För några veckor sen gick den nationellt sinnade knattereportern Christian Peterson undercover på Stockholm Pride.
Utöver en regnbågsfärgad stråhatt – förmodligen inköpt på Buttericks – liknade han i ledigt uppkavlad skjorta, vita shorts, loafers, ssri-kropp och hawaii-krans mer Jimmie Åkesson på sommarturné.
Och det var kanske inte riktigt meningen.
Den svenska politiska offentligheten befinner sig i ett stilmässigt år noll. En klänning ska antingen vara fin eller – helst av allt – helt vanlig. Kläder är någonting du bara råkar ha på dig.
Jimmie Åkesson på Göta kanal. Foto: Olga Demiankova/SVD/TTVisa mer
När nämnde Åkesson glider längs Göta kanal i en Princess V53, flankerad av Jan Emanuel och draperad i stormönstrad sommarskjorta, gör han det tyvärr inte av exhibitionistiska skäl, utan för att frammana din semestrande svärfar.
En nationalist vill vara som vanligt folk. En annan lajvar fikus. Kläderna är i princip desamma. Noggrannheten är icke-existerande. En stilmässig okunskap tillräcklig för att utlysa nationellt nödläge.
Partiledarna är istället bra på att vara solbrända. 2026 verkar ingenting vara viktigare än att signalera semester. Kläder? Något som visar att du är skön. På köpet utraderas samtliga intryck av att bäraren är vuxen. Effektivt i ett land där intresse för kläder betyder elitism.
Politiker underhåller lögnen att formell klädsel döljer personen. Men den som vet det allra minsta om kläder och mode förstår att snäva ramar krävs för att uttrycka egenhet. Sådant förutsätter dock att du har något att förmedla.
Jag ser partiledarnas garderober och konstaterar att där inne bor grunda personer som jag ogärna röstar på. Fort, hit med en politiker som kan skilja på en four in hand och en halv Windsor.
När Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar i juli gästade pizzerian Nathalies i Skarpnäck gjorde hon det i en likadan storblommig klänning som min bordsgranne bar. Någonstans finns uppenbarligen ett dekret från partistyrelsen om att Dadgostar bör frigöra sin inre Nettan.
Makt ska döljas. En politiker är som alla andra! Någon som håller höjd inför grannarna och som gnetar på. När semesterveckorna kommer sträcker den sig efter Hawaii-skjortorna, införskaffade under ett liv av resor med Tui och Ving.
Quentin Bell, brittisk konsthistoriker och systerson till Virginia Woolf, argumenterar i boken ”On Human Finery” från 1947 för att kläder inte främst handlar om estetik, utan om moral: Människor med en slapp inställning till garderoben visar prov på dålig karaktär.
När USA:s tidigare vicepresident Dick Cheney 2005 deltog vid högtidlighållandet av befrielsen av Auschwitz var han klädd i mörkgrön dunparkas och bruna vandrarboots. Han prioriterade uppenbarligen, vilket modejournalisten Robin Givhan påpekade, sin egen bekvämlighet framför händelsens dignitet. En fumlig pojke vid vuxenbordet.
2026 befolkas svensk politik av barn som inte vilja bliva stora: Lustiga kepsar. Korta ärmar. Kravmärkta mönster. Avstånd mellan krage och nacke som rymmer en Airbus.
Enligt samma logik är vi också överens om att kläder är bäst när de ser ut som alla andras
Fredrik Reinfeldt visste att det var politiskt effektivt att vara kulturellt okunnig. Han öppnade ett svart hål: 20 år senare tar vi i hand på att kultur är bra när den är bred. Enligt samma logik är vi också överens om att kläder är bäst när de ser ut som alla andras.
Partiernas klädkoder handlar uteslutande om hur du inte ska se ut. Utkast till personlighet undanbedes. Undantaget är möjligen Miljöpartiet, som vill verka lite trendkänsliga. Ett vänsterparti för bostadsrättsinnehavare som handlar på butiken Aplace.
Daniel Helldén förstörde huvudstaden med sina gågator. Som kompensation är han den enda partist som vet hur ett par byxor bör sitta: över midjan, vilandes mot höften och med vidd över benen. En tråkig följd är att ingen gillar honom.
Daniel Helldén vet hur en byxa ska sitta. Foto: Lotte FernvallVisa mer
För mycket länge sedan var kläder ett hantverk. Idag är det en massprodukt. De italienska skräddare som tog sin kunskap, en ärvd förståelse för passform, till USA under 1800-talet är bortglömda. J.D. Vance må fortfarande ha den 90-årige Romualdo Pelle som skräddare. Men ingen bär på Pelles arv. Tomrummet lämnar möjligen, en dag, plats för någonting nytt. För stunden ser alla bara förjävliga ut.
Herrinfluencern Andrew Tate är bevismaterial. När han tidigare i somras greps av amerikansk federal polis var han klädd i åtsmitande slacks och lila skjorta. Någon tyckte att han såg bögig ut. Men hans okunnighet om passform signalerade bara mainstream.
Quentin Bell eftersökte moral. Han fick likgiltighet. Konservatismen var tidigare synonym med blazer och pärlhalsband. Numera ser dess representanter ut som framtida Dumpen-fall.
1900-talets mesta maktsymbol – kostymen – har reducerats till maskerad. Redan 1994 noterade modehistorikern Anne Hollander i ”Sex and Suits” att den blivit något att ta på sig för att lajva power.
Du sätter på dig en kostym. Omgivningen skrockar ”kolla, stora grabben!”
Steve Jobs slarviga polos, i och för sig från den japanske designern Issey Miyake, bröt relationen mellan kostym och makt.
Vi ser konsekvenserna:
Jimmie Åkesson i basker.
Simona Mohamsson i polyester.
Ebba Busch i truckerkeps.
Elisabeth Thand Ringqvist i någonting jag har glömt.
Svensk vänster är inte bättre, om du nu hoppades på det.
Ebba Busch i truckerkeps. Foto: Fredrik Persson /TTVisa mer
På sextiotalet bjöd överklassen i New York Svarta pantrarna på Roquefort-snittar och diskuterade revolution i lyxvåningar, vilket fick journalisten Tom Wolfe att mynta begreppet ”radical chic”.
Idag, i Svea rike, får du varken vara chic eller radikal. Här är det istället fett solidariskt att bära flanellskjortor för 150 kronor stycket, trots att minst tolv barn mist livet under tillverkningsprocessen.
Men bara de rika har råd att bära billiga skor. Några av oss vet fortfarande att en människas hela värdighet kan sitta i byxorna vi sparat till i månader, eller som vi köpte på kredit.
Sverige saknar en Hasan Piker, den socialistiske Twitch-streamaren som i podden ”Throwing Fits” konstaterade att han aldrig blivit mer tagen på allvar än vad han blir i skräddarsydda kinesiska kostymer.
I stället: Nettan Dadgostar.
Den socialdemokratiska modebibeln stavas fortfarande Ikea-katalogen. En sosse ska, med sitt estetiska ingenting, representera den industriella revolutionens seger över aristokratin.
En trögrörlighet som delas med landets andra statsbärande parti. Ulf Kristersson konnoterar hederlighet (en bra idé om du med jämna mellanrum anklagas för korruption). En, för att tala med Anne Hollander, ”hjälte i ull”. Magdalena Anderssons dräkter och Kristerssons kavajer är en sista rest av ett utdött igår.
Magdalena Andersson och Ulf Kristersson – de sista av sin sort? Foto: Pontus OrreVisa mer
I övrigt är 2026 års stora maktsymbol att inte behöva bry sig. En traditionellt välklädd politiker – fostrad i ungdomsförbundet, fackrörelsen eller på universitetet – har inte mer auktoritet än Chang Frick. Den politiska garderoben lyder under något slags fri lek där folkvalda bär semesterskjorta på jobbet.
Kläder är alltjämt en fråga om moral: Den som vill klä sig som att den saknar ansvar är förmodligen också just ansvarslös. Den som inte vet hur du knyter en slips vet rimligtvis inte heller att hela livet fortfarande hänger på att du vet det.
Kristofer Andersson är förlagschef, poddare och skribent i Aftonbladet Kultur.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln