”Lázár” av Nelio Biedermann
En oäkta gosse föds med hud så tunn att den påminner om glas. En första menstruation leder till en dramatisk irrfärd i den intilliggande, hypnotiska skogen. Slottet där den ungerska familjen von Lázár framlever sina dagar i utkanten av det habsburgska riket, sväljer och uppenbarar dikter och meddelanden som vore byggnaden i sig en levande organism. Hemlig åtrå och dömda förbindelser gör människorna olyckliga i sina sirligt aristokratiska livsvärldar. En farbror blir galen i samband med att han läser E.T.A. Hoffmanns ”Nachtstücken”. Och det är bara början på Nelio Biedermanns komprimerade släktkrönika ”Lázár” som också är en brutalsammanfattning av drygt hälften av Ungerns 1900-talshistoria.
Att spökhistorier kan vara lämpliga sätt att bearbeta mänsklighetens skuggsidor på – personliga och strukturella – är något som just nu utforskas för fullt i både film och litteratur. Därför både förvånar och irriterar det mig att det schweiziska stjärnskottet Biedermann inte tar de gotiska elementen i sin internationellt haussade roman på större allvar. I synnerhet som de slängigt nyttjade gast-troperna är det bästa med boken, tack vare en inledningsvis rätt så svåremotståndlig och drastisk prosa.
Biedermann korskopplar det familjekronologiska med det drömlika. Prydliga generationsskiften, med äktenskap och barnafödande, solkas av irrationella krafter, rå sexualitet och ockulta fenomen. Han har förfärligt bråttom. Inget av mysterierna får klinga vidare med något större djup, varken som tema i berättelsen eller i smärtpunkter hos karaktärerna: Det var visst inget särskilt med den där glashuden som blottade organen på babyn. Och det var tydligen inte så viktigt att hon med mensen stack en halvdemonisk vända till skogs.
Först stör inte det ytliga och de ständigt kapade trådarna mig så farligt. Det höga tempot gör satserna snygga. Och eftersom Biedermann både droppar en drös litterära referenser i boken (Proust, Gogol, Woolf, Mann; det gänget) och trycker in en del kortfattade reflektioner om skrivandet och författaridentiteten, och aktiverar något metalitterärt, tänker jag till en början att ”Lázár” kan läsas som en energiskt sprittande provkarta över vad man kan göra med litteraturen, sammanhållen av familjehistorien. Lekfullt, glupskt och respektlöst. En romangalopp som inte borrar så djupt men fläktar skönt där den far fram.
Men en bit in i boken är det som att Biedermann plötsligt gör halt på sin höglitterära häst. Som om han blir försiktig med sitt stoff när de stora historiska skeendena tränger sig på. Första, men framför allt andra världskriget innebär i ”Lázár” färre kusligheter, mindre fantastik. Spökena fegar ur och försvinner. Till och med meningsbyggnaden blir snällare, mindre mustig, när familjen ömsom utgör måttligt skuldtyngda opportunister och jagade markägare under expropriering.
Det kan läsas som en etik, tror jag, att när det historiskt igenkännliga våldet blir för uppenbart i romanen måste det litterära lekandet sluta. Men det tjänar verkligen inte boken i det här fallet. Den senare delen av ”Lázár” är en mycket konventionell, historisk roman. Och då ger det höga tempot inte så många andra effekter än att en ganska välbekant berättelse om Europa hastigt fladdrar förbi.
I ett av många avstick där historiska kändisar gör cameos citeras orden som Gavrilo Princip sägs ha ristat med skaftet på en sked i sin mörka, isolerade cell, efter mordet på Franz Ferdinand: ”Våra andar smyger genom Wien, viskar i palatsen och får herrarna att darra.” Varför skulle inte även historiskt belagda gestalter kunna spöka oregerligt i en nygotisk roman?
Kristofer Folkhammar är författare och litteraturkritiker
Fakta
ROMAN
» Lázár
Nelio Biedermann
Övers. Susanne Widén
Albert Bonniers förlag
Läs mer