Socialdemokraterna kan vara på väg att göra ett av sina sämsta val någonsin. De tre mätningar som har mätperiod i augusti ger inte partiet ett snitt på mer än 30,3 procent. Det är lika med valresultatet 2022, som var det näst svagaste sedan andra världskriget. Fallhöjden ner till Stefan Löfvens bottenrekord från 2018 är i skrivande stund inte större än två procentenheter.
I början av 2026 hade Magdalena Anderssons parti ett stöd på numera skapliga 35 procent. Men i takt med att väljarna har börjat intressera sig inte bara för Tidöpartierna och deras insatser utan också för hur alternativen kan tänkas se ut, har sympatierna för Socialdemokraterna successivt urholkats. Det har inte skett något plötsligt ras men valårets trend pekar entydigt nedåt.
Utvecklingen har inte fått så värst mycket uppmärksamhet. Det har varit mycket mer kittlande för medier och kommentatorer att jämföra Tidöpartiernas siffror med oppositionens samlade och konstatera att det ser besvärligt ut för Ulf Kristersson att få förnyat förtronde. Att Liberalerna har tyckts ohjälpligt parkerade på nedflyttningsplats har också givit upphov till evigt kannstöpande.
Men det är sannerligen inte ointressant att det stora oppositionspartiet, som i så många läger – och då inte minst det egna – betraktas som självklart nästa statsministerparti, misslyckas så grundligt med att flytta fram positionerna.
Om nu Tidöväljare i mitten är trötta på regeringen och vill byta, varför klarar Socialdemokraterna inte av att attrahera dem? Om partiets valresultatet blir svagare än 2022, ja rentav på 2018-nivå, med vilket mandat går då Magdalena Andersson in i eventuella regeringsförhandlingar? Med vilken auktoritet?
Det är hur som helst inte lätt att se vad som ska kunna bryta Socialdemokraternas vikande trend. Vi är på väg in i valrörelsens slutskede där oppositionspartierna hamnar i strålkastarljuset på samma sätt som Tidöpartierna. De blir inte längre projektionsytor för väljares förhoppningar utan ska svara för konkreta förslag och samarbetskonstellationer, och det är en helt annan sak än att allmänt rida på missnöje.
Löftena om avskaffat karensavdrag och straffskatt på ”miljardärer” har inte förhindrat Socialdemokraternas färd ner till 30,3 procent, och nu ska de börja berätta vad förslagen får för konsekvenser för företagsamhet och sysselsättning. Löftet om extra barnbidrag till sommarlov och jul har inte lett till någon påtaglig entusiasm, antagligen för att det betraktas med ungefär samma skepsis som regeringens rabatter i kollektivtrafiken. Utpräglat valfläsk härsknar snabbt. Och hur stor är egentligen trovärdigheten i att man anammat regeringens migrations- och kriminalpolitik inte bara i stunden, utan i grunden? Nejrösten till avskaffad mängdrabatt talar sitt tydliga språk.
Så här i slutspurten blir det till sist också omöjligt att skjuta själva regeringsfrågan ifrån sig. Socialdemokraterna skulle förstås helst regera i ensamt majestät, men i verkligheten finns numera ingen väg till makten för dem utan att fler partier är med på vagnen. Ett virrvarr av röda linjer omöjliggör just nu allt vad regeringsbildningar till vänster heter, men S kommer säkert att låta förstå att de små nog viker ned sig när trycket blir stort och extravalet hotar. Fast, som sagt, vad för tyngd har de att lägga bakom orden när de själva samlar mindre än var tredje röst?
För tydlighets skull: syftet med den här artikeln är inte att hävda att det nog ändå blir Tidö som drar längsta strået. De har helt klart oddsen emot sig. Poängen är att jäva den slappa och daterade historien om att Sverige är evigt socialdemokratiskt och att makten bara är utlånad när man inte regerar. Partiet må ha varit ensam sol i systemet en tid, men those days are gone.