REPLIK Porrinfluerarna Bonnie Blue och Lily Philips har båda filmat när de under ett dygn ligger med 1 000 män. Detta utlöser Jack Hildéns moraliska ryggmärgsreflex:

”Det är för mycket”, känner han. ”Man kan inte må bra.”

Av någon obegriplig anledning känner han dock ett behov av att gå ”utanför” denna sunda reflex. Kvinnorna argumenterar ju för att de faktiskt mår utmärkt, så vad är problemet? Hildéns progressiva samtidshjärna kortsluts.

För att få klarhet ringer han sexologen Suzann Larsdotter som ger en typuppvisning på det här jävla landets moraliska ängslighet (även om hon också, likt Hildén, kommer med mycket klokt). Hon säger:

”Bara för att man själv inte vill ligga med så många betyder det inte att det gäller alla. De flesta utgår från sin egen sexualmoral och gör den till allmängiltig.”

Vissa sexarbetare trivs utmärkt, andra inte, menar hon. Man måste låta frågan vara ”komplex”.

Jag känner bara – varför i hela friden då? Varför kan man inte säga rakt ut att detta är genomruttet?

Männen berövar sig själva, kvinnan och livet som sådant verklighet

Ärligt talat tror jag att komplexitetssnacket mest är ett sätt att dölja en total handfallenhet. Något i magen känns fel, men i rädsla för att moralisera saknar man ett språk för att förklara vad. I stället reduceras frågan till hur arbetsförhållandena varit under inspelningarna och hur fullvärdigt ”samtycket” varit.

Så klart inte oviktigt, men mest har man bara lust att skrika: ”DE 1 000 MÄNNEN DÅ!?”

För det är väl ändå huvudsaken här? Hur får man ens detta till en fråga om sexualmoral? Filmandet av en kvinna som blir utnyttjad av 1 000 män på löpande band kan bara förstås som en becksvart ritual, producerad av män, för män. Inget annat. I gamla tider blodsoffrade man för att få utlopp för gruppens undanträngda våldsdrifter. I dag iscensätts och säljs ritualer som denna för att män ska få utlopp för en bortträngd, bottenlös frustration gentemot kvinnan.

På det sättet reduceras det som uppfattas som dunkelt och hotfullt till banalt maktutövande. Rädslan inför närhet, rädslan inför livet – upplöst i ett kukhav.

Simone Weil skriver detta om ondska: ”Den onda handlingen överför på den andra den förnedring man bär på – därför dras man till det som en befrielse” och att ”gott är det som ger människor och ting mer verklighet, ont det som berövar dem verklighet”.

Precis det är vad som händer här. Männen berövar sig själva, kvinnan och livet som sådant verklighet. Weil ger oss det språk som Hildén och Larsdotter så desperat saknar – ett språk som sätter ord på varför vi instinktivt känner att detta är människofientligt.

Att anse att man inte borde få benämna detta onda som ont, att man inte ska få tycka att vissa saker är bättre eller sämre att göra med sin kropp och sitt samtycke, är helt orimligt.

Och om det är att ”göra sin egen sexualmoral till allmängiltig”, ja, då får det väl vara så. Jag råkar nämligen tro att det inte är av en slump som Hildén instinktivt kände att detta är djupt fel. Den förmågan till urskillning, som vi har fått i gåva, är kanske något av det värdefullaste vi människor har.

Så våga lita på den instinkten nästa gång, Jack! I stället för att ringa en sexolog.

Marcus Hägglund är kulturskribent och tunneltågförare.

SLUTREPLIK Var går gränsen – är all porr ren ondska?

Marcus Hägglund menar att snacket om komplexitet döljer en ”total handfallenhet” – det stämmer helt och hållet. Det stämmer också att jag saknar språket för att beskriva vad som gör mig så förtvivlad med att se personer som Bonnie Blue och Lily Phillips i offentligheten. Det är denna handfallenhet min text försökte skildra. Hur ska man förhålla sig till den? Varken jag eller Suzann Larsdotter kan komma med några definitiva svar – det hade behövts många fler tecken och någon form av akademiskt diplom som jag inte har för att ens komma nära.

Hägglund har dock ett svar: Det är genomruttet och ondska. Fair enough. Det är även min instinktiva reaktion. Men efter ett sådant tvärsäkert konstaterande kommer oundvikligen följdfrågor. Hur många människor är för mycket? Om någon har legat med hundra personer på ett år, är det också ruttet? Det kallas numera slutshaming och anses rätt fult. Eller är all porr ren ondska? Den bygger ju på samma mekanismer – skillnaden med Blue och Phillips är att de har dragit det till sin spets.

Man kan kalla fenomenet för ondska och gå vidare med livet. Men jag tycker att det är mycket mindre intressant.

Jack Hildén

Författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.