Jag var orolig när jag satte mig i salongen i Rinkeby Folkets Hus för att se urpremiären av Flaggan. Jag ville verkligen gilla filmen, eftersom flera Rinkebybor varit engagerade i produktionen. Gjorde jag det? Nja, inte riktigt.
Men så här: När filmen spelades in var filmens regissör Michael Lindgren tydlig med att han ville att byn skulle tycka om filmen och ta den till sig. Filmteamet hyrde kontor i Rinkeby centrum, de använde sig av lokal catering, lokala statister och annan personal under filminspelningen. Det var riktigt tänkt och gjort. Jag är övertygad om att de lokala insatserna gjorde skillnad. Kan nästan inte föreställa mig hur det hade blivit annars.
Handlingen utspelar sig under valnatten 2010, när SD kom in i riksdagen för första gången. Två SD:are, huvudpersonerna i filmen, Ville och hans kusin Tobias, får i uppdrag att hänga upp en gigantisk svensk flagga på Rinkebys portal vid torget. Natten i Rinkeby blir händelserik, kan man lugnt säga. Fördomarna och flabben står som spön i backen, rassar på besök i byn, vad kan gå fel?
Annons:
Rapparen Z.E är självklar som gangsterboss
Den första de träffar är ”Obama”, som spelas av Seddik Radjai, killen från Tensta som gör sin andra filmroll. I TV-serien Hundarna var han riktigt illa ute, och här spelar han en strulig tonåring som becknar. Seddik gör det bra, och rapparen Z.E, även han från Tensta, är självklar som gangsterboss.
Segen Tesfai, som snart kan ses i en helt annan roll i Upploppet på Stadsteatern i Husby, är filmens tuffaste brud. Hon får till och med vara rolig och rapp i repliken.
SD:aren Ville spelas av Noel Flike, som gör sin första filmroll. Det är han som bär den här filmen, med sitt breda leende och sin backslick frissa. Han såg nervös ut i Rinkeby Folkets Hus, men han klarar de häftiga svängar som historien tar elegant.
Kaya är den vackra tjejen, som affischerar mot rasismen och skriver poesi. Hon spelas av Laura Majid, som lyckas vara snudd på trovärdig i den här otroliga historien.
En typisk grabbfilm, med lågt hängande rasistskämt
Filmteamet visade först en barnvänlig version, där de hade klippt bort explicita sexscener och löst dinglande könsorgan. När jag såg vuxenversionen var min dotter med. Hon tyckte Flaggan var en typisk grabbfilm, som Pineapple Express och Baksmällan 2 i svensk tappning, med lågt hängande rasistskämt. Dottern tyckte filmen var kul, fram till sista kvarten. Då kom skämskudden fram. Huvudpersonen Ville tänker om, han bryr sig inte om SD utan stannar på protestmötet mot rasismen på Rinkeby torg. Gick det lite för fort? Ja, det gjorde det.
Är det roligt? Visst skrattade jag några gånger, men inte så ofta. Skämten är grova, och mest riktade mot alla ”babbar” i ”djungeln”. Och hur roligt är det egentligen med fulla finnar? Det är inte ens kul när det är Markoolio som spelar Antti på Rinkebysvängen.
De flesta skämten i filmen är verkligen 2010
Kan det vara så att Michael Lindgren tror att rasistiska skämt fortfarande kittlar och är förbjudna? Idag säger riksdagsmän och partiledare mycket värre saker. Spärrarna har släppt för länge sedan. På så vis är de flesta skämten i filmen verkligen 2010, de är daterade.
Sensmoral, någon? Ja, min bänkgranne tyckte det verkade som filmen ville visa att snygga vänstertjejer kan förändra vilsna SD-killar. Det var hans snällaste omdöme.
Måste en film ha ett budskap? Nej, men när man ställer sig frågan är det något väsentligt som saknas.
Kerstin Gustafsson Figueroa
Affischen inför smygpremiären i Rinkeby.
Flaggan har biopremiär den 28 augusti.
