, funk och alternativ pop med knivskarpa melodier. Att Dijon Duenas spelat in med Bon Iver, Charli XCX och Justin Bieber triangulerar hjälpligt hur han låter. Kanske säger hans samarbete med Mk.gee än mer, lofi-kufen som gjorde succé på Way out west förra året.
Förväntningarna är alltså höga när 34-åringen från Washington närmast smyger ut på scen på utsatt tid. Han har med sig ett mestadels sittande sexmanna-band som direkt känns som småbröder till Bon Iver: multi-instrumentalister som vågar sticka i väg från snitslad bana. Prince-vibbarna blir också mer tydliga live. Efter fyrtio minuter har jag fått skönt åttiotaliga ”Yamaha”, ”(Referee)” där Dijon får visa vilken kapabel sångare han är samt ”Rewind”, som faktiskt var förra årets bästa låt, alla kategorier.
Jag släntrar alltså vidare.
Väl framme vid Flamingo håller Howlin Pelle på att prata historieförfalskning från Way out wests sida inför ”Countdown to shutdown”. Tydligen har festivalen tvättat bort ett Hives-år i Slottsskogen från annalerna, vilket inte uppskattas.
Då känns det ändå som att Hives på något sätt alltid varit med. Kvintetten har tagit över festivaler världen över i decennier nu, så länge att vi sett och upplevt bandets alla live-tricks väldigt många gånger vid det här laget.
Inte för att jag klagar.
Howlin’ Pelle är fortfarande en oöverträffad självförhärligande domptör som utan att ens anstränga sig får en storpublik att sätta sig ner. Och det krävs som bekant vassa hjärnor för att skapa reptilrock som ”Come on!” och ”Walk, idiot walk”. Av det jag hinner se känns det ändå som att det blir för mycket snack och för lite musikverkstad. Kanske får hemmaplan frontmannen att prata på mer än vanligt? När rocken väl kommer försvinner alla tvivel.
Annons
Så, av det jag hinner se, jämt skägg mellan Dijon och Hives. En festivalkrock med två vinnare.
Geese
Geese spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Geese spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Geese spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Linné, klockan 17.35
Geese är så coola att de i tältet väljer bort melodierna.
Ett inte helt lyckosamt val.
Geese är ett band på årets Way out west som ingår i kategorin ”Det där nya som skulle vara så bra”. Kvartetten från Brooklyn slog i fjol igenom på bred indie-front med den lysande plattan ”Getting killed” som visar upp ett band som vågar tänja på låtidéer. Tidigare i år framkom det även att intresset för både bandet och sångaren Cameron Winters soloprojekt manipulerats positivt i sociala medier av en reklambyrå.
Alltså extra intressant att se om hajpen håller. Efter en knapp timme i tältet med Geese är det inte helt enkelt att svara på det.
Winter ser i solglasögon och Ramones-frissa ut som arketypen för en cool rockstjärna från New York. Om bandet i studion är löst i kanterna, är det som att Geese på scen rinner ut över alla bredder. Det kränger och svänger som en sjöman i en stor grön båt, för att citera en av de mer minnesvärda Geese-texterna.
Det är förstås i teorin inget fel att mutera om ens låtar till oigenkännlighet. Men på en festivalscen finns ju chansen att både blidka redan frälsta fans och nytillkomna. Efter en dryg halvtimme med rock i desperat behov av refränger har publiklagret glesnat betydligt där jag står. Inte sällan låter Geese som om Rufus Wainwright frontade ett förvirrat fusionband.
Helt uppenbarligen är kvartetten (som är utökade med en keyboardist live) sådär sömlöst samspelta som bara år i replokalen kan ge. I Max Bassin har de dessutom en alldeles förträfflig trummis. Men något landar snett när det först är hiten ”Au pays de cocaine” framåt slutet som Geese låter som något man känner igen.
Så är det där nya något att ha även live? Ja, jo, kanske. Möjligen en annan kväll, gärna inomhus. Kanske handlar det om dagsform?