Publicerad 20 sep 2025 kl 06.00

Kulturkanon har kritiserats från många håll: för få kvinnor, fel verk, dåligt urval och så vidare.

Mattias Lundberg, en av ledamöterna i kanonutredningens expertgrupp svarar nu på kritiken.

Parisa Liljestrand tog emot slutbetänkandet ”En kulturkanon för Sverige” av kommitténs ordförande Lars Trägårdh.

Foto: LISA MATTISSON

Öppna bild i helskärm

Ebba Busch svarade fel på alla litteraturfrågor i en partiledarutfrågning i ”Aktuellt” 2017.

Foto: Nicklas Thegerström/TT / TT NYHETSBYRÅN / Nicklas Thegerström

Öppna bild i helskärm

Mattias Lundberg är professor i musikvetenskap och ledamot av expertgrupp i utredningen ”En kulturkanon för Sverige”.

Foto: Statens musikverk

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Det brukar sägas att skillnaden mellan en nörd och en hipster är att nörden reagerar med förtjusning när någon annan upptäcker storheten i det man själv älskar, medan hipsterns reaktion blir ängslan och oro för minskad exklusivitet och originalitet i relation till det man älskar. I reaktionerna på den statliga utredningen ”En kulturkanon för Sverige” (SOU 2025: 92) har vissa kulturjournalister i anslutning till denna distinktion visat sig vara mera av hipsters än av nördar. 

Det verkar som att det tog veckor innan det i svensk kulturdebatt sjönk in att det är en cirka trehundrasidig utredning som presenterats, inte bara de okommenterade listor över verk och företeelser som först spreds i pressorganen. Innan detta sjunkit in hade dock många hunnit uttala sig – snabbt ska det gå. Hittills har jag inte kunnat finna något som framförts i form av invändningar, frågor eller kritik som inte redan genomgripande behandlas i utredningen. Det är däremot glädjande att vi fått en bredare samhällsdebatt om konst och kultur. 

Det finns skäl att påminna om hur en statlig utredning fungerar. Regeringen beställer utredningen, en oberoende kommitté tillsätts, därefter arbetar experter fritt och utan insyn från regeringen (och i detta fall även från kommittén). Det finns därmed av naturliga skäl en hel del i utredningen som går emot nuvarande regerings kulturpolitik. Detta blev tydligt i debatten mellan Lawen Redar och Parisa Liljestrand i ”Aktuellt” den 2/9, där Redar använder utredningen i olika argument mot regeringens budgetprioriteringar. Utredningen är därmed frikopplad från regeringens kulturpolitik, och vad riksdagen och remissinstanserna gör med dess förslag återstår att se.

Är det bra eller dåligt att Malmöpsalmboken diskuteras inte bara i P1, utan även i den tänkta ungdomskanalen P3, samt i diverse poddar med bred lyssning?

En slentrianmässig åsikt, som ingen ändå riktigt tycks vilja argumentera för är att en kanon skulle ”stänga in”, eller ”begränsa” konsten och kulturarvet. Är detta mer än en åsikt eller en känsla? Kanske kan det bli det, men det är främst en konkret fråga om perspektiv. Om man är på djupet förtrogen med alla konstyttringar som omfattas i utredningen så kan resultatet logiskt bara bli en begränsning av kunskapen – ”jag kunde redan allt, och mer därtill!”. Om man omvänt inte känner till något alls om detsamma kan resultatet logiskt bara bli en utvidgning av kunskapen – ”oj, så mycket konst och kultur det finns att upptäcka!”. De flesta kulturutövare, konnässörer och kulturjournalister befinner sig nog oftare i den förstnämnda delen av detta spektrum, även om många under de senaste dagarna offentligt tillstått att de före utredningens presskonferens inte hade närmare kunskap om Tiréns jojkinspelningar, Stéenhoffs ”Lejonets unge” eller Malmöpsalmboken från 1533. Majoriteten av den bredare befolkningen verkar dock ha ännu mer att upptäcka än de redan initierade. När strömningsdata och en mängd nya spellistor visar att lyssnandet på Allan Petterssons sjunde symfoni och Karl-Birger Blomdahls ”Aniara” skjutit i höjden sedan utredningen offentliggjordes, är detta bra eller dåligt? Är det bra eller dåligt att Malmöpsalmboken diskuteras inte bara i P1, utan även i den tänkta ungdomskanalen P3, samt i diverse poddar med bred lyssning? Den kulturintresserade som svarar ”dåligt” på dessa frågor skulle jag vilja komma i kontakt med utifrån pur nyfikenhet, då jag trots decennier på det akademiska och konstnärliga fältet i så fall aldrig stött på en mer utpräglad elfenbenstornsmentalitet.

Annons

Men talar inte vice statsminister Buschs och kulturminister Liljestrands begränsade kunskaper om kulturyttringarna för, snarare än mot en ökad folkbildning om desamma?

Samma personer som utan argumentation anser, eller känner, att de kunskapsmöjligheter en kulturkanon framställer är inherent auktoritära älskar att själva tentera politiker på motsvarande kunskap i studiointervjuer. Men talar inte vice statsminister Buschs och kulturminister Liljestrands begränsade kunskaper om kulturyttringarna för, snarare än mot en ökad folkbildning om desamma?

Det är alltid synd att gissa om det som kan läsas. Som tur är finns tröst för de som upprörts före sin läsning. Göran Greider tror att arbetarförfattarna förbigåtts, men kan läsa om Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson på sida 128. Åsa Linderborg som tycker att Ådalshändelserna 1931 borde ha varit med i utredningen kan glädja sig åt hur de diskuteras på sida 212. Hon kan även sluta förvånas över att Carl Grimbergs källkritik framhålls som föredöme och i motiveringen på sida 178 finna att poängen var just den motsatta. 

Konservatismen i vissa reaktioner förvånar ändå. Ebba Witt-Brattström ger prov på en moralistisk konstsyn när hon menar att andra delen av Strindbergs ”Giftas” inte alls bör läsas på grund av författarens åsikter. Hon tror också att endast kvinnor kan tala för kvinnliga konstnärer i expertgrupperna. Själv kallar hon Hilma af Klint för ”stolpskott”. Epitetet skulle kunna ursäktas som försök till ordvitsig anspelning på Stolpe förlag, men blir i praktiken till sist bara en antydan om att Hilma af Klint inte förtjänar att framhållas. Däremot delar Witt-Brattström utredningens bedömning att Heliga Birgittas uppenbarelser och drottning Kristinas självbiografi ska vara med, men av andra skäl än de i motiveringarna. Man kan inte få allt i en utredning, men glädjande att hon är enig i sak. Så här i efterhand kan jag läcka att Birgitta höll på att få en tredje post, förutom de två hon fick. Witt-Brattström verkar ändå mer angelägen om att skriva om litteraturvetarkollegan Torsten Pettersson och om expertgruppernas motiveringar, och på så vis sätta mannen i centrum mer explicit än vad någon gjort sedan Strindbergs dagar.

Det vore mig totalt främmande att kräva att alla svenska medborgare redan måste ha läst Lenngren, Almqvist, och Lagerlöf.

Ett annat konservativt drag i reaktionerna är att i utlandet födda eller verksamma konstnärer ifrågasätts – Lilienfeld, Albertus Pictor, Klöcker-Ehrenstrahl, Södergran med flera ska väl inte ingå i en svensk kanon har det menats. ”Varför en dansk psalmbok?”, frågas det vidare. I utredningen framgår att detta äldsta bevarade nordiska psalmtryck i kärnrepertoar återgår på en svensk, förlorad förlaga. Den som läser utredningens direktiv och avgränsningar finner strax att någon definition eller uppfattning om essentiell ”svenskhet” i konsten inte på något sätt funnits i uppdraget.     

Det vore mig totalt främmande att kräva att alla svenska medborgare redan måste ha läst Lenngren, Almqvist, och Lagerlöf. Ett mer modest krav vore däremot att den som uttalar sig om en statlig utredning har läst densamma. Det finns det nu gott om tid att göra innan diskussionen om den största kulturutredningen på många år går vidare!

Av Mattias Lundberg

Mattias Lundberg, professor i musikvetenskap och ledamot av expertgrupp i utredningen ”En kulturkanon för Sverige”.