En sensommarkväll på Gondolen, ett blixtbesök på akuten och en resa genom Sörmland. 

Stefan Lindberg skriver om plötsliga avbrott och om människan som är dömd till berättandets kadens. 

Under solmörkelsen satt Stefan Lindberg på Gondolen och drack dry martinis.

Foto: Johan Nilsson / TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: JONAS ENG

Öppna bild i helskärm

ESSÄ. Vi kryssar oss fram till en kollega genom den sörmländska sommaren. De har hus och det har liksom blivit en rit att ta sig dit varje år. Sen sista regnet innan torkan, det är kort men brutalt. När det dragit förbi sitter kollegan och jag och tittar ut över landsvägen och märker att något spänt har satt sig i våra käkar. Vi missade ju precis den gamla tiden, läskunnighetens, arbetarbildningens, borgerlighetens fördigitalitet, när våra i dag 2 000 sålda ex skulle ha varit 20 000. När man typ kunde fuska lite. Skriva en roman på beställning av Sveriges Television och sitta och läsa den och röka pipa i tjockteven så att alla blev jättearga (Lars Gustafssons ”Tennisspelarna” från 1976). När Bok och bibliotek var en plats för klädsamt alkade Almqvistforskare och Swedenborgare med flyers, refuserade essäister och tokiga bibliotekarier och Daniel Sjölin och undertecknad i en soffa 03.30 med legofrisyrerna liksom felvridna, och inte 5 000 versioner av samma fursteslickande feelgood och mediakändisar som poddar en i örat och gör allt till Björns trädgård sommaren 2017. 

Bokmässan är inte vad den en gång har varit, skriver Stefan Lindberg.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Öppna bild i helskärm

Västra Värmland. Vi korsar gränsen i höjd med Charlottenberg. Monument från beredskapen och lador med varor för norrmän att köpa. Sen är det bara skog, gränsland och det lilla av verkstadsindustri som Norge lyckats klämma fram trots oljefokuset. Jag tänker på morfar och hans berättelser från Narviksfronten. Hur de smög bland träden, genom snön, hörde tyskarna skråla kring lägereldarna, hundarna skälla. Det finns tusen motsägelsefulla berättelser om vår västra gräns under den tyska ockupationen. Hundratusen mindre motsägelsefulla på den andra sidan.

Sen Kongsvinger. Men hallå! Det var ju här han gick omkring, tänker jag. Bjørn Hansen, Dag Solstads (RIP) treboksberättade antihjälte, han med optikersonen som inte blev sedd. Det var här han iscensatte sitt svårsmälta men drabbande uppror mot någonting som jag inte riktigt förstår, om det var hans brustna manlighet eller den socialdemokratiska välfärdsstaten. Eller både och. Men här var det. 

De kommer att vara skiträdda för oss!

Så när vi åker in i Kongsvinger kommune blickar jag upp mot den gamla fästningen och vet: det var här Bjørn Hansen satte sig i rullstolen, vägrade, lurade alla. Det var här han gjorde misstaget att resa sig ur den, bli sedd, bli paria, och drabbas av en skam så råskandinavisk att inte ens Knausgård kan matcha. 

Väl i Gudbrandsdalen och vännens hus lyser älven grön mellan träden. Flatbröd och sæterrømme. Norge. Så likt och så fullständigt olikt. Så olikt och fullständigt likt. Jag nämner minst fem väl lästa norska författare som lyckats göra resan österut över gränsen. Sen pratar vi om de svenska gevären, skyldrade längs samma gräns i samband med unionsupplösningen.

En vecka senare medverkar jag på en uppläsning på Södermalm i Stockholm. Jag har börjat skriva i mitt eget blod. Säkert därför jag blir bråkig och gör bort mig socialt när spänningen och ensamheten släpper. Går hem i mörkret över Västerbron med min förläggares ord i örat: ”Dina böcker är alltid intressanta, Stefan. Men den här är också väldigt bra!” (Och ett smile och utgivning hösten -27.) Jag blir så trygg av den där blandningen mellan mjukt och vasst. Är det en skada? Förmodligen. Från där Älvsborgs län korsar åttiotalet.

Annons

Samma kväll som den helt värdelösa solförmörkelsen dricker jag drajor med tre kulturjournalister på Gondolen. Kvinnan i sällskapet är intelligentast och tiger still när de två männen ondgör sig över litteraturklimatet. Det finns inga bra svenska författare, säger de. Jo, några. Nu nämner de dem. Jag frågar mig (något som jag fått med mig från de Beauvoir) om det inte kan vara så att det finns tider som inte lyckas efterlämna sig några storverk? Litteraturen speglar så klart världen, liksom, eller hur? Jag menar, ge oss lite mer samhällskris så ska ni få se vad vi författare kan hitta på! De kommer att vara skiträdda för oss! Vi också!

På Gondolen pratade Stefan Lindberg med tre kulturjournalister.

Foto: MAGNUS LEJHALL

Öppna bild i helskärm

Som tur är – jag är gammal i gemet – avhåller jag mig från att nämna alla de helt avgörande svenska kulturjournalister som verkar i vår samtid. Dem vi ska minnas när våra generationers alster ligger i kattlådan. Så jag nämner inga namn. Men så ringer hustrun och meddelar att vår son har ramlat baklänges i parken och blöder från bakhuvudet. Fejktaxi för 500 spänn, det inre mumlandet efter en försvunnen Gud, jag är på Karolinska före dem. Jag håller min son, lyfter honom, bär honom över vägen mot akutintaget, han lägger armarna om min hals och säger ”pappa, du kom”.

Den berättande litteraturen undkommer aldrig sin kadens av orsak och verkan, reaktion och motreaktion, tes och antites.

Väl hemma, innan han somnar, klagar sonen på att det luktar blod. Det blir bättre, säger jag, de säger att det ska bli bra, vi måste bara vänta. Allt ska bli bra. Och så blundar han. Avslappningen, förhoppningarna om en morgondag, är plötsligt total.

I telefonen den natten hittar jag en teckning som jag och sonen gjorde i Norge. Det blir bra när jag ritar av så bra jag kan och han sen bara trashar. Ett berg, älven, odlingarna och slyranden, jag ritade av det bara, har egentligen ingen fallenhet för det. Förresten. Plötsligt slår det mig att Bjørn Hansen var statskamrer i Kongsberg. Inget annat. (När jag var ung och författare in spe höll jag på så mycket med hur det borde vara. Nu skriver jag bara ner vad jag hör, ser, doftar, smakar, känner. Gör om tills det blir rätt.)

Den berättande litteraturen undkommer aldrig sin kadens av orsak och verkan, reaktion och motreaktion, tes och antites. Det är dess dom att sträva framåt, framåt, mot natten och morgonen. Det är det enda vi har. ”Vad hände sen? Okej. Och efter det?” Så snacket om slutet är skitsnack, efter varje katastrof kommer någon bara att stoppa fram fejset och säga: men sen då? För att vi (människor) är berättare, dömda att berätta. Det sker överallt, nu, på pendeltågen, i storkökens fikarum och i förlagens strävsamma utgivning. 

Natten: pojkens huvud stilla mot handduken över kuddarna. Gatuarbetena nere på Drottningholmsvägen, skrålen efter kvinna och allsvensk vinst ekar över Fridhemsplan. Jag sitter hos honom tills ljuset kommer.

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare