Elisabeth Fernell och Christopher Gillberg. Foto: PressbilderVisa mer
Hur är det möjligt att socialtjänsten kan anse sig besitta all den kunskap som krävs för de komplexa ärenden som de beslutar om rörande barn? Den frågan ställer professorerna Elisabeth Fernell och Christopher Gillberg.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SOCIALTJÄNSTEN
Inom hälso- och sjukvården är det självklart att patientärenden – utifrån aktuella frågeställningar – diskuteras och handläggs i teamsamarbete med relevanta professioner.
Förutom läkare och sjuksköterska kan ytterligare någon eller flera av följande yrkesgrupper behövas; psykolog, fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator/socionom, dietist eller annan yrkesgrupp av betydelse för den aktuella patientens behov.
Vi slås dock av att socialtjänsten idag inte har något sådant självklart samarbete med andra professioner, trots att många barn och ungdomar som är aktuella för insatser inom socialtjänsten har utvecklingsneurologiska/neuropsykiatriska svårigheter eller funktionsnedsättningar. Inte sällan kan en eller båda föräldrar och även syskon ha sådana svårigheter.
Som läkare inom barn- och ungdomspsykiatri och barn – och ungdomsmedicin har vi ofta ställts inför socialtjänstens många gånger genomgripande beslut gällande barn och ungdomar – utan att annan professionell expertis tillfrågats. Inte ens vid omhändertagande av barn enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) är det regel att läkare och/eller psykolog tillfrågas.
Det kom en ny socialtjänstlag den 1 juli 2025. I lagens kapitel 3, 1 § anges att det vid alla åtgärder som rör barn ”ska i första hand det som bedöms vara barnets bästa beaktas … om ett beslut eller en annan åtgärd rör vård- eller behandlingsinsatser för ett barn, ska det som är bäst för barnet vara avgörande”. Det anges i kapitel 5, 1 § att: ”Verksamhet inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. Verksamheten ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.”
Vi ser exempel i vår verksamhet på att lagen inte följs. Hur är det möjligt att socialtjänsten kan anse sig besitta all den kunskap som krävs för de komplexa ärenden som de beslutar om rörande barn?
I flera ärenden som vi varit inkopplade på, via vårdnadshavare, har omfattande beslut rörande barnet fattats enbart av socialtjänsten. Inget samarbete har skett med läkare inom barnsjukvård eller barnpsykiatri.
Hur kommer det sig att det – trots den nya socialtjänstlagen 2025 som anges vara kunskapsbaserad – inte är en självklarhet att socialsekreterare ingår i ett team med också professioner från hälso- och sjukvården, framförallt läkare och psykolog?
Vi skulle uppskatta om socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall kunde ge oss besked om när socialtjänsten kommer att byggas upp med tvärprofessionell kunskap, att det blir självklart att ha nära samarbete med läkare (barnläkare alternativt barnpsykiater) och barnpsykolog, något som är nödvändigt för barn och ungdomars och deras vårdnadshavares rättssäkerhet.
Elisabeth Fernell
barnneurolog, professor i barn och ungdomspsykiatri
Christopher Gillberg
barn- och ungdomspsykiater, seniorprofessor i barn- och ungdomspsykiatri,
Neuropsykiatrisk mottagning barn och ungdom, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Gillbergcentrum, Göteborgs universitet