Jag tror att jag har en väldigt grundmurad essens, på gott och ont. Gott eftersom det borde innebära att man är hyfsat säker på vem man är. Ont eftersom det gör en lite tråkig och obenägen att förändras.
Det medför också en skepsis mot folk som byter ut sin personlighet som om det vore dricksglas. Jaha, Ann Heberlein ser plötsligt att Moderaterna bara tänker på pengar – varför gick hon med då? Okej, Linda Skugge lägger ner Onlyfans för att bli pilatestränare – jag trodde att hon till slut hade hittat hem? Bestäm er!
Men det finns såklart en livsstilsförändring mer klassisk än alla andra: att finna gud. Sedan några år tillbaka är det precis vad Sebastian Stakset har gjort. Tidigare var han kriminell gansterrappare i Kartellen, en grupp konstnärliga höjdpunkt återfinns i Olof Palme-samplingen i introt till ”Underklassmusik” – numera driver han organisationen ”Heart of Evangelism”.
Dokumentärserien ”Guds gäng” som SVT nu släpper skildrar hans arbete som predikant, men framförallt slitet som krävs för att kunna ordna galan ”Det räcker” på 3 arena i Stockholm.
Ingen kan förneka att Stakset får saker att hända. Han ror projektet i hamn trots att budgeten överskrids med flera miljoner, och han tvingas sparka flera medarbetare som också är hans vänner på vägen. Dessutom omsätter han kristendomen i praktiken, istället för det tomma och destruktiva babbel som väckelsemötena består av. ”Det räcker” ordnades för att uppmärksamma det dödliga vapenvåldet som sjunker ner i åldrarna, och man lyckades få ihop nästan alla landets partiledare. Att gnälla på det vore idiotiskt.
Sebastian Stakset predikar. Foto: FLXVisa mer
Ändå är det med en skavande känsla man tar sig igenom dokumentären. Stakset försöker spela ner bilden av sig själv som frälsare, men det är så besökarna på mötena beskriver honom. Och man undrar hur mycket han egentligen motsätter sig. Han pratar gärna om guds kärlek på scen, men har svårt att koncentrera sig på vad hans barn säger, de sällsynta tillfällen då schemat tillåter att de ses. Han säger sig villig att dö för Jesus och att sälja huset om det krävs för att få ihop pengarna till 3 arena. En logik som känns bakvänd, även med kristna mått mätt.
Stakset och hans vänner – de som enligt dokumentären är ”Guds gäng” – ägnar också obehagligt mycket tid åt att resonera kring vilken sorts våld som är okej inom religionen. Det är tydligen en pappas jobb att berätta för sin dotters pojkvän att ”om du krossar hennes hjärta så krossar jag ditt ansikte”. Det låter som något man lika gärna kunde sagt i gängen de har lämnat bakom sig, och jag hade så att säga inte känt mig helt trygg om jag var beroende av deras kristna förlåtelse.
Idag tycks Stakset framförallt vara hjälparbetare i Ukraina, med kristendomen som fond. Det är bra att folk får en andra chans, ännu bättre när de tar den. Men det är svårt att inte se den röda tråden – att konstant ligga i vänsterfilen, att påbörja, genomföra, bränna ut sig och gå vidare. ”Att känna sig älskad och förlåten gör något med en människa”, säger han. Och det stämmer ju, men jag önskar ofta att man inte behövde vända blicken upp mot himlen för att få uppleva det. Den tro som är blind är alltid bristfällig.
Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.