In Flames
Avatar
Múr
Plats: Göteborg Brinner, Göteborg. Publik: 14 000 enligt Anders Fridén. 15 000 enligt Livenation. Längd: 45 minuter med Múr, 60 minuter med Avatar och slutligen 115 minuter med In Flames. Bäst: Det är genomgående hög kvalitet på banden men Múr frambesvärjer flest fjärilar i magen. In Flames rörande hyllning till At The Gates och avlidna Tompa Lindberg förtjänar också ett särskilt omnämnande. Sämst: Trängseln. Det är trångt och på tok för få mat- och dryckesstånd sett till antalet besökare. Köerna slingrar sig milslånga.
Metaltown lämnade ett stort tomrum efter sig. Under 00-talet, och en bit in på 10-talet, förgyllde rock- och metalfestivalen Frihamnen i Göteborg med många oförglömliga konsertupplevelser.
In Flames står för den mest omtumlande och omtalade spelningen i festivalens historia. 2010 hoppade 20 000 euforiska ”Jesterheads” så intensivt under ”Only for the weak” att självaste Götaälvbron sattes i gungning, så till den grad att brovakten såg sig nödgad att slå larm.
Med Göteborg brinner, In Flames festivalkoncept som tidigare har landat i Borgholm och Dalhalla, förvandlas Frihamnen ännu en gång till ett tillfälligt metalmecka med kött, öl, snus och skägg i överflöd. Från festivalens två scener serveras allt ifrån melodisk dödsmetall och black metal till hardcore och grindcore.
Som helhet betraktad stillar endagsfestivalen till viss del saknaden efter Metaltown.
En bild som talar sitt tydliga språk – Múrs frontman Kári Haraldsson är bländande. Foto: Anders Deros/AftonbladetVisa mer
In Flames må vara självklar (tillika självutnämnd) huvudakt – det märks inte minst på mängden In Flames-tischor inne på området – men det hetaste namnet i uppställningen är utan tvekan Múr (uttalas typ mor).
Den isländska akten skapade stora svallvågor 2024 med debutalbumet ”Múr”, en skiva som jag två år senare är villig att klassa som en av de starkaste debuterna i modern metalhistoria.
Det är stora ord, jag vet. Men så är också Múr ett särdeles storartat band, med en kraftfull korsbefruktning mellan progressiv post-metal och groove metal (tänk en blandning mellan Sólstafir, Gojira, Cult of Luna och Meshuggah).
Bandet äntrar festivalens mindre inomhusscen till ljudet av mullrande åska. Rök lägger sig över scenen som en trolsk dimma. Med ett hårsvall som går ända ned till knävecken ser sångaren Kári Haraldsson ut som en manlig motsvarighet till skogsrået. Stämningen känns i det närmaste andäktig.
Múr hade kunnat göra det lätt för sig och riva av det kritikerrosade debutalbumet i sin helhet. Plocka popularitetspoäng till höger och vänster. I stället kastar de alla konventioner och ramverk åt tjotahejti och ägnar större delen av spelningen med att framföra låtar som ännu inte har släppts – och som inte heller får någon presentation.
Andemeningen i materialet framgår dock mer än väl.
Kvintetten breder ut sig som en femhövdad best med alla känslospröt riktade utåt. Haraldsson ömsom sjunger drömskt, ömsom vrålar djuriskt, på modersmålet. Inlevelsen kräver ingen som helst översättning. Sångarens talang är trollbindande.
Det enda Múr möjligtvis lider av är växtvärk. Bandet kommer inom en snar framtid behöva betydligt betydligt större scener än den inne i Kajskjul 105.
Avatar är resultatet av en tajt och väloljad gruppinsats, men det går inte att förneka frontmannen Johannes Eckerströms dragningskraft. Sångarens entusiasm och energi smittar av sig. Foto: Anders Deros/AftonbladetVisa mer
Publiken är även i goda händer med Avatar, Göteborgsbandet som blandar humor och brutal musik på ett mästerligt vis.
Sedan skivdebuten för 20 år sedan har kvintetten självsäkert blommat ut till en av Sveriges starkaste och i särklass roligaste liveakter. Det sångaren Johannes Eckerström själv efterfrågar i ”Smells like freak show” – ”Give me something to help me escape” – är vad de själva erbjuder besökarna.
Avatar är som alltid verklighetsflykt deluxe. En heavy metal-cirkus utan motstycke.
Inom loppet av en timme bjuds publiken på rullande höfter, pampig power metal, avgrundsdjup dödsmetall, svindlande tonartshöjningar, synkroniserat headbangande, country, Ronja Rövardotter-rock, en roddare med cymbalhjälm och fan och hans moster.
Eckerströms clownsminkning smetas ut rejält mer för varje låtnummer.
Det är inte den starkaste spelningen i bandets historia. Ljudet, och då i synnerhet Eckerströms sång, är stundtals borta med vinden och jag kan inte undgå att sakna bandets fullskaliga scenproduktion (inklusive sångarens trumpet). Jag har heller inte hunnits övertygas om materialet från fjolårsalbumet ”Don’t go in the forest”.
Men efteråt är den kollektiva endorfindepån icke desto mindre påfylld.
Björn Gelotte håller en relativt låg profil under In Flames spelningar. Foto: Anders Deros/AftonbladetVisa mer
Besökarna är med andra ord rejält uppvärmda när In Flames går upp på scenen.
Det är tveksamt huruvida man fortfarande kan kalla In Flames för ett Göteborgsband när tre bandmedlemmar är från USA. Men bandets blåvita ränder går nog aldrig ur.
Det märks inte minst på det varma välkomnandet. Storögd patriotism och pepp möter Göteborgssönerna Anders Fridén och Björn Gelotte. Det skadar inte att de får sällskap av fyrverkerier och eldpuffar.
De som har sett In Flames tidigare vet vad som väntar.
Tusentals mobiltelefoner fullkomligen flyger upp i luften för att föreviga introt till ”Cloud connected”. Hela havet stormar under ”Only for the weak”. ”Trigger” och ”Take this life” banar väg för allsång. Fridén fäller ihop sig som en schweizisk armékniv när det vankas urladdningar.
Det är polerat, professionellt och ständigt på gränsen till kliniskt perfekt. Förutsägbart och föga spännande.
Bortsett från att ett nytt ansikte sitter bakom trumsetet – Jon Rice – är intet nytt på In Flames-fronten alltså.
Jon Rice (Uncle Acid & The Deadbeats, ex-Job For A Cowboy) är ny trummis i In Flames. Foto: Anders Deros/AftonbladetVisa mer
Halvvägs in i spelningen händer dock något sällsynt.
Efter ”Cloud connected” stannar bandet upp. Fridén blickar ut över det blöta publikhavet för ett mellansnack längs minnenas allé. Sångaren berättar om arbetet med ”The jester race”, att de kände sig underlägsna genrebröderna At The Gates som i samma veva arbetade med den i dag ikoniska skivan ”Slaughter of the soul”.
Där och då skiftar spelningens polerade fasad skepnad till något betydligt skörare. Autopiloten byts ut till manuell manövrering.
När sångaren leder samtalsämnet till Tompa Lindberg, som förra året förlorade sin kamp mot cancer, brister fördämningarna fullständigt.
– At The Gates skulle ha varit här och spelat tillsammans med oss, säger Fridén innan han tappar målföret och brister ut i tårar.
Avståndet till publiken krymper för varje sekund som passerar.
Med rödsprängda ögon lyckas sångaren till slut påa ”Artifacts of the black rain”, en liveraritet som i afton gästas av Triviums Matt Healy och som följs upp med minst lika briljanta ”Gyroscope”.
Inte ett öga är torrt.
– Vi ses här igen nästa år, blir det sista sångaren säger innan Bananpiren tystnar och släcks ned.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
Trots en oväntad regnskur är stämningen generellt sett god under In Flames spelning. Foto: Anders Deros/AftonbladetVisa mer
Fakta
ALLA LÅTARNA MED IN FLAMESLäs mer