Jag anser att jag är väl medveten om klasskillnader och inkomstklyftor, men mina ögon blir ändå stora som uppläggningsfat när jag läser Arbetets granskning ”Fattigsverige”.
Melanie är 29 år och arbetar på Din sko i Mall of Scandinavia sedan tio år tillbaka. Hon vill jobba heltid men får bara 22 timmar i veckan, och tjänar 21 000 före skatt med ob. Hon – som står i en skobutik – drömmer om att köpa sig ett par nya gympadojor. De hon har är begagnade.
Jonathan, 26, vet också nåt om samma deltidsträsk. Han har jobbat deltid på Coop men knegar just nu på ett bemanningsföretag, med tänder som ruttnar bort. Får man som bäst ut 12 000 i månaden, kan man inte gå till käftdoktorn. Emelie, 39, som jagar timmar på ICA, har inte köpt nya glasögon på många år.
Melanie, Jonathan och Emelie tillhör de där som forskarna kallar working poor: man har ett jobb men kan ändå inte försörja sig. I den gruppen finns även heltidsarbetare. Många av dem har barn.
Den som vill ha en annan läckert pedagogisk skräckfärd i orättvisornas Stockholm kan klicka in på Klassresan. I Mälarhöjden är medianinkomsten 41 000 kronor. I Bredäng, en tunnelbanestation bort, är den 23 000.
Arbetslösheten i Sverige pendlar mellan 7 och 10 procent beroende på hur man räknar, att bryta låglönespiralen blir därför en omöjlighet. Den svenska a-kassan är för övrigt sämst i Europa. Får Centern bestämma ska den sänkas med ytterligare 3 000 kronor i månaden.
Vi befinner oss mitt uppe i en valrörelse, men det är inte Melanie, Jonathan och Emelie som valet handlar om. De skulle beröras mycket lite av de vallöften som nu singlar ner.
Magdalena Andersson. Foto: CAROLINA BYRMOVisa mer
Magdalena Andersson upprepar ständigt att hennes politik skulle ge ”svenska folket” möjligheten att köpa den där pizzan på fredagarna. Som om en capricciosa skulle göra nån skillnad. Magdalena kan stoppa upp sin pizza i bakugnen. Alla hennes idéer om vad som vore en guldkant för ”vanliga familjer” är ett hån.
Ett än större hån är att alla stora reformer – flera av dem står Socialdemokraterna för, de låtsas i alla fall göra det – avfärdas av de borgerliga med en och samma fras: Det går inte.
Eller, för att citera statsministern: ”Det där är ett perverst förslag”.
Lagstadga om rätten att jobba heltid – det går inte.
Miljardärsskatt – det går inte.
Bankskatt – pervers.
Ta bort karensavdraget – det går inte.
Förbjuda vinster i välfärden – det går inte.
Sex timmars arbetsdag – det går inte.
Höja skatten för dem som tjänar mer än 67 000 kronor i månaden – det går inte.
Till slut kommer allt koka ner till den där förbannade fredagspizzan.
Det är inte konstigt att det är höginkomsttagarna som är gladast i valurnan. I Mälarhöjden är valdeltagandet 90 procent. I Bredäng knappt 70 och i Norsborg röstar bara varannan.
Den som på riktigt är intresserad av ”svenska folket” har inte svårt att fatta varför.