Uppdaterad 24 aug 2026 kl 11.24Publicerad 24 aug 2026 kl 11.16
Malmöoperan sätter upp operan ”The shining” som är en tolkning av Stephen Kings roman.
Gunilla Brodrej tycker att föreställningen är oväntat stark, men att skräcken stundtals blir pajig.
Peter Kajlinger som Jack Torrence.
Foto: Jonas Persson / Malmö Opera
Öppna bild i helskärm
Cornelia Beskow som Wendy i ”The shining”.
Foto: Jonas Persson / Malmö Opera
Öppna bild i helskärm
Wendy, Jack och Danny i en våldsam scen.
Foto: Jonas Persson / Malmö Opera
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Here’s Johnny. Jack Nicholsons vansinnescen med yxan i ”The shining” är otvivelaktigt en av filmhistoriens mest kända. När barytonsångaren Peter Kajlinger i rollen som Jack Torrence slår sönder dörren med sin överdimensionerade krocketklubba på Malmöoperan kan det förstås aldrig bli annat än en blek kopia.
Att man valt att återupprepa den slitna scenen från filmen är ett vanskligt publikfrieri. Våld med tillhyggen är nästan omöjligt att gestalta övertygande på teatern. Det blir oftast pajigt.
Rollen som Jack är lika enorm som otacksam. Kajlingers prestation är en arbetsseger: han är bra, men framstår mer som far än man till Wendy, fint gestaltad av den 22 år yngre sopranen Cornelia Beskow. Hon bär musiken med skimrande fraser och en rik, Straussnära klang genom denna berg- och dalbana av sångstilar.
Med det sagt är operan ”The shining” (2016) av Paul Moravec och Mark Campbell ändå oväntat bra i Keith Warners regi. Musik är som bekant ett effektivt sätt att beskriva stämningar och första akten flyger fram. Det vill säga när man ännu är kvar i den illavarslande ovissheten.
Det är svårt att inte ryckas med av det visuella uttrycket.
I de små karaktärsrollerna briljerar bland andra Per Lindström och Christian Damsgaard-Madsen som några av hotellets mer illustra vålnader. Persongalleriet dansar liksom runt i detta hotfulla gränsland mellan dröm och verklighet. Det är svårt att inte ryckas med av det visuella uttrycket.
Särskilt effektfulla är scenerna kring barnet Danny som på premiären spelas av Gotte Frid Giertz. Hans övernaturliga förmågor gestaltas bland annat genom att han mimar till körsången – som om han spyr fram kören. Scenerna mellan honom och Luthando Qaves kökschef Hallorann fungerar som öar av samförstånd och lugn. Qaves lyriska baryton är som porlande källvatten.
Luthando Qave som Hallorann i ”The shining”.
Foto: Jonas Persson/Malmöoperan
Öppna bild i helskärm
Librettot är effektivt och orkestersatsen illustrerar hjälpsamt med akustiska effekter som suggestiva glissandi, åkningar och ”vatten-gongar”. Musiken skapar hjälpsamt kalla kårar längs ryggraden och dirigenten Patrik Ringborg bemästrar elegant partiturets alla stilarter.
Masscenerna ger operapubliken vad den vill ha, men som helhet ger den här föreställningen ingen djupare förståelse av Kings original än filmen. För många scener mimar filmen och då hjälper det inte att en centralt placerad amerikansk flagga signalerar att detta är en berättelse om USA. Men som ett par timmars underhållning fungerar det fint.
OPERA
THE SHINING
Av Paul Moravec
Libretto Mark Campbell
Dirigent Patrik Ringborg
Regi Keith Warner
Scenografi Ashley Martin-Davis
Kostym- och maskdesign Nicky Shaw
Ljusdesign Robbie Butler
Ljuddesign Joel Bexelius
Videodesign Stefan Stanišić
Koreografi Mandy Demetriou
Peter Kajlinger, Cornelia Beskow, Gabriel von Platen, Gotte Frid Giertz, Luthando Qave, Per Lindström, Christian Damsgaard-Madsen, Fredrik Zetterström, Kosma Ranuer, Sara Swietlicki, Katherine Koester, Emmie Asplund, Barbro Citron, Ola Heinpalu, Timothy Augustin, Philip Christensson, Magnus Schou Vassbotn, Max Schöning, Joel Forsström, Bàlint György och Jonas Samuelsson.
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester
Speltid 2 timmar
Visa mer
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare