JAG HADE REDAN hunnit hela vägen upp för trapporna vid scenen när regissören ropa ”Vänta!” Hon krångla sig upp för trapporna med näsduken i handen.
När hon kom fram såg jag att den hade stora röda fläckar av blod. Det kändes som grundskolan när läraren tog fast en utanför klassrummet, mitt hjärta stanna. Ville hon ha en ursäkt? Skadestånd? Hämnd? Hon hade ett apelsinhuvud så jag visste inte hur mån hon var om att bevara sin heder, men jag kunde ha fel.
Regissören satte sig andfådd på trappan. ”Skulle du vilja testa att skriva en komisk monolog?”
Annons:
”En komisk vad?” Hade jag träffat henne så hårt i huvudet?
”Monolog.”
Det hjälpte inte ett dugg, men jag spela med. ”Ahaaa, monolog!”
”Du vet inte vad det är va?”
”Nej.”
Komisk betydde rolig, det visste jag, men monolog kunde betyda vad som helst. De hade redan introducerat ack och ty i snacket, monolog kunde vara ännu värre. Regissören förklara vad en monolog var, teater fast med en ensam person på scen. Den personen berätta en story för publiken. Komisk monolog betydde att berättelsen skulle vara skitkul och få hela publiken garva ihjäl sig. Skulle jag stå på scenen helt själv? Och berätta om mitt liv så folk garva? Det lät för kattigt.
”Är det som stand up?” fråga jag.
”Nja, i stand up levererar du skämt efter skämt bara. I en komisk monolog finns det en berättelse med en början, mitt och slut. För att det ska bli spännande finns även en fråga i luften”, sa regissören.
Jag hade så många frågor i luften, kvinnan hallucinera helt uppenbart.
Om frågan var att leva eller dö ville jag helst dö just nu
”Det kallas för en dramatisk fråga”, sa regissören och såg plötsligt piggare ut. ”Hur ska det gå för huvudpersonen? Den frågan håller publiken engagerad hela vägen till slutet då svaret avslöjas. Kommer han hämnas pappan trots kungens misstankar? Kommer han få Ofelia trots familjens motstånd?”
”Kommer han få jobbet trots pricken i registret?” sa jag.
Regissörens läpp sprack igen. ”Har du…har du prick i registret?”
Jag börja också blöda men i magen.
Regissören hämta sig, garva och peka på mig. ”Ahaaa, den var bra! Du fick mig ett tag där, men den var bra!”
Om frågan var att leva eller dö ville jag helst dö just nu.
”Du bestämmer själv vad din text ska handla om, men jag tänker att det gärna får handla om ditt liv. Det känns som att du har mycket att berätta. Berätta om din familj, din uppväxt, om saker som du varit med om. Jag tänkte på det du sa om språket och du har ju helt rätt, vi behöver prata så att folk förstår. Vi behöver berättelser som ungdomar härifrån kan spegla sig i. Vi behöver förebilder, bra förebilder, som du!”
Ju fler gånger hon sa ordet förebild, ju mindre kände jag mig som en. Jag hade levt helt lagligt. Förutom de gånger jag brutit mot lagen. Men det behövde den här teaterkvinnan inte veta. Jag visste bara att en förebild inte hade videos på sig när han blev knäad av polisen.
Galab jag ber dig, kan du radera videon nu tack? Jag var rädd för Galabs makt. Galab hade ett gott hjärta men han var också otroligt impulsiv. Jag levde farligt. Bara känslan att han hade grejer på mig gjorde att jag svettades bakom öronen.
Skoja hon? Var det ett prank? För jag såg ingen kamera nånstans
Regissören börja prata i termer av ”jobb” och ”kontrakt”, det blev riktigt intressant. Hon sa inget om detaljerna, men att de orden förekom i en och samma mening räckte för mig. Jag var så chockad. Stirra på den stora scenen utan att fatta det. Sen klicka det. Jalla då, jag skulle gå in i teaterbranschen! Jag skulle säga det här till Maya, hon skulle tuppa av! Jag behövde boka gymtider för jag hade inte sett XXS-byxor för män eller skådisar. Min historia skulle vara unik på scenen. Den skulle inte vara utanför ramarna, men en oupptäckt sida av ramen. Jag skulle slänga upp fötterna, luta ryggen mot kudden hemma och börja skriva. Jag skulle göra kaos, jag skulle göra allt folk gjorde gånger tio.
Jag hade en sista fråga bara. ”Hur långt ska det vara?”
”Jag tror att 45 blir lagom”, sa regissören.
Oj så kort? ”45 sekunder?”
”45 minuter.”
Jag svimma där på fläcken. Skoja hon? Var det ett prank? För jag såg ingen kamera nånstans.
Jag hade inte ens lyckats få fram bra material för 7 minuter, nu ville hon ha 45? Hur skulle jag babbla om mig själv i nästan en timme?
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
