Publicerad 23 aug 2026 kl 20.27
Emelie Moe, 26, adopterades från Colombia till Sverige när hon var barn.
För ett år sedan återförenades hon med sin biologiska helsyster – efter att ha fått upp henne på Tiktok av en slump.
Nu har de träffat sin biologiska mamma i Bogotá.
– Jag tror inte att jag mått så här som jag mår nu sedan jag var en liten flicka, säger Emelie.
Senaste nyhetsklippen från Expressen.
”Jag tror inte att jag mått så här som jag mår nu sedan jag var en liten flicka”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
Emelie känner att resan till Colombia har förändrat hennes liv.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
”Hela min självbild har liksom vänts.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
”Nu kan jag le och känna att jag är värd jättemycket, att jag inte är ful. Jag är ju lik någon och jag är ju jag.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
”Det har alltid varit en förkrossande känsla att inte ha vetat något.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
Emelie Moe, 26, har alltid vetat att hon är adopterad. Av adoptionsdokumenten framgår att hon har en två år äldre helsyster som också adopterats bort.
– Det har alltid varit en förkrossande känsla att inte ha vetat något.
Men en dag dök hon bara upp – i Emelies algoritmstyrda flöde ”for you” på Tiktok. Systern, som bor i New York, hade ingen aning om att Emelie fanns, men hade i flera år försökt hitta sin biologiska mamma.
– Jag gapade och tyckte att vi var identiska. Så jag gick in på hennes profil och såg en video från när hon var liten och då tänkte jag bara att ”det här kan inte vara sant, det är galet. Hon ser ut som mig”, säger Emelie.
För ett år sedan, när Emelie fyllde 25, kom storasyster Rachel på sitt första Sverige-besök. Sedan dess har de haft tät kontakt.
Och i maj blev den äntligen av – tillbakaresan till Bogotá som de båda länge längtat efter.
”Direkt när jag kramade henne var det som att mitt hjärta blev helt.”
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Emelie tycker att det är viktigt att berätta om hur man kan må som adopterad i Sverige i dag.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
”Vi luktade likadant.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm”Vi luktade likadant”
Först reste Emelie till New York med sina föräldrar. Därifrån åkte hon vidare till Colombia med sin syster.
Där träffade de sin biologiska mamma, Mariana, för första gången. En 60-årig kvinna på 149 centimeter.
– Vet du vad det första jag lade märke till? Vi luktade likadant.
– Hon var så snäll, så gullig. Direkt när jag kramade henne var det som att mitt hjärta blev helt. Jag har henne här nu, säger Emelie och klappar sig över hjärtat.
Storasyster Rachel hade ingen aning om att Emelie fanns.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Resan tillbaka till Bogotà planerades länge.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
”Den vitsvarta bilden jag alltid haft i mina adoptionspapper, den har helt plötsligt fått färg och den kvinnan står framför mig. Det är min biologiska mamma. Det är en så sjuk känsla. Hon var så fin.”
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
”Min mamma och pappa hade gjort en hälsning till Mariana på spanska. Jag visade det för henne och hon blev jätteglad. Mamma sa att det är vi som är Emelies adoptivföräldrar. Emelie är en väldigt smäll och empatisk tjej.”
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Emelie och Rachel adopterades bort för att deras mamma älskade dem och samtidigt inte hade möjlighet att ta hand om dem, berättade mamman.
– Att höra henne säga det om och om igen fick oss verkligen att förstå att det var sant. Det hon gjorde, det var något av det starkaste en människa kan göra.
Efter mötet med sin biologiska mamma ser Emelie på sig själv med helt andra ögon.
– Hela min självbild har liksom vänts. Förut kunde jag stå i spegeln och tycka att jag var ful och inte värd någonting och att jag bara ska försvinna från den här världen.
– Nu kan jag le och känna att jag är värd jättemycket, att jag inte är ful. Jag är ju lik någon och jag är ju jag.
”Vi tog ut vår biologiska mamma på mat. Det var första gången hon var ute och åt på restaurang. Hon hade aldrig varit det, för hon har inte haft pengar.”
Foto: Privat
Öppna bild i helskärmMånga år av psykisk ohälsa
När hon kom tillbaka till Sverige igen var hon inte längre samma Emelie. Hon beskriver det som att år av uppdämd ilska kom upp till ytan. Hon började ifrågasätta allt i livet och sökte till slut psykiatrisk vård.
Annons
I dag mår hon mycket bättre.
– Det är så mycket skada och sorg som har varit på grund av att jag inte vetat någonting eller hittat min biologiska familj.
– Nu har jag hittat mig själv mer, men det har varit och är fortsatt jättejobbigt.
Emelie har under många år lidit av psykisk ohälsa. Det har även hennes biologiska mamma Mariana.
– Jag får ju hjälp med min psykiska ohälsa av psykiatrin. Man får inte det där borta. Mariana har inte fått det, för hon har inte råd. Eftersom jag vet att jag har samma sak som henne så känner jag en extrem tacksamhet för att jag är adopterad i dag.
”Det handlar inte heller om att jag är otacksam över min mamma och pappa. Jag är tacksam över dem och att de har funnits där för mig.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
”De har försökt hjälpa mig, försökt förstå mig och framför allt att de alltid har varit öppen med min adoption. De har gjort allt de kan för att hjälpa mig med det de kan.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärmVill prata mer
Flera svenska studier visar att internationellt adopterade löper ökad risk för psykisk ohälsa. Enligt Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd är risken för inneliggande psykiatrisk vård ungefär dubbelt så hög. Även suicidrisken är högre jämfört med personer födda i Sverige.
Emelie Moe tycker att det pratas för lite om hur det kan vara att leva som adopterad i Sverige. Att inte veta var man kommer ifrån, att inte se sig själv i någon annan människa, att vara annorlunda än alla andra.
– Adoptionen tog över en så stor del av mitt mående och jag har bara tryckt undan allting i stället för att faktiskt våga känna.
– Nu är det slut på det.
”Förut har jag haft mina hörlurar. Jag har haft min mössa. Jag har inte vågat bry mig om omvärlden för att jag ändå mår skit och vet ingenting om vem jag är. Nu kan jag se att det är folk som cyklar, folk som går.”
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
”Nu går jag runt och ler bara. När jag var ett barn skrattade jag, busade. Det gör jag nu. Det är som att hon har kommit tillbaka, lite som att ”bu, här är jag”. Jag hittade henne igen, hon var bara jättelångt ner,” säger Emelie till Expressens reporter.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm