”Hollo” av Pär Poromaa Isling
Om en norrbottning frågar dig om du är ”helt hollo” har du trampat i klaveret – hen undrar då om du blivit tokig, är från vettet. Hollo är just vad Pekka, huvudperson i Pär Poromaa Islings debutroman, fruktar att han ska bli. Eller om han redan är det?
För Malmfältens män finns en lika tydlig som snäv roll att kliva in i: stanna i stan, ta jobb i gruvan, vara stor och stark. Eventuellt inre brus super man bort. Men i Pekka Renmark från Gällivare brusar det för högt och hans begåvning sitter inte i kropp och händer. Eventuellt är den konstnärlig men det är en omöjlig tanke – som kompromiss blir det en lärarutbildning i Umeå. När han på romanens första sida meddelar sina vänner beslutet sluts leden med honom på utsidan.
Det Pekka söker är egentligen inte så mycket en fast plats i tillvaron som frihet. Han inser snabbt att då är jobbet som lärare i en stockholmsförort en mardröm och lite slumpmässigt söker han och får en doktorandtjänst i Umeå.
Allt det här gestaltar Isling snabbt och sömlöst i inledningen av ”Hollo”. Någon gång spårar bildspråket ur – ”Där ligger jag i ett dike och vältrar mig som en utsvulten gris”, vältrar sig verkligen utsvultna grisar? – men annars är det en text som bjuder riktigt fint före.
Jag vet att det finns de som tröttnat på pratet om ensamma män men det Isling har att säga om Malmfältens män känns på djupet.
Tillbaka vid Umeå universitet fortsätter Pekka att känna sig som en särling. Han stångas med docenter och professorer, som säger att tolkningen av Bourdieu är färdig och inte intresserar sig för hur Pekka läser honom. Socialt går det också trögt. Förutom hans knepiga handledare Ingrid får kollegorna ingen kontur, de är en konstig flock Pekka betraktar på avstånd. Mötena mellan mannen från Malmfälten och akademiker från, tja, söder om Gällivare tippar ofta över i klichéer, på besök i landets södra halva tycks där inte finnas en enda rimlig människa. Man kan läsa Pekkas avfärdande som ett sätt att hellre förekomma än förekommas – en vanlig strategi när man känner sig i underläge – men det gör romanen lite mer förutsägbar.
Men så träffar Pekka John, en något yngre doktorand med samma bakgrund som han själv och tillvaron får en ny lyster. Äntligen någon som förstår, som också brottas med det utanförskap som kommer av att vara ”en inflyttad byfinne” i det akademiska etablissemanget. Dialogen vännerna emellan skimrar det också om, med norrbottnisk syntax och insprängda ord på finska och meänkieli: ”Nå vad tror du om att bli riktigt rakkana päissä?” (skitfull).
Efter att nära ha följt Pekkas kamp tar boken så småningom ett språng i tiden. Driven av samma frihetslängtan som alltid hittar Pekka sätt att tricksa sig fram i den akademiska tillvaron. Det är uppenbart att Pär Poromaa Isling har synpunkter på hur forskarvärlden fungerar – på insidesfliken står att han är universitetslektor i Umeå, det kan bli spännande samtal där – och det tar en del plats i romanen, men är inte det mest intressanta med ”Hollo”. Jag vet att det finns de som tröttnat på pratet om ensamma män men det Isling har att säga om Malmfältens män känns på djupet. Ensamheten, alkoholen, våldet, sammanbrotten och självmorden – allt berättar han om, ofta liksom i förbigående och utan överord.
Samma tema – hur det är att inte vilja eller förmå kliva in i den mansroll som förväntas – fanns delvis i Viktor Krutröks fina ”Edens industritomt” (Verbal), som kom förra året och utspelar sig i Kiruna. Visst kan man välja en annan väg men det kan kosta relationer, trygghet, rötter, sinnesro eller i värsta fall livet.
Det finns uppenbarligen fortfarande mycket kvar att säga om ensamma män, men varför inte börja med att läsa om dem.
Anna Andersson är redaktör och skribent på Aftonbladet Kultur.
Fakta
ROMAN
» Hollo
Pär Poromaa Isling
Wahlström & Widstrand
Läs mer