”Stortaxi” av Flora Wiström
En dansk släkting till mig som bott i Sverige i halva sitt liv blev en gång uppringd av ett opinionsinstitut. De ville prompt veta vad svenska folket tyckte i en viss fråga. Då fällde min släkting de bevingade orden som sedan blev talesätt i familjen: ”Men jag tillhör icke det svenska folket!”
Än i dag undrar jag vad frasen stod för. Att man inte är etnisk svensk? Eller att ens åsikter, attityder, arv och kynne helt enkelt inte passar in i den förväntade mallen för svenska folkets åsikter?
Flora Wiströms nyutkomna roman ”Stortaxi” ruvar på svaret. Bättre skildring av hur svenska folket av i dag lever, tänker, arbetar och bildar familj har jag aldrig läst. Boken kan med fördel delas ut som bredvidläsning till alla nyanlända som pluggar svenska för invandrare och som vill komma in under huden på sina nya landsmän. Boken kan även ingå i startpaketet för riksdagsledamöter. De kommer äntligen förstå vad som rör sig innanför pannbenet hos svenska folket i familjebildande ålder.
Förlaget presenterar boken som en generationsroman, men jag är inte övertygad om att Matti, Anja, Ebba, Leo, Emanuel och Helena når upp till den typen av ikoniska egenskaper, även om de är lätta att känna igen sig i. Däremot är ”Stortaxi” en välskriven och träffsäker kollektivroman, en sång om alla och envar av de nittiotalister som gått i mål och fyllt trettio efter ett maratonlopp genom sjunkande välfärd, otrygg arbetsmarknad, ökad konkurrensutsatthet i global värld, pandemi och slutligen krig.
Det största mysteriet som möter en invandrare i Sverige är varför det är så svårt att bli vän med en svensk. Scenen där en orolig syster ringer runt till sin brors vänner gestaltar svaret i en utandning. En kvinnlig kursare svarar att brodern inte dök upp på en fest men ingen ringde honom, då ”han kan ju vara lite ombytlig ibland”. Systerns reaktion förtjänar att citeras. ”Ebba gillade inte hur den där tjugoåringen uttalade sig som om hon visste något om Leo. Hon hade ingen aning om att Leo brukade suga så intensivt på sitt pekfinger när han var liten att han fick en svampig blåsa vid knogen. /…/ Han fick sneda tänder av den, överbett.”
Tankefiguren återkommer i texten, omärklig för ett ovant öga men tvingande tydlig. Om du inte bevittnat en människas barndom har du inte rätt att säga att du känner henne. Vänskapen vilar på minnen av forna dagar. Jag uppskattar Wiströms mod att skildra denna svenskhet med en absolut ärlighet. Här finns inga karaktärer som kvoterats in av konstgjorda skäl.
Politiker som undrar varför födelsetalen sjunker i Sverige kan studera dynamiken hos ett par som varit sambor i över ett decennium och nu närmar sig ödesfrågan om barn. Anja har läst någonstans att ”det bästa en enskild individ kan göra för klimatet är att avstå från att ha barn”. Matti påpekar att välfärden behöver människor som kan upprätthålla den. Anja har en lösning: ”Då ger vi fler invandrare uppehållstillstånd”.
I ”Stortaxi” är det män som längtar efter barn medan kvinnor värnar om sin frihet. Helena, den ensamstående mamman i kompisgänget, söker intuitivt en aktiv medförälder snarare än häftig sexualpartner.
Wiström har en flyhänt och härligt obrydd litterär stil som gör texten levande i stora stycken. Sämst går det när Wiström bestämmer sig för att beröra lite extra med hjälp av dramatiska detaljer som levereras i avhuggna meningar. Greppet är alltför genomskinligt och motverkar för mig sitt syfte. Jag vill inte bli manipulerad, det hade räckt att bli rakt nedsänkt i isvak efter isvak av klargörande insikter. De är romanens största förtjänst.
Inga-Lina Lindqvist är författare och kritiker.
Fakta
ROMAN
» Stortaxi
Flora Wiström
Norstedts
Läs mer