Euripides berättade om Medea, som mördar sina och maken Jasons söner. Jag har aldrig tänkt på Medea som god, inte ens svag. Hon är en gränslös brottsling som lever ut en hämndfantasi efter att ha bli sviken i kärlek. 2500 år senare har det hänt igen, men orsaken verkar varken vara glödgat hat eller blind aggression den här gången

Den livesända rättegången mot Lindsay Clancy har skapat ett fenomen som närmast kan beskrivas motsatsen till cancel-kultur. Miljoner människor världen över vill i kommenterande inlägg fria henne. Trots att hon har dödat sina barn.

Dådet suggererar såklart cringe konspirationsteorier, men om man orkar stå ut med pinsamheterna kan man få syn på något annat: Desperationen att bli sedd i den osynliga, men för många verkliga, smärta och lidande som är en förlossningsdepression. Här gestaltad till max. I sin mest bestialiska fason.

 

I rättegångssalen vittnas det om vilken varm och omhändertagande mor Lindsay Clancy var. Hur älskad hon var av sina patienter och kollegor. Hur hon sprang fem kilometer fem dagar efter sin senaste förlossning. Umgicks med barndomsvänner, föräldrar och svärföräldrar. Hon gjorde allt för sina barn, säger vittnena om och om igen. I sin sökhistorik frågar Clancy efter den bästa barnfilmen, vad som egentligen är det nyttigaste för en bebis att äta, passande pyssel och mysiga aktiviteter. Men också, exakt citat:

”Hur snabbt verkar Wellbutrin mot depression? Ketamin vid självmordstankar?” Fem dagar innan hon dödade sina barn: ”symtom på förlossningspsykos?” och ”psykossymtom?”. Att sluta ha känslor, sluta sova, tvångstankar, ofrivilliga handlingar, benzo-abstinens, psykofarmakaverkningar, självmordstankar och hur man begår självmord.

Fallet är viralt, men inte på sättet man kan tro

Trots att Lindsay Clancy gjort det värsta mot sin exmake beskriver han henne som en varm, dedikerad mamma. Det gör även barnens pedagoger och nanny. Svärmor hyllar hennes karaktär och moderskap, och vad det verkar exakt alla som träffat henne intygar där i vittnesbåset om hennes omsorg om barnen. Domaren är tvungen att avbryta när sjukvårdspersonal anför vilka skador hennes tre döda barn kom in till akuten med. Orsakade av henne. Ljud ur hennes inre stöts ut. Hon gråter så att hon skakar i sin rullstol, en konsekvens det ofullbordade självmordet, strax efter dådet

Fallet är viralt, men inte på sättet man kan tro. Hon alltså dödat sina tre barn och står åtalad för mord, men röner stöd från folket.

Försvaret hävdar förlossningspsykos. Jag tror det är därför. Vi vet alla att det finns, men genom denna kvinna tvingas sjukdomen ut i ljuset. Clancy har offrat sig själv och ytterst sina barn, och världen verkar svara med att vilja ta sjukdomen på allvar. Hon är vår spegel. Tyvärr. Det är en äcklig tragedi. På mer än ett sätt.

 

Jag är så ledsen för att hon har utfört det. Jag är så ledsen för hur modern måste känna sig. Jag är också ledsen att många andra känt det hon känt, mått som hon mått. Inte som Clancy ända ner på botten av depressionens universum, där det enda som existerar är, ja, jag vet inte, desperation. I samma hall av mörker finns andra mammor, inte just där, men ändå där i mörkret, där mörker är det mest förbjudna – i bebislyckan. Sjukdomen är extremt vanlig, men extremt tabubelagd. En skugga mittibland oss.

Lindsay Clancy sökte vård, gång efter annan. Men det fanns ingen vård att få, trots att Times Magazine rapporterar att förlossningspsykoserna ökar spikrakt uppåt.

Hur kan man försvara någon som mördat sina barn? Denna urberättelse om skräck. Det finns inte någon god Medea! Nej. Hon kanske inte är god. Hon kanske bara är sjuk.

 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är författare och regissör, aktuell med novellsamlingen ”Sex in the city” som kommer 31 augusti. År 2020 gjorde hon dramaserien ”Amningsrummet”, om förlossningdepressioner, för SVT.

Scenkonstpodd: Kritcirkeln