DEBATT. Ja Tobias, jag saknar Kabul.
Jag saknar Kabul varje dag. Varje timme. Ibland varje stund. När jag skriver detta rinner tårarna. Det gör ont i bröstet. Fysiskt ont.
Kabul var vackert en gång. Fruktansvärt vackert. På våren blev dalen grön. Luften var så klar att bergen kändes nära. Kabulfloden skar staden i två delar. Längs vattnet växte mullbär, valnötter och silverbär. Fruktträd som tillhörde alla. Vägarna följde floden under akaciaträden. I norr reste sig de snötäckta bergen mot en blå himmel.
Det finns mycket att berätta om Kabuls skönhet.
Men mest saknar jag människorna.
De var fattiga. Många hade nästan ingenting. Ändå kunde en människa med ett stycke två dagar gammalt bröd bryta det mitt itu och insistera på att du skulle ta hälften.
Inte erbjuda.
Insistera.
Och de skrattade. Herregud vad de skrattade. Ett smittsamt skratt som fanns överallt. Livet var hårt, men livet hade ännu inte lyckats ta glädjen ifrån dem.
Det är mitt Kabul.
Och jag kommer aldrig tillbaka dit.
Den meningen gör ont att skriva.
Kabul finns kvar på kartan. Men mitt Kabul finns inte längre. Årtionden av krig, tyranni och förstörelse har tagit människor, platser och ett helt liv ifrån mig.
En gång var det Kabulfloden som delade staden i två.
I dag är det inte längre floden.
Det är vi och dem.
Nya gränser har dragits genom staden. Mellan människor. Mellan folkgrupper, tro, kön, politik och tillhörighet. Misstänksamhet där det en gång fanns tillit. Rädsla där det fanns skratt. Floden delade Kabul i två delar men höll samtidigt staden samman.
Den nya gränsen går genom människorna. Och kanske är det just den gränsen jag inte längre kan korsa.
Det är kanske exilens grymmaste sanning. Man längtar inte bara efter en plats. Man längtar efter en tid. Efter människor. Efter den man själv var tillsammans med dem.
Och dit finns ingen väg tillbaka.
Deras minnen är Kungsträdgårdens körsbärsblommor. Åres snötäckta fjäll. Stockholms gator.
Sedan finns en annan sanning. Jag har tre svenska barn.
De saknar inte Kabul. De har inga minnen av Kabulfloden. De längtar inte efter mullbärsträden eller de snötäckta bergen. De har aldrig upplevt den där märkliga generositeten, att någon som knappt hade en limpa bröd ändå bröt den i två och gav dig hälften.
Det är mina minnen. Inte deras.
Deras minnen är Kungsträdgårdens körsbärsblommor. Åres snötäckta fjäll. Stockholms gator.
Kabul är mitt minne. Sverige är deras liv. Och för deras skull är Sverige också mitt liv.
SD:s valreklam på bussarna i Skaraborg som nu har plockats ner.Visa mer
Och så kommer er valaffisch på bussar:
”Saknar du Kabul?
När chaufförerna protesterar jämför du deras reaktion med att du själv inte gillar Miljöpartiets affischer. Du säger att du aldrig skulle sjukskriva dig för att du riskerade att se dem.
Men Tobias, det är inte samma sak.
Miljöpartiets affisch säger inte åt dig var ditt hem är.
Det här handlar inte om att jag inte tycker om er politik. Ni får argumentera för återvandring. Ni får driva er politik. Ni får försöka vinna varje röst ni kan.
Men Kabul är inte en slogan för mig.
Kabul är människor jag aldrig kommer att träffa igen. Ett liv jag aldrig får tillbaka. En stad som fortfarande finns på kartan men som inte längre finns på det sätt jag bär den inom mig.
Ni ser kanske migration. Ni ser återvandring. Ni ser kanske några röster att vinna.
Jag ser mitt liv. Och det gör ont.
Kabul 2026. Foto: Nava Jamshidi/AP/TTVisa mer
Kanske fungerar affischen. Kanske provocerar den precis de människor ni vill provocera. Kanske vinner den några extrema röster.
Men måste min sorg vara råmaterial för er valkampanj?
Det finns något som kommer före politik.
Anständighet.
Att fråga en människa om hen saknar platsen hen förlorat och sedan svara ”vi hjälper dig hem” är inte fyndigt. Det är grymt. Det är som att hitta ett gammalt sår och trycka på det för att se om det fortfarande gör ont.
Det gör det, Tobias. Det gör fortfarande ont.
Och nej, för mig är detta inte svenskt. Det Sverige jag har lärt känna behöver inte göra sig lustigt över en människas sorg för att vinna hans grannes röst.
Så låt mig svara på frågan.
Saknar jag Kabul?
Ja.
Varje dag. Varje timme. Ibland varje stund.
Faisal Khan, ingenjör, skribent och före detta krigskorrespondent, Stockholm. Kom till Sverige från Afghanistan för 22 år sedan.
Faisal Khan med norska skogskatten Cleo.Visa mer
Fakta
Så skriver du en debattartikel
Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.
► Debattartikel:
Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.
► Replik:
Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Läs mer