ESSÄ. Hur får man ihop tusen sidor betydande svensk poesi? Det är lätt. Det svåra är begränsningen. Utrymmet må låta som väl tilltaget, men det dubbla antalet sidor hade utan tvekan kunnat fyllas.

Antologin ”Svensk poesi” kom ut första gången 2016. Nu finns en ny utgåva, förändrad på flera sätt. Efter tio år är det naturligt att nya poeter har tillkommit, sexton stycken, främst från vår direkta samtid. Även tidigare representerade poeter har fått vissa dikter utbytta mot nyare som utkommit det senaste decenniet. Men även några äldre poeter har förts in. Då konkurrensen är hård innebär allt detta att några tråkigt nog har fått lämna antologin.

Jag satte upp en lista med 450 namn för mina dryga 200 år och läste 30 000 dikter, funderade, antecknade, färdigställde.

Men hur gör man då, mer ingående, en sådan här övergripande sammanställning över den svenska poesin? Grunden till arbetet är förstås en kärlek till poesin, tron på detta konstnärligt produktiva språkhaveri, som kan leda oss till en omprövning av vår mentala och intellektuella infrastruktur. Det finns ett avgörande värde att träda in i en annan människas språk, medvetande och värld, en existentiell nödvändighet att inte förbli bakom våra befästningar, och en demokratisk förpliktelse att uppöva skickligheten att förstå det som ännu ligger bortom vår egen horisont. Så blir poesiläsning människoträning.

Vid åtskilliga tillfällen har jag talat publikt om detta arbete: glädjen, brottningen och kraftansträngningen som är för handen, i mitt och Daniel Möllers fall att ta hand om över tusen år av diktning.

Niklas Schiöler har tillsammans med litteraturvetaren Daniel Möller redigerat ”Svensk Poesi”.

Foto: EMIL MALMBORG / Albert Bonniers / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

Första utgåvan av ”Svensk poesi” publicerades 2016.

Foto: Nina Ulmaja / Albert Bonniers / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

I Myanmar (eller Burma som många i och utanför landet håller fast vid) föreläste jag om att skapa en omfångsrik diktantologi och det visade sig att man önskade göra något liknande för sitt språks poesi. En poet frågade efteråt vad man främst behöver tänka på.

Tidigare hade en poetiskt initierad vän sagt till mig: ”Hur svårt kan det va’? Man väljer ut några dikter och sätter ihop dem i en bok. Ni har ju inte skrivit nåt!” Så blev inte mitt svar till poeten från Myanmar. Det behövdes tre års heltidsarbete och då hade vi ändå arbetat med poesi professionellt i decennier. Ett mödosamt arbete är det också att, som nu har varit aktuellt, förändra antologin.

För oss redaktörer har det fordrats estetisk sensibilitet, litteraturhistorisk kunskap och hantverkets absoluta millimeterprecision. I grunden har arbets- och ansvarsfördelningen varit att Daniel har stått för dikter fram till 1799 och jag från 1800 till i dag. Sedan har vi givetvis begrundat varandras urval, ”lagt oss i”, justerat, fört in, tagit bort etc. Vi har självfallet gemensamt ansvar för hela boken.

Jag satte upp en lista med 450 namn för mina dryga 200 år och läste 30 000 dikter, funderade, antecknade, färdigställde. Väldigt mycket av det var jag förtrogen med sedan tidigare, men nu blev det utifrån antologiarbetets förutsättningar repetition, granskning och läsning av en hel del jag inte var initierad i.

Annons

Diktare för diktare gick jag igenom, med uppställningar för vilka som självklart skulle ha mycket utrymme, andra mindre, vilka som låg på gränsen och de som tyvärr inte hade någon rimlig chans. Sådana listor revideras i takt med läsningen. Man behöver dessutom plocka fram litteraturhistorier, litteraturvetenskapliga verk, essäer, äldre antologier, vara uppmärksam på digitala forum – och så inte minst ta sig an olästa diktsamlingar.

Till slut hade vi tillsammans runt 200 poeter. Inexaktheten beror på att det i några fall är svårt att veta vem eller vilka poeterna var, som med de medeltida balladerna, och ibland kan man bara på vissa grunder tillskriva någon en dikt, utan att vara säker.

Efter en tid nådde vi fram till närmare 700 dikter, vilket också är svårt att räkna. Består exempelvis Erik Lindegrens ”mannen utan väg” och Harry Martinsons ”Aniara” av enskilda dikter, är de sviter eller längre dikter uppdelade i avsnitt? I andra dikträckor är gränserna mer upplösta, som exempelvis hos Lennart Sjögrens ”Fågeljägarna”.

Eftersom vi började med runor blev det till slut ett tidsspann på 1 500 år. Det är ingen enkel sak att hantera ett så voluminöst material.

Sålunda: många är kallade, men som redaktörer tvingas vi ändå inse att förhållandevis få till slut blir utvalda. Läsare lär upptäcka att en eller flera av deras favoriter saknas. Vi saknar också många starka poeter, men även en så här diger bok har sina mått. Och: om någon ska in, vem ska i så fall ut?

Tilläggas bör att detta inte är ett nationalstatligt projekt utan ett svenskspråkigt …

Våra urvalskriterier har varit konstnärlig kvalitet och historisk relevans. Dikter som man kan läsa om i generation efter generation, ofta med olika infallsvinklar, dikter som ger läsaren ny erfarenhet, som är en nyhet och som genom åren förblir en nyhet. Här finns följaktligen också historiska faktorer som inflytande på poesiutvecklingen, påverkan på andra författare, att det gjorts omläsningar och att kommentarer har publicerats, i artikel- eller bokform. Till slut är kanske tiden den främste domaren.

Tilläggas bör att detta inte är ett nationalstatligt projekt utan ett svenskspråkigt, vilket naturligtvis ger den finlandssvenska poesin rikligt utrymme. Poetens pass spelar alltså ingen roll.

Betänk också att texter som psalmer, vilka inte alltid i första hand setts som konstnärliga mästerverk, har haft långtgående social betydelse. Det finns härutöver revynummer, trubadurlyrik och rockpoesi som spelat väsentlig roll för en månghövdad publik när dessa texter framförts från scen. Den starka traditionen av poesi som är skriven för att sjungas har i den nya utgåvan förnyats. Josef Julius Wecksells, Gustaf Adolf Lysholms och Åsa Nelvins dikter har å andra sidan sannolikt lästs mindre men de är för oss självklara genom sin konstnärliga kvalitet.

Åsa Nelvin var en svensk författare och poet.

Foto: SÖREN KARLSSON

Öppna bild i helskärm

Pär Lagerkvist

Foto: DN / DN

Öppna bild i helskärm

Foto: EDITH SÖDERGRAN / OKÄND

Öppna bild i helskärm

För urvalet eftersträvar man också välavvägda proportioner mellan epoker, strömningar, teman, ideologier, estetiker, skrivsätt och generationer, balans mellan representativitet och redaktörernas smak. Detta gäller likaså valen inom ett författarskap. Ska man ta med texter från ungdomstid, medelålder och ålderdom, som en liten litteraturhistoria för den enskilde författaren? Ska man föredra sex kortare eller två längre? Ska man välja i allmänmedvetandet välkända dikter och/eller försöka få med mer okända alster? Resultatet är att man sitter och räknar sidor, ja ibland rader för att få till acceptabla utrymmen för var och en.

Annons

I möjligaste mån vill vi undvika att klippa i dikter, men ibland har vi nödgats till det. Många betydelsefulla dikter är långa och vi kan inte ha med dem alla i sin helhet utan att det skulle bli på andras bekostnad. Ett exempel är Birger Sjöbergs ”Konferensman”, en nästintill avgörande dikt för mig. Ska det skäras i den här femton sidor långa texten får man emellertid göra det försiktigt så att resultatet känns hyfsat sammanhängande, att stil och ärende likafullt framkommer. Särskilt början av vårt nuvarande sekel gav oss många så kallade konceptuella diktsamlingar som formades av en idé, ett (tanke)mönster, ett språkligt grepp. I sådana lägen kan det vara lämpligare att välja ett lite längre stycke ur en bok än att presentera svårbegripliga och för poeten orättvisa fragment från olika böcker.

Självklart har vi velat få med flera överraskningar. Samtidigt kan man inte ostraffat lämna älskade pärlor och framstående verk därhän. Man lyfter helt enkelt inte undan Georg Stiernhielms ”Hercules”, Esaias Tegnérs ”Det eviga”, Pär Lagerkvists ”Ångest”, Edith Södergrans ”Landet som icke är”, Gunnar Ekelöfs ”Eufori”, Bo Setterlinds ”Döden tänkte jag mig så”, Sonja Åkessons ”Äktenskapsfrågan” med flera. Och glöm inte att antologismycken har blivit det i regel tack vare djup kvalitet.

En kritisk utgåva innebär ett pillarbete utan dess like

Efter fullbordat urval anländer andra svårigheter. Det ska vara rätt versioner. Originalsamlingar är inte alltid pålitliga fullt ut, men med levande författare kan man i alla fall fråga. Ska det verkligen vara så? undrar man. ”Tack för att du såg”, har jag fått höra, likaså ”Nej, det ska absolut vara som det är!” Bland äldre dikter som finns i handskrifter djupt nere i arkiven – i frakturstil eller på allehanda sätt svårtydda – har Daniel skickligt fiskat upp en rad läsvärda nyheter. Med runorna har vi fått hjälpande hand av Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet. Vi har överhuvudtaget inte moderniserat äldre texter utan behållit dem i sitt ursprungliga skick, varför man genom poesin också möter det svenska språkets utveckling.

Till noggrannheten hör varsamhet med mellanrum (vissa poeter sprider ut orden med långt mer än ett blanksteg), radbrytningar ska vara de riktiga, stavningen poeternas (utom uppenbara tryckfel), indrag rätt placerade – sålunda en återgivning av originaldikten så exakt man förmår. Och samtidigt nå en enhetligt komponerad bok.

Sedan ska det korrekturläsas, och man tror väl att det gör man på en långhelg. Men nej. En kritisk utgåva innebär ett pillarbete utan dess like: utöver det ovan nämnda också författar- och innehållsförteckning, bibliografiska uppgifter, förstarads- och titelregister, sidhänvisningar – allt måste kontrolleras, bli korrekt. Trovärdighet och tillgänglighet.

Och mitt svar till den myanmariska poeten och presumtive antologiredaktören då? Jag inledde med att säga att det är ansvarsfullt, överväldigande i omfattning och tidskrävande, men belärande och högst stimulerande. Han fingrade eftertänksamt på boken, bläddrade – och log.

Av Niklas Schiöler

Niklas Schiöler är medförfattare till ”Svensk poesi”, som släpptes i nyutgåva den 14 augusti. Han är också aktuell med den prosalyriska ”Få ord” som också utkommer i augusti.