– Vi är snabba med att bestämma vad kvinnor får göra med sina kroppar, säger sexologen Suzann Larsdotter.
Det hon säger är såklart sant, och kärnan i vad som gör det svårt att skriva en text som denna.
Genom Instagrams sök-funktion, den som ska likna Tiktok, har jag blivit bekant med porr-influerarna Bonnie Blue och Lily Phillips. Det är lockande att skylla på algoritmerna, men sanningen är att jag har svårt att slita blicken från intervjuerna där de berättar om sina stunts, som kortfattat går ut på att ligga med så många män som möjligt under kortast möjliga tid.
Det är åtminstone där det har slutat – båda inledde sina karriärer genom förhållandevis blygsamma metoder. Men på Onlyfans är det lätt att försvinna i mängden, och porrstjärnor blev de först när utmaningarna blev extrema: gå runt på stan med ansiktet täckt av sperma, eller det som blivit ett modus operandi: att pressa upp antalet män som går att ligga med under ett dygn. Idag påstår sig både Bonnie Blue och Lilly Phillips ha brutit 1000-barriären. Det rör sig alltså om en löpande band-teknik med personal, annonsering, uppvisning av leg och (i bästa fall, men inte alltid) intyg om att man inte har en könssjukdom.
Lily Phillips har en naiv och lite sorgsen framtoning som lätt väcker känslor av empati och oro. Bonnie Blues energi är klart mörkare – ögonen, trots att de lyser klarblått, påminner om hur man brukar beskriva vithajar. Hennes sätt att väcka uppmärksamhet är också tydligt inriktat på den avsmak många känner inför dem: ”Jag bryr mig inte” är ett vanligt återkommande svar på tal, hon anklagar fruarna för att inte kunna tillfredsställa sina män och hon diskuterar gärna kvinnorollen med Andrew Tate. Hon tycks ha knäckt en kod: visst är männen konsumenterna, men det är kvinnornas ilska som får kugghjulen att fortsätta snurra.
Suzann Larsdotter. Foto: Alexandra Bengtsson/SvD/TTVisa mer
Jag känner mig tvingad att inflika: nej, jag har inte sett de faktiska porrfilmerna och skulle aldrig göra det. Det som är så intresseväckande är hur samlade de verkar i offentliga sammanhang, hur väl de kan argumentera för sin sak och hur trovärdiga de framstår i det som för många är omöjligt att tro på: de vill ägna sig åt detta, de tycker det är kul.
Det blir en kortslutning i hjärnan för den som vill betrakta sig som en samtida man, som anser det i grunden vara positivt att kvinnor får styra sin sexualitet, för att inte tala om sin ekonomi, och så vidare. Bonnie Blue och Lily Phillips har svar på allt. Föräldrarna kanske tyckte det var lite jobbigt i början men är glada så länge deras döttrar är lyckliga. Deras pojkvänner ser självständiga girlbosses och känner bara den djupaste respekt för flickvännernas företagsamhet.
Vad är det som gör att man vill vara en person av tusen?
Att de konstant blir kallade för horor, och i alltifrån kommentarsfält till stora mediehus i princip förklaras ensamt ansvariga för att korrumpera ungdomen verkar knappt röra dem i ryggen.
För att kunna navigera i den tillvaron med huvudet högt tänker jag att man antingen måste ha ett otroligt självförtroende, eller ett som är helt brutet.
Något med dem triggar en instinkt som jag märker sitter djupt: att ligga med 100 män under ett dygn är för mycket, man kan inte må bra. Det blir väldigt lätt att börja eka repliker som i vilket annat sammanhang som helst skulle låta daterade: Vad säger dina föräldrar?
Jo, de säger att det är helt lugnt.
Okej … då så?
För att sätta fenomenet i en kontext som åtminstone har en chans att gå utanför ryggmärgsreflexer ringer jag sexologen Suzann Larsdotter, som synts i bland annat ”Gift vid första ögonkastet”. Hon är socionom och specialist i klinisk sexologi.
Till att börja med tror hon inte att man ska lägga för mycket fokus på njutningsaspekten. Detta är ett jobb för dem. Vilket kan låta som en självklarhet – att förmedla bilden av njutning är en av de mest grundläggande uppgifterna en porrskådespelare har. Men det går också emot vad Lily Phillips och Bonnie Blue själva säger. Enligt dem har de ju helt enkelt hittat ett sätt att tjäna pengar på något som de gillar.
– Det är mer sällsynt att man gör den här sortens tolkningar utifrån männen, säger Larsdotter. Vad är det som gör att man vill vara en person av tusen? Det finns två förenklingar här: den ena är att alla extrema sexuella handlingar innebär psykisk ohälsa. Den andra är att så länge det finns ett samtycke är det helt oproblematiskt. Men vem ska bedöma samtyckets giltighet?
På grund av avbokningar får de i princip släpa in killar från gatan för att nå målet, och efteråt pratar Philips uttryckligen om pressen hon kände.
Och svaret är ju att den enda som verkligen kan bedöma samtyckets sanningshalt är den som uttalar samtycket. Därmed är man tillbaka i psykologiseringen, och den vill Larsdotter undvika. Hon understryker att man måste låta frågan vara komplex.
– Vissa sexarbetare ångrar inget och andra ångrar allt.
Istället tänker hon praktiskt: Fanns det möjlighet till paus under inspelningarna? Fanns det säkerhet? Fanns glidmedel? Hur påverkades de av pressen som situationen ofrånkomligen innebar? Har man rätt att avbryta?
Vissa av svaren går att finna i Youtube-dokumentären ”I slept with 100 men in one day”, där Lily Phillips stunt skildras. Det var också därifrån ett klipp blev viralt, där hon för en gångs skull lät masken falla. Gråtande berättar hon om hur kroppen stängdes ner och blev robotlik, att hon började dissociera redan efter trettio män. ”Jag minns kanske sju av dem”, säger hon efteråt. Resten är borta.
Att hon kunde verbalisera den upplevelsen, som låter som ett trauma, leder en kanske till att tro att det innebar slutet för karriären. Men kort därefter la hon till en nolla på de där hundra männen. Det vore å andra sidan inte heller ett ovanligt beteende för någon som faktiskt blivit sexuellt traumatiserad. I ett hjärtskärande klipp från dokumentären hävdar Phillips att ”män kommer sexualisera mig oavsett”. Hon avslutar inte riktigt resonemanget, och youtubern Josh Pieters (som står bakom filmen) försöker försiktigt invända att: ”inte alla män”. Men det biter inte.
Foto: Instagram.Visa mer
Inte heller hann hon äta lunch, eftersom inspelningen drog ut på tiden. I dokumentären syns inte särskilt mycket säkerhetstänk. På grund av avbokningar får de i princip släpa in killar från gatan för att nå målet, och efteråt pratar Philips uttryckligen om pressen hon kände. Det är dock inte en intern press hon nämner, utan ett dåligt samvete mot killarna som tagit sig dit, och att de inte ska vara nöjda. Många av dem underblåser det dåliga samvetet: får jag bara två minuter, när du utlovat fem?
Det krokar i ett uttalande som Bonnie Blue gjort, där utmaningen var att nå upp till den runda siffran 1000. Att det i slutändan blev 1057 berodde på att hon inte ville göra de sista i kön besvikna.
Det är svårt att hitta en tydligare bild av hur en människa blir en vara. De som prenumererar på deras Onlyfans tycker sig ha rätt att konsumera varan på det sätt man vill.
Synen på sex förändras som bekant med tiden. Detta gäller även den ”övre gräns” för hur många man kan/får ligga med. Larsdotter har själv bevittnat i sin praktik hur många fler öppnar upp sin relation, går på swingersklubb och så vidare. Toleransen ökar, vilket i ett fritt samhälle tenderar att ses som något positivt. Samtidigt betraktar många Lily Phillips och Bonnie Blue som kapitalismens end game, som uppmärksamhetsekonomins peak. Larsdotter säger att de flesta har ett tak, en gräns, även om det så kommer till orgier och gruppsex.
– Men den stora frågan handlar inte om antal, utan om hur man mår. Enda sättet att veta om det är okej är att fråga personen som gör det. Man måste ge människor legitimitet att bestämma över sina liv. Bara för att man själv inte vill ligga med så många betyder det inte att det gäller alla. De flesta utgår från sin egen sexualmoral och gör den till allmängiltig.
Däremot verkar det som att även Larsdotter ser många röda flaggor i sexkreatörernas projekt. Hon nämner att just disassociation är en risk, att man går ur sig själv, precis som många gör vid övergrepp.
– Det är det som gör digitalt sexarbete komplicerat. Det innebär stark press. Man har fått en identitet och blivit kändis vilket måste upprätthållas, och då måste man göra nya saker som är gränsöverskridande. Det är viktigt att behålla en kritisk röst om det, att inte köpa resonemangen rakt av.
Hon nämner studier som visar att de sexarbetare som faktiskt klarar av sitt yrke och inte tar skada är de som har en förmåga till gränssättning och att behålla en egen agens. Att det inte finns en stark ekonomisk press är också avgörande för personens mående.
Det är svårt att tänka sig att denna kombination av egenskaper skulle passa in på särskilt många. Att ens ha sexarbete som yrke borde per definition innebära ekonomisk press, även om det ska sägas att just Bonnie Blue, Lily Phillips och några till tillhör the one percent. I männens värld hade de varit Jeff Bezos och Elon Musk.
Här är valutan en annan. Hur dyrt priset blir är en fråga för framtiden. Kring årsskiftet genomgick Lily Phillips ett dop, för att komma närmare den tro som hon sade sig ha glidit ifrån.