Publicerad 24 aug 2026 kl 06.00

I Flora Wiströms ”Stortaxi” är 2020-talet, vår förhatliga samtid, oavbrutet närvarande.

Kalle Lind tjusas av en mörk och melankolisk ”Vänner” i romanform.

Flora Wiströms bok ”Stortaxi” är som en

Foto: Elvira Glänte / Norstedts

Öppna bild i helskärm

Kalle Lind är författare, poddare och skribent på Expressens kultursida.

Foto: Johan Nilsson / TT

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Sex tajta vänner runt de trettio – varav två syskon och ett par – brottas med livsvåndor, obeslutsamhet, otrohet, drömmar som ännu inte förverkligats och drömmar som kanske redan har spruckit. ”Stortaxi” skulle på nusvenska kunna beskrivas som en dark and gritty ”Friends” för millennials. Fast i romanform då. Och i Stockholm. Och väldigt mycket mer melankolisk.

Öppna bild i helskärm

Någon har råkat få barn, någon annan vill ha barn, ytterligare någon vill inte ha barn men får det ändå. Någon vantrivs på sitt prestigejobb och någon trivs lite mer som bartender än han vill erkänna. Ingen vill riktigt detsamma men alla inbillar sig att de strävar mot samma mål. Förhållanden går på sparlåga och av gammal vana, ritualerna urholkas och blir till krav och inget att se fram emot. Vänskapsbandet är en livlina men också en strypsnara.

Jag läser Flora Wiströms skildring med intresse och förtjusning. Allt känns sant och sannolikt, det banala såväl som det förbjudna. Perspektiven skiftar, kvinnor såväl som män görs begripliga, författaren är konsekvent solidarisk med den som för ordet och alla får komma till tals. 2020-talet, vår förhatliga samtid, är oavbrutet närvarande. Folk våndas över gruppchattar som de inte bjudits in till och studerar noggrant vem i gänget som får mest plats på Instagrambilderna.

Det handlar om trettioårsålderns övergångsperiod. I en sekvens står två av berättelsens huvudpersoner och betraktar sensommarljuset. Hon älskar det, han hatar det: ”Det känns som om klubben ska stänga”. Snart är något över. För vissa kommer det som en befrielse, för andra som en påminnelse om alltings förgänglighet. Sensommarbluesen genomsyrar romanen, även när internskämten haglar och Stockholmsvintern nyper som hårdast i kinderna. 

Det finns något anspråksfullt och kaxigt över det.

Jag relaterar till det mesta. Som relativt nyvorden femtioplussare befinner jag mig också i en sorts övergångsålder – äldste sonen påstår att han nu definitivt flyttat hemifrån – men framför allt har jag väl en hyfsad erfarenhet av att vara människa. Bitterljuva detaljer från min egen trettioårstid kommer tillbaka, åren då en och samma ovisshet kunde betyda att allt var möjligt och allt var över.

Historien får breda ut sig på över 400 sidor. Det finns något anspråksfullt och kaxigt över det: mina vänner, mitt liv, mina erfarenheter – hur allmängiltiga de än är – har rätt att ta plats. Våra problem betyder något, åtminstone tillräckligt mycket för att upphöjas till litteratur.

En kollektivskildring är förstås inte självbiografisk. Författaren gömmer noggrant sig själv och sina erfarenheter i texten. Ändå är det svårt att inte läsa ”Stortaxi” som en rapport, en dokumentation, en gemensam dagboksanteckning. Jag får känslan av att någon velat frysa ögonblicket innan det är över. Inte för att det här ögonblicket är så jävla bra eller speciellt eller viktigt, utan för att det är vårt.

ROMAN

FLORA WISTRÖM

Stortaxi

Norstedts, 449 s.

Visa mer

Kalle Lind är författare, poddare och skribent på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare