Välkommen ombord! Inga fötter på sätet, vi ska åka de tio milen mellan Skövde och Trollhättan och jag som kör har hjärtklappning och ångest, jag är förbannad, jag är förtvivlad, nu kör vi, nu blinkar jag ut på riksväg 49.
Vem vill följa med på den resan?
Efter att SD tapetserat bussar med budskap om återvandring så sjukskrev sig ett tjugotal bussförare i Skaraborg. P4 som var först med att rapportera kallade det för ”protest”, något fackförbundet Kommunal inte känner igen – det handlar om förarnas arbetsmiljö. Expressens Malin Siwe skriver en krönika om yttrandefrihet och SD:s Tobias Andersson anklagar Västtrafik för censur. Ett nyhetsflöde lika förutsägbart som stumt. Bara Admir Rahmanović på GP Kultur slår an en ny och sann ton, när han skriver att det saknas ett administrativt språk för det bussförarna utsätts för.
Jag frågade om de någonsin åkt dygnets första spårvagn från Biskopsgården.
Kanske saknar samhället överhuvudtaget ett språk för den speciella situation det innebär att tjäna sitt uppehälle genom att framföra ett tungt fordon med ansvar för andra människors säkerhet. Som lokförare har jag alltid en kollega till hands men för bussföraren gäller ensamarbete. Jag vet bara en bok som handlar om oss, och det är sociologen Arlie Russell Hochschilds klassiska studie ”The Managed Heart”, som bland andra Nina Björk populariserade i Sverige, ihop med begreppet emotionellt arbete. Boken undersöker flygvärdinnor som tvingas arbeta med sina egna känslor för att kunna prestera det äkta leende som arbetsgivaren kräver av dem.
Alla som jobbar med service känner igen sig, men när ens arbetsplats är ett flygplan, tåg eller buss i hög hastighet är det än viktigare att genom sitt eget lugn upprätthålla lugnet ombord.
Tågvärden behöver vid trafikstörningar hantera hundratals resenärers ilska, oro och stress. Också bussförare åläggs emotionellt arbete. Kommunal rapporterade senast i maj om bussförares arbetsmiljö där bristande återhämtning försvårar stressreglering.
Vi är tillbaka på bussfärden mellan Skövde och Trollhättan. Om föraren blir för känslomässigt överbelastad så är det dennes plikt att vägra köra. Till exempel genom sjukanmälan. Bussförarna borde få ett stort tack för att de på egen bekostnad – betänk karensdagen – tagit det trafiksäkerhetsansvar som Västtrafik negligerat genom att från början släppa igenom SD-reklamen utan samråd med facket.
”Invandrare går bara på bidrag”, förklarade några ungdomar för mig nyligen. Jag frågade om de någonsin åkt dygnets första spårvagn från Biskopsgården. Det hade de inte, men ifall de någon gång ställer klockan på 04:15 så kan de rasprofilera alla som sitter där med trötta ögon i arbetsuniformer. Det är mer än nog att behöva gå upp så tidigt, med de år av livsförkortning som skiftarbete innebär, för undermålig lön. Rasistisk politik lägger sten på börda av emotionellt arbete på massor av redan hårt arbetande människor.
Fackföreningsrörelsen borde vända blicken mot det emotionella arbete som alla som utsätts för rasism måste utföra bara för att kunna kliva upp ur sängen och prestera ett leende mot kollegor och kunder. Emotionellt arbete används numera mest av feminister för att beskriva den arbetsbörda de har i heterorelationer, tyvärr på bekostnad av alla arbetare som skulle behöva begreppet för sina upplevelser på arbetsmarknaden, kontexten där det först myntades.
Men feminismen kan också inspirera strategier, som de kvinnostrejker som genomförts världen över, mest känt här kanske de på Island, den största redan 1975. När en viss grupps arbetsbörda osynliggörs så kan en strejk effektivt visa vilka ryggar samhället vilar på. ”Utan invandrare stannar Sverige”, sa organisatören av en tiominutersstrejk i protest mot SD 2014. Dags för utökad repris?
LO och Socialdemokraterna drev fram ett förbud mot dylika strejker 2019, men sedan när har lagstiftning stoppat arbetarrörelsen och sociala rättviserörelser?
Så låt bussar och tåg stanna, låt förskolor, restauranger, byggarbetsplatser och sjukhus stänga. Kalla det protest. Kalla det invandrarstrejk. Eller bara självförsvar.
Nino Mick är lokförare, poet och författare och skribent i Aftonbladet Kultur.