Så här såg det ut förra gången Nick Cave spelade på Way Out West, 2022. På grund av oacceptabla fotovillkor kan vi tyvärr inte presentera några bilder från gårdagens konsert. Foto: ANDERS DEROS / SchibstedVisa mer
WAY OUT WEST Ännu en gång visar Nick Cave vad levande rockmusik kan vara och betyda.
Nick Cave & The Bad Seeds
Plats: Azalea, Way Out West. Publik: Stor och blandad. Längd: 116 minuter. Bäst: ”Tupelo”, ”Joy”, ”Papa won’t leave you, Henry” och ”Jubilee Street”. Sämst: Den lite förvirrade starten möjligen.
GÖTEBORG. Nick Cave är så spelsugen att han går på scen fem minuter för tidigt, men teknikstrul gör att han måste starta om första låten.
Emellertid behöver han sedan bara rulla igång den eviga livekrevad som är ”From her to eternity” för att åter gjuta in klassisk Cave-magi i den här varma fredagskvällen i Slottsskogen.
Han var på Way Out West för fyra år sedan, en spelning som vi belönade med hela fem plus, Så det finns en del att leva upp till.
Men den konsertartist som mannen i kostymen har utvecklats till över fem decennier, och inte minst de senaste tio åren, kan ju det här.
Han bygger upp så helande rock’n’rollmässor av sina mördarballader, svärtade lovsånger och bitterljuva tragediepos att det numera alltid blir speciellt.
Kvällens föreställning är för festivalerna, kortare och betydligt mer en greatest hits-föreställning än senaste Sverige-besöket på Hovet i Stockholm hösten 2024. Således möjligen aningen mindre spännande för oss som har sett honom x antal gånger förut. Men för den som har sitt första möte med Cave och den här organiska tiopersonersversionen av The Bad Seeds är showen potentiellt livsförändrande.
Det känns starkt bara att se sångaren springa från sida till sida utmed kravallstaketet i ”The mercy seat” och som den prövade kärlekens predikant knyta publikens händer. Eller se honom bokstavligen krypa fram på fansens uppsträckta armar i en febrig ”Papa won’t leave you, Henry” med en orkester i ryggen som bygger och bygger intensitet.
Nick Cave får sin musik att kännas som en genuint kollektiv process, någonting vi verkligen tar hand om tillsammans med en kämpande förhoppning om mer ljus i en sjuk värld.
”Train long-suffering” är en sällan vädrad pärla som vecklar ut sig till ännu en höjdpunkt. Den episka ”Hollywood”, med text på svenska bakom honom på skärmen om den långa, krokiga vägen till sinnesfrid, blir en förtätad stund som av en sort som bara denne estradör kan snida ihop.
”Henry Lee”, med körsångerskan Janet Ramus i PJ Harveys roll, måste också nämnas. Liksom en ”Red right hand” där publiken sjunger melodin och violinisten och ständige sidekicken Warren Ellis vevar upp förlösande kaos med sin trasiga stråke.
Det är ärligt talat svårt att begära så mycket mer av två timmar rock, och tacksamheten växer numera lite mer för varje gång som den 68-årige australiensaren alltjämt orkar ge oss allt det här.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
Fakta
Alla låtarna
1. Get ready for love 2. From her to eternity 3. Train long-suffering 4. O children 5. Tupelo 6. Carnage 7. Joy 8. Rings of Saturn 9. Henry Lee 10. The mercy seat 11. Papa won’t leave you, Henry 12. Red right hand 13. The weeping song 14. Jubilee Street 15. Hollywood 16. Into my arms
Läs mer