INGEN ANNAN HADE kommit till teatern ännu så jag satte mig på trappsteget närmast utgången. Jag bläddra i manuset, fuck, hade jag skrivit allt det här? Det vägde fett mycket, som en liten bok. Jag såg några skämt fladdra förbi på sidorna, var de ens kul? Hur skulle jag våga visa upp det här för nån?
Sist jag var här hade det varit som en främling, allt hade varit förlåtet. Men det var på riktigt nu. Jag titta ner på resten av trappan och den stora scenen längst ner. Bakom scenen hängde stora svarta draperier som gav en dramatisk effekt. Den halvskumma belysningen gav känslan av en smal bakgata i New York med överfulla papperskorgar. På mitten av scenen stod ett smalt stativ med en mikrofon.
Annons:
Annons:
Jag och Maya hade varit knappt lämnat lägenheten förrän manuset var klart
Jag och Maya hade varit på ett träningsläger och knappt lämnat lägenheten förrän manuset var klart. Det var en riktig military boot camp, enda skillnaden var att jag inte behövde bära henne på ryggen. Jag hade varit ärlig i texterna, vågat röra vid de tunga grejerna, men palla inte dra in allt med aina och biljakterna. Fucking hell, det skulle vara barn i publiken, regissören ville inte ha en aktiv kriminell på scen.
Jag hade skickat manuset till regissören och hon hade skickat avtalet till mig. Jag och Maya läste igenom det flera gånger för att förstå. Tydligen betalades pengarna ut i tre omgångar. Det var som TV-spel, du var tvungen att klara en boss för att gå vidare till nästa. Först fick du pengar när avtalet skrevs under, khalas, det där var klart redan. Jag behövde bara starta företag och skicka faktura. Sen fick du pengar när det var koll…här behövde jag läsa om det, koll-aa-tioo-nee-ring? Vad fan var det? Jag hade ingen aning men regissören hade sagt att det var det som skulle hända idag på teatern. Ultimata bossen var premiären om en månad. Fram till dess var det repetition, jag hade ingen aning om vad det betydde heller. Jag kunde inte snacka Shakespeare-svenska.
Jag kom ut på scenen och det var en sån fucking mäktig känsla
Jag kunde inte sitta här och dvala, jag behövde bli aktiv. Regissören var försvunnen vilket var toppen. Uppvärmningen skulle vara på mig. Jag gick ner för trapporna, titta åt höger och vänster, spana efter intruders. Jag kom ut på scenen och det var en sån fucking mäktig känsla. Det flimra i magen, alltså herregud. Jag var inte van vid såhär stora ytor. Det största rummet jag kände till var morsans vardagsrum och då tog ändå soffan upp hela ytan. Där uppe skulle publiken sitta. Det fick plats minst hundra personer på de där raderna, kanske tvåhundra, eller femhundra om det var väldigt små människor.
Var micken på? De hade säkert stängt av den för att ingen skulle ta micken och sjunga JAG VILL BARA HA PAAARA. Jag knacka pekfingret mot micken, det lät puh puh puh från högtalarna. Ey shit, hörde nån? Jag fick en skum känsla av att jag hade smugit mig in hit olovligt. Men regissören hade sagt åt mig att komma. Jag följde bara order, att lämna scenen nu skulle vara som att bänka sig när tränaren ville ha dig på plan.
”Soundcheck, soundcheck”, sa jag i micken. Hela salen fylldes av min pipiga röst, jag kände mig stekhet. ”Mår ni bra eller? Hur många här är från Husby?” Det fanns inte en jävel här som kunde svara. Jag föreställde mig applåder, busvisslingar och skrik. Det var ändå hemmaplan för Husbybarnen så det var förväntat att de skulle göra mest ljud. ”Har vi några Tenstabarn här då?”
Galab och Warre skulle skrika JALLA MANNEN MIN FUCKING BROR! Eller vänta, hur tänkte jag? Det fanns inte en chans på 35 miljoner att de skulle komma. Warre hade dragit in luft mellan tänderna och skakat på huvudet. Bram, vad är det här? När tar det slut?
Det var roligare innan, i mitt huvud, grabbar
Om jag öppnat munnen framför grabbarna hade det varit som att prata med TV-skärmar. De hade kollat på mig, jag hade kollat på dem. Jag hade tappat bort mig innan jag ens börja. Det var roligare innan, i mitt huvud, grabbar. Halvvägs in i skämtet hade jag redan haft diskussionen i huvudet. Skulle de tycka att det var roligt? Behövde jag justera min punchline? Jag kommer tillbaka snart. Men det skulle inte bara vara de utan tvåhundra andra som också fick vänta på att jag försvann bakom gardinen. Jag hade fått lägga min trust på gud. Jag visste att jag kunde ratta det, men jag hade fått panik om grabbarna hade suttit och bedömt mig. Teater och grabbarna var två olika världar och jag var tvungen att hålla isär dem. Om de träffades skulle det bli såna krockar.
”Hur många här är från byn då?” sa jag i mikrofonen. Bynbarnen hade värsta självförtroendet och skulle försöka köra skit med resten.
Jag veckla ut manuset och fingra på inledningen, den var kattig, den skulle nog funka. Jag harkla mig och börja läsa, ljudet studsa ut i det nedsläckta rummet, det lät riktigt nice. Soundcheck och öva sig samtidigt, win-win.
Plötsligt var det nån som garva. Jag stelna. Vem hade hört mig? Garvet förflytta sig ner för trapporna nu. Det tillhörde nån i gruppen av människor som gick i riktning mot scenen. Abow det var regissören och massa andra personer, fucking hell. Hon flina stort och slog ut armarna. Jag ville så gärna ha en kram, men inte av henne. Alla hade hört mig stå här och prata för mig själv som värsta bää. Jag skämdes ihjäl och försökte gömma mig bakom stativet.
Femton personer bara för min show?
Människorna som kom ner satte sig vid bänkarna på första raden. Skulle jag stå kvar här eller sätta mig bredvid dem? Det här var tydligen de som skulle jobba med föreställningen. De presentera sig alla i turordning, teknikshuno, ljusshuno, kostymshuno, publikshuno, teaterchef, regissör och en shuno som hade det skummaste namnet av alla, sufflör. Femton personer bara för min show? Det blev seriöst från ingenstans. Även Malmökillen var här och resten av Hamlet-teamet. Hade de inte en egen grej att förbereda sig för? Jag behövde hitta nåt specifikt att titulera mig själv som. Skulle jag säga skådespelare? Det hade varit en sån bluff. Komiker då? Var det inte lite för tidigt? Men jag hade skrivit 45 sidor komedi, var det inte tillräckligt?
”Jag är stand up-komiker.” Jag var dödsseriös men i huvudet hade jag en parallellvärld där alla garva åt mig.
Regissören kolla på mig och knäckte fingrarna.
”No shit”, sa hon mellan knäckningarna. What the fuck? Jag hade kämpat för att få ut titeln komiker från min mun så länge och allt hon sa var no shit? Det var fett orättvist. ”Så fort vi kom in här fick du oss att skratta.”
Shit vad coolt. Alla tankar jag hade haft i huvudet släppte. Komiker, det var jag ju! Jag hade levlat upp från clown och dräng!
Kunde mikrofonen fånga upp ljudet av hjärtslag?
De olika rollerna på plats gick igenom sin del av produktionen. Producenten sa att pjäsen skulle spelas 22 gånger under en period av två månader. Vänta va, 22 gånger? Ey shit, det var sjukt. Det skulle vara föreställningar på dagen för skolor och på kvällen för vuxna. Skräcken dunka i bröstet men jag palla inte lyssna på den just nu. Jag hade fullt upp med att inte svimma. Ljusshunon vifta med armarna och beskrev hur strålkastarna skulle riktas neråt från taket mot scenen.
”Du kan börja läsa”, sa regissören.
Ey shit, skulle jag läsa? Framför alla? Regissören tog upp en stol på scen där jag kunde sätta mig bekvämt. Hon sänkte stativet så att det hängde med i svängarna. Hur mycket av mina skakiga ben kunde de se? Kunde mikrofonen fånga upp ljudet av hjärtslag? Jalla då, jag skumma första sidan.
”Jag var en liten kille som trodde att jag hade en superhjälte till pappa”, läste jag med darrig röst och ett leende. ”Men när farsan glömde hämta mig från dagis fick brorsan kliva in som farsa. Jag trodde att vi skulle åka hem. Men han kom in med pizza och sa att vi skulle lägga oss och chilla i kuddrummet. ’Låt oss snacka om livets frågor!’ sa han och jaga ut fröknarna med pizzakartongen.”
Jag visa hur han fäkta ut Åsa och Helen ur myshörnan så att ost och tomatsås skvätte över hela dagis. Fnitter från publiken. Wow redan?
Vem behöver en superhjälte när man har en bror som ger livsråd
”Så vi låg där i kuddrummet och diskutera hur man spelar TV-spel och varför folk som inte gillar pizza är suspekta. Vem behöver en superhjälte när man har en bror som ger livsråd: ’var lat, men ha alltid en bra ursäkt!’”
Malmökillen ropa från ingenstans: ”Det låter som min bror!”
Ey shit, det funka ju! Jag fortsatte läsa, jag berätta att det varit rätt mörkt när farsan flytta utomlands, men brorsan hade krigat för mig under de där åren. Jag härma hur farsan låtsades att det var dålig mottagning på Skype från Somalia under mitt utvecklingssamtal i sjuan, och kom på mig själv med att ha den här fett skumma gubbrösten från Mahmoud-berättelserna.
Folk garva igen, det var glada miner överallt, det var en riktig wow-känsla.
Regissören ställde sig upp. ”Skitbra, det här satte du ju riktigt fint!” Ey shit, kunde hon säga det till morsan också? ”Testa att stå upp, så att vi kan få en bättre känsla av texten.”
Neeej varför, stolen var min enda chans till balans! Jag ställde mig upp men höll kvar stolen på säkert avstånd ifall benen svek mig.
”Mycket bättre!” sa regissören. ”Varsågod, du kan fortsätta.”
Jag fortsatte läsa, vände blad efter blad, babbla på som att mitt liv hängde på det. Det var stressen, men lika mycket kicken av alla garv, walla jag kände mig hög.
Grät de för att de såg mig på scen?
Efter en evighet eller några minuter var jag plötsligt klar. Redan? Hade jag missat nån rad? Hoppat över några scener? Hade jag ens läst från manuset? Den lilla publiken såg ut som att de precis hade kollat på Romeo & Julia där båda huvudpersonerna hade förgiftat varandra. Jag hade hört dem skratta genom hela läsningen, ändå kunde jag ana tårar från flera meters avstånd. Grät de för att de såg mig på scen? Jag visste inte hur jag hade läst. Jag hade tappat bort mig, hittat tillbaka igen. Ibland hade jag väntat in garven, ibland hade jag kört över dem. Varför satt de bara där helt tysta?
Sen kom regissören upp på scenen och sträckte ut handen. Var det dags för bitchslap, eller vad ville hon?
”För att vara första läsningen så var det där riktigt jävla bra, det vill jag att du ska veta alltså. Riktigt bra.” Hennes utsträckta hand var torr när jag skaka den, så min handsvett blev som värsta lotion för henne.
På gud jag fick tillbaka allt hopp
Jag kände mig som den rikaste personen i världen. Fuck alla människor som sa att det inte fanns nån efterfrågan på humor. Jag hade kunnat vara hemlös, jag hade kunnat få på mig morsans utskällning samtidigt som hela släkten skrek att jag skulle bli läkare, I could not care less. Jag fick stå på scen, jag fick vara mig själv, och folk gilla det! På gud jag fick tillbaka allt hopp.
Regissören berätta att hon såg fram emot den kommande månaden. Vi skulle gå igenom tonläge, kroppsspråk och rörelser på scen. Jag skulle läsa manuset om och om igen tills jag kunde det utantill. Jag visste fan inte hur jag skulle memorera en hel bok utantill. Det var tillräckligt svårt att memorera Mayas födelsedag.
Men jag var professionell kreatör nu, fick jag pengar för att dra skämt borde jag väl kunna göra det? Jag ville sjunka ner och lägga mig raklång på scenen. Det var en sån urladdning, men jag satte mig på stolen istället och tänkte vänta in gänget innan vi drog. Tankarna vandra till vilket som var det bästa lunchstället i Husby. Kolgrillen? Habesha? American Fried Chicken? Jag kunde få ner alla tre om det behövdes. Jalla kunde vi dra nu då?
”Vi tar det en gång till”, sa regissören.
Stress. ”Igen? Nu?”
”Ja, från början”, sa regissören. ”Varsågod.”
Hon var inte frisk. Jag ville kväva henne med manuset.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
