”Höga visan” på Benhuset, Katarina Kyrkogård
Bibelns ”Höga visan” är känd som det vackraste som nedtecknats om kärleken – den är evig, besegrar allt, kan inte tvingas fram. Det är lyriskt och lyckostrålande, otrolig poesi. Det måste knappast tilläggas, men ja, heterosexuell.
När teatergruppen Hög produktion sätter upp sin ”Höga visan” är det mer kärlekens baksida kan man säga. En ut- och invänd berättelse om försvunnen lesbisk kärlek – en kärlek som är över, en monolog av den som lämnats, riktat till den som lämnat. Ett övergivenhetsdrama.
Lotti Törnros är ensam på en ödslig scen. Projektioner bakom henne består av skuggor som gäckande rör sig, röster hörs från högtalare – starkast när en kör av klämkäckt och upprepande ”du måste ta hand om dig själv” hörs. Ett tag får en kruka med en liten ekplanta befinna sig mitt på scenen. En viktig planta förstås, träd bär ju på tungt symboliskt kapital. Planterad gemensamt förväntas trädet skapa gemenskap.
”Höga visan” är inte en färd från A till Ö, där krisens faser passeras prydligt. Nej, här växlar monologen mellan ansträngt positiv, ångerfull, hatisk, deprimerad. Om och om igen återkommer frågan ”var det värt det?”. Det är den ekonomismen vi lever under där en kärleksrelation också måste vara en kalkyl.
Törnros vrider och vänder sig, vräker sig ut i förnedringens skrik. Det är en krävande monolog som inte väjer för de känslor som är så stora att jag vill värja mig från dem. Ett långt sjok av ihopsydda tygstycken får fungera ibland som tröst, ibland som projektionsyta för ilska. Det blir med små medel gripande. Att gräva sig tillbaka, försöka spåra när det gick fel – när den lyckliga dansen blev en dödsdans – det har nog alla gjort som sett sin relation gå i kras. Ältandet på scenen blir därför till slut uppenbart destruktivt. Det hjälper inte att hitta punkten, orsakerna, svaret. Det är ändå så att fönster måste öppnas, luft släppas in. Vilket också görs – inne i Benhuset på Katarina kyrkogård får vi lite syre och utanför pågår livet som vanligt vilket är otroligt skönt och rogivande. För vi är fastlåsta i monologen, fångade i en process som inte tycks hitta ut.
Benhuset i kanten av Katarina kyrkogård stod mer eller mindre oanvänt från 1870 fram till för tio år sedan då det blev en kulturscen och galleri. Men från början var funktionen att stapla de dödas ben, möjligen i samband med pesten hösten 1710. Skuggorna är liksom kvar vilket gör Benhuset till den perfekta platsen för den tyngre, existentiella, konsten.
Därför är det också så befriande att gå ut. I slutet av den knappa timmens pjäs bryter vi upp till en ceremoni, hela publiken tillsammans. Det blir oväntat vackert. Rentav som en biblisk hög visa om kärlekens styrka – som döden, obeveklig.
Lotti Törnros i ”Höga visan” av Hanna Nygårds på Benhuset, Katarina kyrkogård i Stockholm.. Foto: Madde EdlundVisa mer
Fakta
TEATER
» Höga visan
Manus & regi: Hanna Nygårds
Scenografi: Kajsa Bolve
Video & ljuddesign: Madde Edlund
Medverkande: Lotti Törnros
Scen: Benhuset Katarina kyrkogård, Stockholm. Producent: Hög Produktion
Speltid: 50 minuter
Läs mer
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare