Expressens Anders Dahlbom är på plats på Way out west och recenserar de hetaste spelningarna.
Här är lördagens höjdpunkter.
Viktigaste saken.
Publiken när Veronica Maggio spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Wilco spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Ett snyggt och passande slut på en ordentligt knökad men likväl lyckad festivalhelg, skriver Andreas Dahlbom.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärmGorillaz
När Gorillaz avslutar helgen är det till en början riktigt trångt igen framför den största scenen.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Flamingo, kl 22.30
Gorillaz stänger årets Way Out West med både politik och partaj.
En farhåga inför årets Way out west var om det skulle bli lika trångt på området som senast. Då spenderade jag hela konserten med Charli XCX upptryckt mot ett träd. För första gången i festivalens historia kändes det inte säkert att vara på plats om något skulle hända. I år var det väl trångt framför den största scenen under Zara Larsson och The Cure. Framför allt behöver festivalen tänka igenom hur publik ska förflytta sig mellan scener sent på kvällarna utan att en klaustrofobisk mardröm uppstår. Det är inte värdigt en festival av Way out wests dignitet.
När Gorillaz avslutar helgen i Slottsskogen är det till en början riktigt trångt igen framför den största scenen. Klart att alla vill få i alla fall en glimt av Damon Albarns virtuella skapelse. Jag gissar att de flesta även sedan stannar. Under nittio minuter får vi nämligen en konsert som inte liknar många andra.
Senast Albarn gick ut på Flamingo-scenen var för tre år sedan när Blur frälste Slottsskogen (även om han faktiskt hinner gästar Ezra Collective lite snabbt tidigare under dagen). Ikväll kommer han ut som ledare för exercis i militärjacka och basker och ställer sig i givakt inför sin storpublik. Med knutna nävar manar han sedan konserten igenom på oss att låta mer, att lyfta högre.
Gorillaz kan ses som ett stort kollektiv av musiker och Jamie Hewletts animationer. Rent musikaliskt är projektet främst Albarns musikaliska lekstuga där han ger sig på allehanda rytmer och klanger och skruvar om efter tycke och smak. Det är han som tydligt är kapellmästaren där uppe på scen. Redan i dubbiga ”Last living souls” är han nere i publiken och manar till röj.
De tecknade figurerna 2-D, Murdoc, Noodle och Russel dyker då och då upp på storbildsskärmarna när Gorillaz tar fysisk form. På scen finns ett myller av musiker. Vi får en kortad variant av sommarens egen arenaturné anpassad för festivaler, krympt från två och en halv timme. En ansenlig del av låtlistan är material från vinterns platta ”The Mountain” med influenser från indisk musik, resten hämtas från Gorillaz allt mer imponerande backkatalog.
Gäster vid mikrofonen saknas inte. Posdnous, Bootie Brown och Kara Jackson är förväntade inhopp. Men även Yasiin Bey studsar in i ”Stylo” och svenska Yukimi Nagano tar plats i ”Empire Ants” och ”To Binge” från plattan ”Plastic Beach” (”Jag älskar Little Dragon, jag älskar Sverige, jag älskar Sverige” tackar Albarn). Gästerna formar till viss del låtlistan. Ibland är Gorillaz mest en cool känsla än låtar med starka refränger. Samtidigt är den känslan av att befinna sig på en musikalisk fritidsgård där alla är jämlika och alla idéer räknas. Jämlikhet återkommer i kvällens kanske mest laddade stunder. Samtidigt som tecknade missiler viner i ”19/2000” håller Albarn upp en uppkastad Palestina-flagga som han sedan fäster vid mikrofonstativet. Han avslutar sedan Asha Bhosle-hyllningen i ”Shadowy light” med att akustisk gitarr sjunga om Palestina och att vi alla är jämlika. Mycket mer politisk än så blir inte Way out west.
Annons
Efter röjet i ”Clint Eastwood” räknar jag till 16 personer där uppe som får långa och välförtjänta applåder.
Ett snyggt och passande slut på en ordentligt knökad men likväl lyckad festivalhelg.
Gorilliaz, låtlista
The Mountain
The Happy Dictator
Tranz
Last Living Souls
19/2000
Rhinestone Eyes
On Melancholy Hill
Orange County
Empire Ants
To binge
Casablanca
Delirium
Andromeda
She’s my collar
StylO
Damascus
Kids with guns
Dirty Harry
The Shadowy Light
Feel Good Inc.
Clint Eastwood
Visa merVeronica Maggio
Veronica Maggio spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Veronica Maggio spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Veronica Maggio spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Veronica Maggio spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Fullt framför scen när Veronica Maggio spelar.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Azalea, klockan 18.40
Maggio lockar inte oväntat en storpublik till svenska klassiker om krossade hjärtan.
Allt når kanske inte hela vägen fram, men när det klaffar skrålar Way out west.
Nästa vecka spelar Veronica Maggio på Stockholms stadion igen. Då har det gått exakt tio år sedan första gången hon satte publikrekord för en svensk kvinnlig artist. På Way out wests lördagskväll drar artisten en minst lika stor publik som då. Folkmassan väller ut från näst största scenen åt alla håll. De bakre leden närmar sig den motsatta Flamingoscenen. Jag undrar om någon artist någonsin dragit fler till Azalea.
Så är också Maggio som klippt och skuren för ändamålet.
Om Veronica Maggio inte existerat som artist, hade AI skapat henne för just kvällar som den här. Sommarens sista helg innan skolstart, tjugo grader i luften, ett knippe hits med texter som verkligen alla kan sjunga med i om krossade hjärtan och om utekvällar som kanske slutar i magi.
I vit långärmad T-shirt, rutig kjol och glitter i ansiktet ser hon ut att smälta in med sina fans. Till sin hjälp har hon ett sexmannaband med klädkod vit kostym och svart fluga och till en början en musikkod som verkar vara ”drömskt och synthigt”. De första tre låtarna startar lite försiktigt.
Scenskärmen visar ett ljus-landskap i röda nyanser. En nedtonad ”Min vita kanin” och autotune-övningen ”Level up” når inte hela vägen längst ut i det enorma publikhavet.
Det är när Maggio säger ”Nu kör vi!” innan ”Välkommen in” som konserten verkligen levlar upp på allvar.
Håkan får ursäkta, men Veronica Maggio är Sverigebäst på det här; att få en storpublik att hoppa och skriksjunga som en enda gungande organism. Låtar som ”Hädanefter” och ”Satan i Gatan” måste ses som moderna klassiker för flera generationer svenskar, intatuerade i den yngre folksjälen.
Maggio säger att hon aldrig längtat mer efter något än den här festivalen. Just mitt i oundvikliga ”Jag kommer”, i ett hoppade hav av människor som skriker med i varenda stavelse, förstår jag var hon menar.
Veronica Maggio, låtlista
I min bil
Se mig
Finns det en så finns det flera
Jag lovar
Hädanefter
Tillfälligheter
Bas gillar hörn
Trädgården en fredag
Backspegeln
Level up
Välkommen in
Min vita kanin
Satan i gatan
Jag kommer
Sergels torg
Den första är alltid gratis
Visa merWilco
Wilco spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Wilco spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Wilco spelar på Way out west.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärm
Linné, klockan 17.35
Annons
En kort festivalspelning på sena eftermiddagen?
Med världens bästa Wilco räcker det långt.
Min drömkonsert nästa år? Att få se Wilco bland kameler. Chicagos veteraner tar sig i mars till Marrakech för tre dagars ökenrock. Vilket förstås hade varit magiskt att uppleva, men lär tyvärr bli för bökigt och dyrt att få till. Ett sent eftermiddagsgig med Wilco på Way out west är inte så dumt, det heller.
Sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Jeff Tweedy släntrar in med en vinkning och drar i gång det hela med en stegrande ”Handshake drugs”. Sextetten som jag rätt länge kallat för världens bästa nu levande liveband bjuder sedan på en timme med expansiv rock.
Tweedy är hes och säger att han saknat saltlakrits sen senast. Sångaren har svårt att nå de högsta tonerna i ”Hummingbird”, men det spelar mindre roll när melodin är så fin. Wilco som grupp har alltid gett mer vibb av ett möte i lärarrummet än rockstjärnor på scen, men även det spelar mindre roll när det är musiken och musikerna som står i centrum. Kul blir det också när Glenn Kotche plötsligt går loss på trummorna som Animal i ”Mupparna” i gamla balladen ”Via Chicago”.
Framför allt är det Nels Clines show.
Redan i ”Handshake drugs” kanaliserar gitarristen Television. När vi når fram till varje Wilco-konserts oundvikliga höjdpunkt, alltså solot i ”Impossible Germany”, spelar Cline först med återhållsamhet för att sedan gå loss allt mer energiskt på strängarna. En tio minuter kort höjdpunkt som tar slut för snabbt.
Kanske känns helheten lite kort och avhuggen, kanske prioriterar de lite för många rockiga nummer för att nå ut och skaka om tältet. En konsert med Wilco är ändå alltid minst fyra getingar, det finns lagar och regler för detta.
Wilco, låtlista
Handshake Drugs
Annihilation
Hummingbird
If I Ever Was a Child
Bird Without a Tail / Base of My Skull
Via Chicago
Everyone hides
Jesus, Etc.
Impossible Germany
I’m the Man Who Loves You
Spiders (Kidsmoke)
Visa mer