Gunnar Wetterberg

Publicerad 23 aug 2026 kl 18.00

AI står överst på dagordningen i hela den industrialiserade världen – utom i Sverige. 

Statsminister Ulf Kristersson, M, borde lyssna på sin AI-kommission.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

Oppositionsledare Magdalena Andersson, S, verkar inte heller särskilt intresserad av AI.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärmGunnar Wetterberg

Sedan jag började på UD 1975 har The Economist varit mitt hus- och livorgan. De senaste åren har det inte gått ett nummer utan inträngande analyser av olika aspekter på artificiell intelligens (AI). Mycket har handlat om tekniken och om de praktiska förutsättningarna, men allt mer om politiken. 

Men det märks ganska lite i Sverige. Regeringens AI-kommission lade för ett och ett halvt år sedan fram Färdplan för Sverige, som lyftes fram när Ursula von der Leyen samlade regeringschefer i Paris, men som knappast fått fullt genomslag på hemmaplan.

Alltför mycket har handlat om AI som ett slags avancerat Google eller Wikipedia. Men det är bara det bitte lilla av vad AI kommer att betyda. Att hantera stora datamängder, analysera dem och komma med förslag kommer att bli ännu viktigare för produktionsprocesser, försörjningsflöden och medicinska diagnoser och behandlingar. 

Då pockar två problem på sina omedelbara lösningar, som borde få mycket större uppmärksamhet.

Det ena är energin. Det är AI:s datacenter som kommer att driva mycket av de närmaste årtiondenas energibehov. Även om de chips som används blir mer och mer energisnåla, kommer de väldiga och snabbt växande mängderna att ställa stora anspråk.

I själva verket är båda blocken oförmögna att göra pragmatisk energipolitik vart och ett för sig – Tidölaget bromsas av SD:s motstånd mot vindkraft, de rödgröna av Miljöpartiets envetna ovilja att ha med kärnkraften i den långsiktiga planeringen.

Därför är det synd och skam att det ännu inte finns någon energiöverenskommelse över blockgränserna. Att snabbt få till stånd ett paket som inbegriper kärnkraft, sol och vind, batterier och upprustning av nätet borde ha varit gjort i går, eller rättare sagt i förfjol. Politiken måste också ta itu med problemet att kommuner låter techjättarna etablera datacenter på alldeles för billiga villkor.

Det är oansvarigt att göra energin till stridsäpple. I själva verket är båda blocken oförmögna att göra pragmatisk energipolitik vart och ett för sig – Tidölaget bromsas av SD:s motstånd mot vindkraft, de rödgröna av Miljöpartiets envetna ovilja att ha med kärnkraften i den långsiktiga planeringen. Därför borde den sansade mitten omedelbart förbereda en bred och långsiktig överenskommelse.

Men det minst lika viktiga är kompetensen. ”Datorerna syns överallt utom i produktivitetsstatistiken”, skojade ekonomipristagaren Robert Solow 1987. Sak samma med AI. Profetiorna om väldiga förändringar pendlar mellan hopp och förtvivlan, men än så länge har verkligheten släpat efter.

Det beror helt enkelt på att det saknas människor som kan omsätta möjligheterna i praktiken. AI behöver konsulterna för att komma in i produktion och förvaltning, påpekade just Economist nyligen.

Hur ska utbildningen ta sig an AI? Hittills har det bara handlat om hur man ska stävja fusk. Det mycket viktigare borde vara att ge så många elever och studenter som möjligt chansen att begripa, hur de ska ta AI till hjälp i sina yrkesliv. Det borde vara en självklarhet för de tekniska högskolorna, men ska den nya teknologin få bredd och kraft måste den in på så många fler håll – självklart inom medicin, men lika viktigt inom samhällsvetenskaperna och humaniora. 

Det är märkligt hur lite valrörelsen bryr sig om framtidsfrågorna, vare sig det gäller klimat eller AI. Att just dessa båda dessutom har många beröringspunkter gör bara försummelsen värre.

Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.

LÄS MER: Här är lösningen på Sveriges elkrisLÄS MER: Sverige sjabblar bort sin styrka