Under Expressen och DI:s debatt i måndags framkom det att samtliga partiledare tycker att man ska vara villig att dö för Sverige (mycket har hänt sedan Nyamko Sabuni deklarerade att hon skulle fly till Norge om det blev krig).

Bevekelsegrunderna skilde sig dock åt. Jimmie Åkesson (SD) tyckte det skulle vara en skymf mot alla som redan stupat för att försvara den här landplätten om inte vi är villiga att göra detsamma. För Simona Mohamsson (L) däremot handlade det mindre om Blod och Jord och mer om att vi har ”världens bästa värderingar”:

”Det är pappamånad, det är kulturkanon, det är jämställdhet …”

Bredvid henne hördes Jimmie Åkesson mumla:

”Dö för pappamånad kommer jag inte att göra…”

Jag är benägen att hålla med honom. Inte för att jag har någon större lust att dö för fanan, kungen eller ”landplätten” heller, om det nu hör hit – men det gör det nog inte. Det partiledarna säger mellan raderna är ju egentligen att de är villiga att offra livet på unga i min ålder, vare sig vi vill det eller ej.

Och tja, det kan jag nog vid närmare eftertanke finna mig i, på samma sätt som att jag går till jobbet varje dag utan att vare sig protestera eller vara särskilt ”villig”. Det är vad det är. Vad fan ska man göra. De kan tvinga mig att offra mig, men inte att gilla det.

… men vi kommer väl ihåg det? Vad krig är?

Jag har dock ett (1) ödmjukt litet önskemål om ni skickar mig att stupa i en gotländsk, lettisk, turkisk eller valfri annan gyttjepöl på Nato-territorium: Att ni inte besudlar min döds tysta renhet med massor av bjäfs. Ingen marschmusik, inga ideal om hjältemod och ära, inga högstämda tal om Nationen och Förfäderna eller babbel om ”världens bästa värderingar”.

Den enda rättighet jag gör anspråk på är att få dö en illusionslös och meningsbefriad död, i smuts och dy, öga mot öga med mänsklighetens största misslyckande.

För jag menar, inte för att vara den som är den, men vi kommer väl ihåg det? Vad krig är?

Poeten Georg Trakl var fältläkare under första världskriget. Efter slaget vid Grodek försökte han skjuta sig själv för att undkomma de skadade och döendes skrin, men hindrades av sina medsoldater. Inte långt efteråt antas han emellertid ändå ha begått självmord, men då genom en överdos. Hans kanske sista dikt har just ”Grodek” som titel och består av rader som:

”Natten famnar döende krigare, famnar den vilda klagan som stiger från krossade läppar.”

”Alla gator mynnar ut i svart förruttnelse”

”Andens heta flamma föder idag en väldig smärta: ofödda släkten.”

Detta är vad krig är. Inte ”Blodpudding, Barnbidrag och Black Hawk”, som Försvarsmakten så myspatriotiskt formulerade det i sin kampanj ”För ett försvar allt annat än lagom” i våras. (Och varför, förresten, skulle man inte vilja ha ett lagom försvar?)

Så här: jag fattar att vi inte väljer om vi blir invaderade och att det nog inte är helt rimligt att tycka att någon ska offra livet utan att själv vara beredd att göra det. Jag säger bara att det kanske vore klokt att komplettera våra inköp av stormkök, vevradio och Black Hawks med lite svartsynta krigspoeter. Helst också, om det inte är för mycket begärt, traumatisera varenda skolklass med den mästerliga, sovjetiska antikrigsfilmen ”Come and See” från -85.

Och nästa partiledardebatt kan man väl ställa den naturliga men mer ofina följdfrågan: ”Ska alla vara villiga att döda för Sverige?”

Det är ju andra sidan av steken.

Marcus Hägglund är kulturskribent och tunneltågförare.